Dystymi

Usch, jag tror att jag håller på att tappa gnistan igen...

Jag har ju mått så himla bra nu i flera veckor, t.o.m några månader. Men nu märker jag att jag börjar bli deppig igen. JAG VILL INTE DET!!! Jag vill må bra!!!

Mitt förflutna börjar komma ikapp mig igen, det ledsna barnet inom mig har börjat snyfta igen. Jag orkar inget, vill inget, glädjs inte åt nåt...
Jag trodde att jag hade bearbetat det där hos kuratorn som jag har träffat i ett års tid. Men nu känns det som om allt finns kvar där ändå och att jag inte alls har blivit hjälp av alla timmar hos henne.
Jag har bokat ny tid hos henne nästa vecka. Vi var ju färdiga med varandra...
Men jag tycker inte att jag får den hjälp jag behöver hos henne. Borde jag kanske gå till en psykolog istället?

Någon som vet var det är för skillnad på att gå till kurator och psykolog? Jag har ingen aning...

Pufffar lite här! Hur mår ni alla?

Låg: Hej vad kul att du är kvar. Jag trodde att jag skrämt bort alla...
Jo, tack jag mår faktiskt jättebra! Jag fick en liten svacka men tog mig ur den jättelätt så nu mår jag så ooootroligt bra!!!

Hur är det själv då?

Jo det är rätt bra här, det är ju alltid roligare när det går mot vår
Får jag fråga hur du mådde innan du sökte hjälp? och vad fick dig att söka hjälp?
Jag har ju aldrig gjort det men man börjar bli less på dessa återkommande svackor. Eftersom jag klarar mig ändå har jag inte sökt hjälp men börjar bli less att nästan aldrig vara riktigt glad!

Kan ni berätta vad dystymi är? Känner igen mig i det ni beskriver..

Hej TS. En psykolog är en person som gått psykologprogrammet (5 år). Det är mer en examensbeteckning.
En kurator kan ha olika bakgrunder, eftersom det är en yrkesbeteckning. Jag jobbar som kurator och jag har gått socionomlinjen.
Jag tycker nog att du bör kontakta en psykoterapeut, som kan vara antingen socionom el psykolog i grunden men som har gått en vidareutbildning för att bli psykoterapeuter. Lycka till!

Dystymi är kronisk lätt depression ungefär. Ofta börjas det redan i tidiga barndomen!

Hej Låg:

Hur jag mådde innan jag sökte hjälp?
Jag mådde riktigt dåligt, på en skala från 1-10 så var det väl 8-9. Jag hade ganska nyligen fått barn och jag hade tre barn varav den äldsta var 2½ när jag sökte hjälp.
Jag var slutkört -totalt! Jag bara grät och grät och grät. Alla mina hemska minnen gjorde sig påminda. Jag fick aldrig sova, äta, vila osv. Jag fick vredesutbrott. Det kändes som om jag vore toalt värdelös och var nära att "packa väskan" och rymma... Stundvis funderade jag på om det kanske fanns en bra gren i skogen som tålde min vikt...

Vad fick mig att söka hjälp?
Mina barn! Jag älskar mina barn! Och jag älskar min man!
Jag vill att mina barn ska må bra och få en bra uppväxt. Det kan jag inte ge dem om jag själv inte mår bra.
Så jag svalde "stoltheten" och gick till läkarn och grät. Hon skrev då ut Zoloft till mig och rekommenderade mig att boka tid hos kuratorn. Efter en kort tids velande hämtade jag ut Zoloften och ringde kuratorn... Och jag ångrar inte en sekund av det!!!
Jag mår så himla bra nu! Jag älskar livet!!! Jag är nog en hyfsat bra mamma och min man älskar mig!

Jag tycker att du ska boka tid hos läkarn och berätta hur du mår och hur du har haft det. Du behöver ju inte dra din livshistoria och eventuella livshemligheter. Det räcker nog med att tala om att du inte mår bra, att du är deppig. Du har inget att förlora. Du kan bara vinna på det. Man behöver ju inte heller gå till kurator/psykolog, om man inte vill, bara för att man äter Zoloft eller liknande.

Kom ihåg att vara rädd om dig!
Kram

Jag mår rätt bra nu faktiskt, men vet att det kommer att komma perioder igen då jag mår sämre.. Egentligen borde jag sökt hjälp för många år sedan, nu känns det som man bara tryckt ner en massa jobbiga händelser inom mig. Det skulle vara skönt på ett sätt att få lösa upp en del av dom känslorna hos en psykolog. Har tryckt undan så mycket ända sen barndommen.
Jag är lite rädd att äta medicin, jag tänker liksom att jag ska bli beroende och aldrig klara mig utan.
Samtidigt är jag nyfiken på att prova och se om jag kan må bättre av dom...
Kramar!

Låg:

Jag känner igen mig i det du skriver!
Jag borde ha sökt hjälp typ 15 år tidigare... jag var rädd för att bli förnedrad och inte tagen på allvar. Jag har också gått och burit på en massa sen barndomen, jag har skrivit om en del i tidigare inlägg i den här tråden. Man mår alltså inte bra av det. Jag mår mycket bättre nu när jag har rensat upp och ventilerat mycket hos kuratorn. Jag har tom kunnat berättat för en kompis!!!

Enligt min läkare är inte Zoloft beroendeframkallande.
Jag har nu ätit Zoloft i ett år och NU mår jag kanonbra! Den här "brakänslan" har kommit smygande under hela tiden, samtidigt som jag naturligtvis har haft svackor. Läkarn anser att jag ska äta Zoloft i sex månader till, för sen bör jag ha goda chanser att klara av att fortsätta må bra utan medicin. Men min kurator tror att man kanske måste äta Zoloft jämt när man har dystymi, efter som det är kroniskt.
Men jag tycker inte att det gör mig nåt, för om jag får fortsätta att må så här bra som jag gör nu så äter jag gärna Zoloft för resten av mitt liv!

Jag tycker att du ska boka en läkartid och rådgöra med han/hon. Du har inget att förlora på det.

Var rädd om dig!
Kram