Ni med prematurer; berätta era historier!

Ja, jag är så klart glad över att han är frisk, men samtidigt kan man inte blunda för de komplikationer som kan komma senare i livet. Även om tiden på Neo gått bra så är det mycket som märks senare. Att vara efter i utvecklingen går ju att hjälpa, så det kommer så klart att gå bra för honom ändå. Men som förälder är man ju alltid orolig för hur det kommer gå för barnet, speciellt om barnet behöver extra hjälp och stöd. Man måste själv vara väldigt uppmärksam och påstridig, annars får man ingen hjälp.

Mest orolig var jag för att dottern skulle få typ adhd. Det är jag fortfarande orolig för, hon är 15 mån och har tack och lov inte visat upp några tecken på det. Nu är jag  absolut inte expert på området men är lärare och har arbetat med barn med dessa svårigheter och upptäckt många sådana fall så jag tror jag har lite magkänsla där.

Okej, ja det är väl lätt hänt att man tänker så. Har han varit sen i utvecklingen i den ålder han varit i, för att han kom för tidigt, eller i korrigerad ålder?Nej, det är ju klart. Men samtidigt ska man försöka att inte tänka på sånt som KAN hända senare, men man ska heller inte tänka att inget kommer hända, och att barnet ska få det lätt för då blir man ju besviken om det inte går som man "vill".
Sen behöver de flesta barn, prematur eller ej, någon sorts hjälp och har nog någon svårighet av något slag, kan jag själv tycka i alla fall.Okej. Fast adhd syns väl oftast inte förrän när de blir lite äldre, typ 3-4 år i alla fall?
Sambons äldsta son har adhd och troligtvis så har den yngsta något också, men jag hoppas att dottern inte får något faktiskt.

Jag har hela tiden försökt vara mycket öppen inför att min son skulle kunna ha någon form av koncentrationsfel/bokstavskombination, eftersom det finns en ökad risk för det. Men när man får det svart på vitt, så för mig var det både en lättnad att det var som vi kände - hyperaktiv, men också så blev jag ledsen för att han inte håller sig innom ramarna för det som är "normalt".

Om man sedan är dum nog att läsa några trådar här på FL, så blir man, eller i alla fall jag, rädd inför folks fördömmande av "vilda" barn. Jag har då börjat fundera över vad han kan få möta för fördommar när han blir äldre.

För som jag skrev tidigare, vi har nu gått över gränsen. Förut var han liten och söt. Nu är han vild och bufflig. Omgivningen ser snett på honom och mig som mamma. Jag uppfattas nog som slapphänt av vissa.  

Men det kan jag säga. Humör har han haft ända sedan han kom ut. Det märktes så väl på Neo. Vissa var mer lugna och andra hade humör. Han skrek (ja, inte så högt direkt) och lyfte på huvudet när han var någon vecka gammal pga att han hade microskopiskt bajs i blöjan, som vi för övrigt torkade bort med en liten kompress . 

Kan tänka mig att det är jobbigt, i alla fall i början.

Ja, FL är inte så bra som man först tror. Jag var lite naiv i början men har lärt mig att hålla saker inom mig istället för att kommentera vissa trådar då man bara blir "påhoppad" för att man inte har samma åsikt som alla andra. Man tycker ju att det ska vara en sida för folk som har- eller ska bilda familj, inte någon sorts klagomur.
Men jag kan också tycka att de som klagar mest, och som har mest negativa åsikter att komma med, det är oftast de som också är "dåliga" föräldrar, som bara tänker på hur andra människor tycker och tänker om de och deras barn. Nu tror jag absolut inte att du är en sådan, och jag förstår absolut att du kanske tänker på hur folk ser på din son och dig som mamma, men nu menar jag såklart såna som inte har några "problem" alls, som bara är rädda för att folk ska tycka något konstigt om dem.

Varför tror du att du uppfattas som slapphänt?

Oj, ja våran dotter har också ett jävla humör. Det sa de redan första dagen att hon visar vad hon vill direkt. Så fort man rörde henne och hon inte tyckte om det så skrek hon till. Hon är likadan ännu vilket är bra men hon låter en göra mycket mer nu än i början såklart, hehe. Hon hade också microskopiskt bajs som vi torkade bort med kompresser, haha. Och miniblöjor!

