Vi som försökt ett tag utan plus

Åh Söndermarken jag förstår att det måste vara hjärtkrossande. Den första ivf var absolut den svåraste att komma över för mig och sen när ni fick ett sånt mirakel så är det inte konstigt att det känns extra hårt efter. Har du fått nån sorts stöd från sjukvården?

Det kanske inte är lika vanligt i Sverige med "karotype" men de som jag känner som gjort ivf och fått relativt tidigt missfall har bet att de undersökt om missfallet beror på kromosom fel. Ta hand om dig. Stor kram!!

Stackars dig Söndermarken. ...förstår inte varför somliga ska drabbas såhär hårt. Gråt ur dig allt. Läste nånstans att någon frågat hur man orkar i ivf-världen, en person skrev ungefär såhär som svar"jag tror enda sättet är att gråta böla och yla sig igenom eländet".... ojag tror också det. Mår ju faktiskt bättre när jag gråtit rejält och kanske rentav skrikit. Rensa systemet liksom....

såg en youtubefilm igår med australiensiska som genomgick ivf och fått missfall osv. Hon pratade vikten av att hålla en positiv attityd. Jag är skitkass på det med att vara positiv men hennes film talade verkligen till mig. Hon sa också att inte låta barnförsöken med behandling osv ta över...hon menade att om vi blir 90 år och tittar tillbaka så vore det hemskt sorgligt om halva livet gått åt att harva i det här, att vara olycklig, ångest osv....hon gav mig många nya infallsvinklar.

Stora kramar Söndermarken. Livet är så brutalt orättvist. .

Söndermarken du kan ju fråga om det finns något man kan göra när det går så illa som det verkligen har gått för er. Att få ett missfall är ett för mycket men när man har haft så många som dig borde man ju iaf kunna önska sig någon form av utredning av detta...? Fråga kan man ju alltid. Att gråta brukar lösa det mesta men om du känner att det blir för övermäktigt borde det finnas någon att tala med inom sjukvården som är specialist på just ivf-svängen. Har för mig att JZ gick till en sån person och att det hjälpte. Livet ger än många törnar och ibland behöver man lite stöttning för att orka få en smäll till. Men när man kommer igenom det brukar det göra en starkare. Många gånger så sitter jag tyst och funderar när andra som inte har vårt dilemma uttalar sig om sina graviditeter mm och så tänker jag att om du bara visste vad man får gå igenom när det inte bara är ett bananskal.

Wittra jag håller med den australiensiskan om att positiv inställning är a och o för att orka och som hon sa när du är 90 så är det ju bra om inte ivf-karusellen har tagit för mycket tid av dit liv utan du även har fått leva och utforska och alla andra saker som gör livet värt att leva.

En sista sak var att eftersom  jag har min blodsjukdom så behöver jag ju ta blodprov nu och det är 2st samma dag. Jag tyckte detta var jobbigt tills en dag när jag står och ska betala p-avgift och en kvinna står före mig utan hår(fick troligen cellgiftsbehandling). Då slutade jag att självömka och gick med glatt humör in och tog mitt prov. Ibland är det skönt att livet slänger åt en lite att fundera över när man går och tycker att livet är lite trist.

En stor kram till er fighters.

Söndermarken, har de erbjudit dig något samtalsstöd?? Jag pratade med en psykolog på reproduktionsmedicin på SU, så skönt att prata med någon som förstår vad vi går igenom, eftersom hon jobbar just där har hon bara patienter som går där och hon hade mycket kunskap och stöd att ge mig. Kräv mf-utredning efter små många missfall, du kanske måste ha nån stödmedicin som blodförtunnande vid nästa ivf. Om du inte orkar ställa kvar, försök att få din man att göra det.. Kram!!

Wittra, låter som en bra film. Har du funderat på att ta kontakt med psykologen på SU? Jag var hos henne 1 gång, efter det hade vi samtal via telefon istället så jag slapp åka så långt. Hon var verkligen underbar på alla sätt. Tänk på saken, hon är expert på att hjälpa oss som kämpar mot barnlösheten... Har mensen kommit nu? Kram!

Jag tycker att jag lyckats hålla relativt gott mod tidigare men jag antar att efter snart 4 år att det lixom tryter på en tillslut .

Vi har varit hos en jättebra kurator efter jag opererades och jag skall träffa henne igen nu, har inte frågat min man ännu.

Eftersom jag haft utomkveds och de har opererat bort orsaken till det så antar jag att man inte tyckt jag behövt utredas på den biten. Men jag skall fråga när jag får tillfälle.

Vi fick veta häromdagen att vårat första försök inte räknas eftersom de inte återförde något så vi har tre försök kvar. Det är ju nåt iallfall .

Mitt i allt detta så blir jag iallfall påmind om hur mycket jag älskar min man, vi utsätts för massor av prövningar och hösten har varit jävlig och tröttsam, men en veckas hopp letade rätt på alla känslor igen <3

Jz: ska ringa och försöka få tid hos psykologen på Su. Men jag har också psykolog på vårdcentralen, hon är jättebra. Idag pratade jag med henne....bland annat så ska jag försöka med mindfullness osv.

Jag blöder som fan nu. Blir gråtfärdig när jag tänker att allt det där blodet kunde vara vårt barn. O nu rinner det ut ur mig...fy fasen. Jag har svårt att säga högt rakt ut att försöket misslyckades...känns främmande att höra mig själv säga att första ivf gick fel. skäms också lite för att bli såhär uppriven här inne.....ni är flera som har det så mkt jobbigare....jag har ändå 2 försök kvar....:-/ men jag är hemskt ledsen iaf.

Har ni mycket mellanblödningar? Jag har passerat min BIM med 18 dagar, men har inte haft någon äl vad jag vet iaf och började blöda igår. Då var det mer blodblandad flytning. Idag är det klart blod, men inte mycket och jag har ingen mensvärk heller. Vilket jag alltid brukar få vid mens. Så detta känns inte som någon riktig mens, men är inte van att ha mellanblödningar heller... 

Dakine: jag har också PCO och min mens har varit väldigt olika från gång till gång. Hur kraftig den varit och hur ont jag haft har varit väldigt olika. Den oregelbundna äl gör det ju omöjligt att egentligen veta när mensen borde komma. Kan ju få en blödning trots att man inte haft äl också.

Okej, då känns det tryggare att det faktiskt kan vara normalt. Jag tror inte att jag haft äl denna svängen, eftersom jag känner av den ganska kraftigt. kanske därför blödningen är mer sparsam, och därmed inte heller gör ont? I oktober hade jag en jätte stor blödning och kraftig mensvärk och då hade jag även haft äl 14 dagar före. 

Jag har PCOS. Längtar tills efter jul när jag ska få börja med pergotime och kanske få ordning på allting ! 

Jag hatar att behöva fira ytterligare en jul som barnlös. Detta blir 3:e julen. O imorse vaknade jag med ångest igen.