Påtvingad föräldraledighet.

På ett sätt har du rätt och på ett annat inte alls...Eftersom runt 1 år så behöver barnet mer än modersmjölken.. Fram till 1 så är det många som ammar mycket och samtidigt ger smakportioner. och om man lägger upp sina dagar "rätt" ( om man inte bara ska tänka ekonomiskt) så kan man ha chansen att va hemma ända fram till barnet är runt 18 månader...tom kanske längre. Jag tog ut 5 dagar/vecka och var hemma med mina barn så länge. Dock hade pappan då bara 30 dagar som han inte kunde överlåta.
Men nu handlade min tråd inte om just amningen utan om att man som föräldrar själv ska få lägga upp sina ledighetsdagar som man själv tycker det passar för just sin familj.

Varför skulle då pappan vilja jobba genom dina ledigheter och inte få vara ledig?

Vad konstigt då, om vi nu klarar att välja fritt, att väldigt många pappor inte är hemma.

menar du allmänt eller just pappan till mina barn? För i mitt fall så valde vi det så tillsammans. I andra fall är det upp till var och en. Det jag undrade var hur många mammor VILL välja bort att va hemma om de kan och pappan är med på det. Säger inte att det är fel. Jag har bara så svårt att förstå..Eftersom mina barn är mitt allt och jag skulle inte vilja missa en sekund av deras bebistid om jag kunde välja.

Och jag har, helt ärligt, precis lika svårt att förstå hur pappor VILL välja bort att vara hemma och missa en enda sekund av deras bebistid...

De flesta pappor som väljer bort föräldraledighet har ju inte ens varit föräldralediga innan och har (åtminstonde enligt förklaringar jag hört på FL) i många fall en väldigt snedvriden bild av hur det skulle vara (klättra på väggarna, tråkigt, osocialt, etc). Jag hade massor med "fördomar" om hur min pappaledighet skulle bli och det blev inte alls som jag trodde.

Har betydligt större respekt för mammor och pappor som är rejält föräldralediga och DÄREFTER väljer att inte ta ut föräldraledighet i samma utsträckning med efterföljande barn, även om jag tycker att man till stor del har en skyldighet mot sitt barn att vara delaktig i dess liv, oavsett om man är pappa eller mamma. Mycket av relationen till barnet grundläggs ju redan från start. Även om barnet knappast minns den första tiden så är det nog lätt att man fastnar i invanda mönster även efter det att föräldraledigheten är slut.

Där håller jag också med dig till viss del...Kan inte förstå de pappor som inte vill vara hemma med sina barn. Det är ju en tid som aldrig kommer igen. För jag missunnar verkligen inte papporna deras ledighet.
Men jag kan inte se ur deras synvinkel..bara min egen. Och i vårt fall har vi aldrig behövt tänka så. Då jag var hemma med föräldrapenning och min sambo kunde börja senare vissa mornar och kanske komma hem tidigare andra..han busade, matade, nattade och allt det där när han kunde. På så sätt så hade barnen oss båda och ingen gick miste om nåt.

Allt handlar väl (som jag tolkat det) om att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.

Du har svårt att förstå de mammor som vill gå tillbaka till jobbet efter sin halva av tiden? Du har inga problem att förstå varför papporna vill det antar jag? Jag har svårt att förstå hur man inte vill dela med sig av föräldraledigheten? Fast mest av allt har jag svårt att förstå hur man kan kalla sig för pappa och inte VILJA vara hemma alls med sina små barn. Det är helt orimligt och sinnessjukt. 

I mitt fall är det mest för att jag inte vill ta ifrån min man hans rätt att vara hemma lika mycket med vårt barn. Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva med mig själv om jag snodde åt mig all föräldraledighet. Men det finns ju de pappor som inte vill vara med sina barn såklart och då har paret förmodligen inget problem.  

Jag förstår inte vad det är du inte förstår. Om man vill dela lika så gör man det för att man vill dela lika och inte nödvändigtvis för att mamman vill börja jobba så snart som möjligt. Om mamman vill det förstår jag det också (man blir ju ganska grötig i hjärnan av att vara hemma). 

Varför förstår man inte att staten vill lägga sig i fördelningen av föräldraledigheten? En jämställd familj skiljer sig mer sällan, med allt vad det innebär av risk för dåliga ekonomier, sjukskrivningar osv. En ensamstående mamma är ju ofta väldigt sårbar ekonomiskt och behöver många bidrag.

Dessutom är det ju för att stärka kvinnorna på arbetsmarknaden och få upp kvinnolönerna viktigt att båda könen ses som troliga att vara föräldralediga och vabba.

Staten styr ju allt annat, rätten till barnomsorg, skolplikten, snöröjningen, när och om man får bygga om sitt hus, krav på låntagaren vid lägenhetsköp, osv osv. Vadför ska staten lägga sig platt just när det gäller föräldraledighet och låta familjer göra dåliga ojämnställda val som hela samhället förlorar på??

Det där stämmer ju inte alls..Om en mamma tex. bara har en halvtidsanställning och pappan en hel och de ändå måste dela lika rakt av på föräldrapenningen så blir ju kanske ekonomin lidande..ett tvång överhuvudtaget resulterar i osäkerhet och ångest. DET om något skapar oftas bråk och slitage på en familj.
Det är ju därför man lägger upp tiden så den passar bäst för sin familj.