Vår dotter föddes 7 v för tidigt i v33+2 och allt gick bra! Chock över den tidiga födseln gjorde att JAG hade svårt att a henne till mig och tyckte i efterhand att personalen inte var kloka på Östa som inte såg det. Hon sov med lite värme i början och hade guldot men annars var allt bra! Sondmatades till v 36-37 med hemsjukvård två v efter förlossningen. Sedan ammade jag i 7 v innan jag av ren trötthet bara dläppte det och gav upp! Nu är hon 17 v och imon är d bvc. Har smygvägt henne hos min mamma och i helgen vägde hon 5,5 kg! Hon föddes med en vikt på 1985 g så framåt går det! Känner fortf ibland att livet står lite still, det ÄR annorlunda med prematur jämfört med "normal" födda. Man väntar i början på att nåt ska hända medan andra får se t ex första riktig leendet vid v sex så väntade vi till typ 12-13. Idag vid 17 v har jullan precis bärjat leka med sitt gym, om det är tidigt eller sent vette fan men tack! Hon är ju ändå "bara" 10 v korrigerat. Är dock orolig inför förskolan. I min perfekta värld vill jag vaa hemm tills hon är tre men det har vi ingen möjlighet till. Tanken på att hon kanske börjar förskola utan att kunna gå mer mig ångest, fastän jag själv jobbar på förskola och vet att även normal födda barn kan va likadana. Hoppas inte på några men i framtidwn pga den tidiga födseln men chansen kanske är mindre då det inte var pga henne som hon föddes, utan min havandeskap. Har ävenfunderingar på ett barn till men hur ska det gå om det blir likadant? Tanken på att inte ha tid för jullan för att jag måste stanna på sjukhuset med andra bebisen ger också en del ångest tyvärr! Mina vänner säger att man glömmer och att jag visst kommer skaffa fler, men det känns lätt att säga då de inte varit i samma sits!

Jag tror att jag kan uppfattas som slapphänt då jag inte förmanar och "tyglar" min son hela tiden. Dock är det så att nu när han är så vild, så funkar det inte att kriga med honom hela tiden. Jag har inte energin för det och får han bara nej, nej, nej hela tiden, ja då blir han jätte förvirrad och vet inte hur han ska beté sig. Jag kan riktigt se i hans blick förvirringen, som om han vore instängd. För det är ju det som är problemet. Han är inte där i utvecklingen ännu, han förstår inte vad han gör för fel. Han förstår inte spelreglerna. Dock så förstår inte alltid omgivningen att han inte förstår.

Nä, jag väljer mina krig och får i bland tänka att det som inte dödar, det härdar . 

Men i sanningens namn så vet jag ju inte vad främmande människor tänker. Jag ser ju bara att de tittar. Har hört någon kommentar någon gång. Om jag ser ett vilt barn som ger sina föräldrar gråa hårstrån, ja då tittar jag, men jag tänker oftast "fan, vad skönt att det inte är min son", eller "stackars dom". 

Oj, verkar som att det är vanligt att man får sådan chock och har svårt att ta till sig barnen och får förlossningsdepression osv när man får för tidigt. Alla tjatade om det till mig och frågade hela tiden men jag blev inte ens direkt chockad. Var det först innan hon föddes men sen när hon var här och jag faktiskt förstod att hon var frisk så försvann chocken.

Du ska inte vara orolig över att hon inte ska kunna gå när hon börjar dagis.  Minns när jag själv jobbade på en förskola, vi hade en tjej där som var ca 8 månader och hade gått där sedan hon var 6 månader och hon kunde ju inte gå, och sen är ju många barn sena med sånt eller tidiga. Tycker våran tjej är tidig med saker, eller för oss är hon tidigt med tanke på att hon inte ens ska vara född ännu ens men hon är snart 3 månader och ler, jollrar och kan till och med vända sig från mage till rygg vilket de inte brukar göra förrän de är runt 4 månader enligt BVC och våran kan det redan vid 2 månaders ålder, och kan lyfta huvudet och har kunnat det sedan hon var ca 1 månad och gjorde alltid det i kuvösen men vi trodde hon skulle sluta med det i och med att hon växte men hon har bara byggt på med musklerna så hon orkar mer än många andra 2 månaders bebisar. Alla barn är ju olika och jag oroar mig inte alls över när hon ska börja krypa, gå och prata och allt sånt där. Alla barn gör allt i sin egen takt. Min gudson lärde sig t.ex gå innan han kunde krypa, och jag vet barn som sitter upp redan vid 3 månaders ålder medans andra inte kan sitta ens vid 6-7 månaders ålder, så alla är ju verkligen olika. Oroa dig inte!

Har hon inte fått några men idag utav det så får hon inga i framtiden heller, det fick vi höra på Neo i alla fall. Våran dotter är också helt frisk och har alltid varit och det var min havandeskap också och hon har inte haft några problem alls sedan hon föddes och kommer inte få några heller säger dem, risken att hon blir dålig är lika stor som för "normala" fullgångna bebisar.

