Jag har precis fått diagnosen dystymi och eftersom jag inte har hört talas om det förut så är jag lite nyfiken på om det finns flera här som har det?
Jag vet vad det innebär att ha det, så det är inte information jag är ute efter, jag söker bara medsystrar/bröder att snacka lite med.
Anonym (låg)
Tack så mycket! Ja jag misstänker iaf att något inte står rätt till. Men jag ska söka lite fakta och sen se.
Själv tror jag att jag har detta efter att jag har läst om det 
Känns nästan skönt att veta vad det kan bero på!
Var precis in och läste lite, men det känns inte riktigt som jag. Känner igen mig i alla "symptomen". Men jag vet att jag även är destruktiv. Så jag vet inte. Kanske är något annat. Svårt att säga. Hoppas ni orkar med livet iaf, vet att trots allt jobbiga, mörka, hemska så finns det ändå något.. På något vis, det måste göra det.
Jag har inga problem med vardagen mer än att jag är mer dyster eller hur man ska säga svårt att förklara...
Hoppas inte du mår jättedåligt!! om du är destruktiv kanske det vore bra att söka hjälp?
Vet att man drar sig för det men det kan ju inte bli sämre och livet är för kort för att gå å må dåligt, kram
Anonym (låg)
Jag har heller oftast inge problem med vardagen. Men ibland är det hemskt.
Men jag har varit till psyk för mitt beteende, men det är inte allvarligt nog. Ville bli inlaggd då jag inte orkade med mig själv, varje sekund kändes det som om jag skulle gå sönder, men jag platsade inte där. Utan jag skulle vilja bli utskriven på en gång. Nu är det så hemskt, att jag skrämmer mig själv, gör inte illa mig själv dagligen, men längtar något enormt efter att bara få känna lite annan smärta. Bara få fly mig själv, jag orkar inte vara jag nå mera. Men jag vet att det är fel att vara självdestruktiv, men jag står inte ut..!
Tack för ditt råd iaf. Förlåt men jag behövde gnälla ur mig lite.
Gnäll på du det känns mycket bättre om man vågar prata om hur man mår!
mm, jo det gör det oftast.. men inte alltid tyvärr. så länge ingen vet vem jag är så de kan tala med mig personligen så känns det ok, men att säga allt detta och inte vara anonym skulle få mig att bli ännu sämre. 
mm, jo det gör det oftast.. men inte alltid tyvärr. så länge ingen vet vem jag är så de kan tala med mig personligen så känns det ok, men att säga allt detta och inte vara anonym skulle få mig att bli ännu sämre.
Orolig: Vad bra att du hittat hit! Visst är det skönt att kunna skriva av sig och vara anonym. Jag skulle inte kunna öppna mig heller om jag måsta röja min identitet.
Har du varit i kontakt med någon psykolog/kurator som har tagit dig på allvar? Det är ju tråkigt att psyk inte tog dig på allvar. Det är jätteviktigt tror jag att du får kontakt med någon "kunnig" som du kan hjälpa dig och som tar dig på allvar.
Det tog emot jättemycket för mig att söka hjälp, i 15 år gruvade jag mig... Sen tog jag mod till mig och ringde kuratorn och hon har hjälp mig massvis! Hon har tagit mig på allvar!
Låg: Jo, jag känner mig också trött! Vissa dagar är tröttheten helt förlamande. Jag vill bara sova, sova, sova!!! Och lika som du skriver, så spelar det ingen roll om man jobbar och har fullt upp eller om livet är lite lugnare och man får sova ut... Det hör nog dystymin till. Jag har för mig att det är ett kännetecken.
Läste också att du funderar på en liten och inte vill rota i ditt inre precis innan... Men jag skulle nog vilja råda dig till att göra upp med ditt inre innan barnen. Jag ångrar massvis att jag inte gjorde det.
Föräldraskapet väcker så många känslor och det förflutna poppar upp hela tiden, när man minst anar det och när det är som minst lämpligt. Så har det varit för mig iaf. Och när man har en liten bebis så finns oftast inte så mycket tid till att ta vara på sig själv, och det är svårt att få tid till att deppa och "lappa ihop sig själv". Men nu pratar jag om mina egna erfarenheter. Det behöver inte bli så för dig.
Men jag önskar att jag hade tagit itu med mig själv innan jag fick barn, istället för att gå i väggen efter det tredje barnet.
Det kanske kan vara värt att fundera lite på det?
Till alla er som undrar vad dystymi är:
Neurotisk depression, Reaktiv depression, s.k. dysthymi
SYMPTOM: Nedstämdhet, ångest - oftast på kvällarna -, apati, livsleda, självnedvärdering, handlingsförlamning och vid starkare reaktion autonoma symptom som vid paniksyndromet.
ORSAK: Den neurotiska depression grundar sig i en aggressionshanteringsproblematik. Det handlar om egenvärdet, osäkerheten i att hävda sig själv. Därav förklaras detaljerna i dessa patienters problematik.
I balanserat tillstånd är dessa patienter omtänksamma, omhändertagande, duktiga och ambitiösa - vill liksom övertyga sig och omvärlden om sitt värde.
I insufficient tillstånd blir de självanklagande, självstraffande och maktlösa. Problematiken avspeglar sig i dominans-subordinations-svårigheter, antingen ta för mycket ansvar, eller inte våga.
Habituellt är de känslomänniskor, som lider med andra och sätter värde på känsloupplevelser, som går djupt. Även små retningar ger stora utslag i ilska, sorg, sentimentalitet eller hänförelse. De handlar med kraft och har lätt till skuld. De tar åt sig av känslor från omgivningen - vid kritik och motgång blir allt deras fel.