Tänk då på mig som födde barn i v.25 och jag vill verkligen ha ett till barn även fast vi låg på sjukhus så länge men läkaren berättade att om och när jag blir gravid och ska behålla det så kommer jag få äta medicin som man hoppas ska kunna skjuta upp förlossningen i alla fall 1-2 månader men enligt henne kommer jag i så fall föda 1 månad för tidigt för hon tror inte man kommer kunna skjuta upp det så länge eftersom jag hade så kraftig havandeskapsförgiftning och födde så tidigt. Men jag är inte rädd ändå utan vill fortfarande ha ett till barn lika mycket som innan. Fast det har väl att göra med att jag alltid velat ha minst 2 barn.

Mitt vatten gick i v 32+5 och min son kom ut med buller o brak i v 33+3, Han mådde bra i två timmar men efter två timmar så märkte dom på Neo att han hade proböem med att syresätta sig själv o alla hans värden sjönk.Dom gav honom andningshjälp först med hjälv av grimma men var sen tvungen att byta till cpap vilket inte heller hjälpte.
Läkarna stod helt frågande till vad som hände o varför han inte mådde bra o var sen tvungen att intubera honom.

Försöken att intubera misslyckades o dom fick inte ner nåt syre i hans lungor då dom krampade vilket gjorde läkarna ännu mer frågande till vad som var fel.Dom höll på att försöka intubera 5-6 h o under tiden fick dom ventilera honom med mask. Då kallade dom upp en narkosläkare som hade mycket is i magen o gjorde ett fjärde försök med intuberingen o hon väntade o väntade medan värdena krashade men till slut vände dom o han släppte igenom syre.

Min älskade lilla son lades i respirator o flyttades med ambulans till Huddinge sjukhus från SÖS där fick han ligga i respirator på intensiven i 5 dagar och dom konstaterade att han led av en infektion o hans crp låg på 200 o hans lungor hade pga infektionen inte orkat ställa om till livet utanför magen utan återgått till fosterstadiet. Efter fem dagar så bleb han plkötsligt sämre o dom hittade en  missfärgning på buken o misstänkte tarminfektionen NEC o han fick då flytta till KS där han fick vårdas ytterligare en vecka på intensiven i respirator.

Efter det fick vi flytta in på Neo dock med dygnet runt övervakninge fortfarande o Cpap i en dryg vecka sen blev det eget rum o grimma. Totalt blev vi kvar sjukhuset i 6 veckor o fick sen komma hem med hemsjukvård som vi fortfarande har kvar men antagligen blir utskriven från imorgon då det gått en dryg månad sen vi kom hem.

Min son föddes 25 februari och vi har fortfarande idag syrgas kvar o kommer ha minst till slutet av månaden då vi ska göra nya mätningar på lungorna. Vi känner oss dock lite fångna i vårt eget hem då man e så rädd för infektioner att man inte ens vågar gå o handla utan har sträckt sig till att ta några promenader i kvarteret med vagnen.

När började ni med prematurer leva vanligt o våga åka tåg o buss o så o kanske fika med vänner med er bäbis?
Kommer man nånsin sluta oroa sig för infektioner?

Oj, usch! Låter hemskt att det gick så dåligt i början. Kan inte föreställa mig hur det måste ha kännts att bråka med cpap och allt. Men skönt att det ändå gått bra hittills!

Vi fick komma hem från Neo när hon var i v.35 och redan dagen efter struntade vi i alla regler och tog med henne till stan och in i affärer då vi sett varannat barn åka hem och komma tillbaka för att de isolerats för mycket och inte kommit i kontakt med riktiga världen utan allt var för sterilt. Vi slutade med hansprit när vi fick familjerum på Neo redan för att förbereda henne för bakterier som finns ute i världen. Buss och tåg åkte vi redan en vecka efter hemgång för att vi skulle tillbaka till Neo för ögonundersökning och vi har ingen bil, och samma med fika gjorde vi förra veckan då vi varit hemma i 2 veckor. Vi oroar oss inte för infektioner då hon är frisk och det är lika stor risk för henne att bli sjuk som det är för vilken annan frisk nyfödd. Hade hon varit sjuk när hon föddes osv hade vi nog varit försiktigare. Dagisbarn har hon dock inte träffat ännu men hade gjort om min gudson inte varit sjuk men precis när de skulle hem till oss så blev både han och hans syster sjuka så deras föräldrar kom utan dem i helgen och skaffade barnvakt istället men dagisbarn är vi försiktigare med eftersom många föräldrar är så dumma så de lämnar barn på dagis fast dom är förkylda och smittar andra.