Apropå anknytning och ADHD så finns det en enkät där man kan, på ett tämligen tillförlitligt sätt, utröna vilken anknytningsstil man har. Jag gjorde en liten studie med den enkäten, på ca. 200 ungdomar. I studien fanns också subgrupper, med ungdomar som diagnosticerats med ångest och ADHD. Jag hade faktiskt förväntat mig fler otryggt anknutna inom ADHD-gruppen än i kontrollgruppen....men så blev det inte alls. Faktiskt tvärtom. Fler inom ADHD-gruppen hade en trygg anknytningsstil, än vad som förekom i kontrollgruppen eller i normalbefolkningen.
Minns inte siffrorna rakt av, för studien var några år sedan, men ca.85% i ADHD-gruppen var tryggt anknutna, medan motsvarande siffra i normalbefolkningen är ca.60-70%.
Ungdomarna med ångest, däremot, hade betydligt mer otrygg anknytning än vad som förväntades.
Nu kan man invända mot min studie (bl.a. av följande orsaker den inte är publicerad) med bl.a. att de undersökta grupperna är för små för att dra riktigt säkra slutsatser, samt att enkäten som användes, inte är tillräckligt beforskad på just svensk befolkning. Så jag kan inte säga att mina fynd är sanningar, men om TS teori var rätt, nog skulle väl fler än 15% av ADHD-ungdomarna ha otrygga anknytningar?
Om autism så finns det mycket spännande forskning om spegelneuron och hur de fungerar (läs t.ex. "Varför jag känner som du känner"). Och man har i en liten studie sett att "kalla anknytningspersoner" som helt ignorerar barnet, kan förorsaka samma förändringar i funktionell hjärnstruktur som barn med klassisk autism har. Dock krävs det ju mer kyla från en förälder än under enbart kortare perioder - man behöver nog vara totalt ointresserad av barnens signaler under i stort sett hela första året. Så har också barnhemsbarnen från Rumänien fler neuropsykiatriska och psykiatriska problem än normalbefolkningen.
Om genetik, så finns knappt någon sjukdom som nedärvs konstant. Inte diabetes, inte Huntingtons eller Alzheimers. I alla fall finns det flera gener som spelar in. Någon specifik "ADHD-gen" har inte hittats, men flera som kan påverka dopaminreceptorer i hjärnan. Forskning pågår nu om medicinering med bl.a. centralstimulantia kan uppgradera antalet dopaminreceptorer i hjärnan, för gott. Det skulle isåfall vara sensationella fynd. Vad man sett i forskning är att penetransen av ADHDs ärftlighet (dvs hur många barn som får diagnosen om 1 resp 2 föräldrar har diagosen) är kring 70-80%, vilket är MYCKET höga siffror när man pratar om genetiskt överförda sjukdomar. Dvs att ärftligheten av ADHD är större än t.ex. diabetes.
Och naturligtvis är det så att miljön också spelar roll - alla barn mår bra av struktur, rutiner och att veta hur vardagen ska se ut och vilka regler som gäller. Endast om föräldrarna står för detta, så kan barnet utvecklas fullgott känslomässigt. Barn som saknar struktur blir ofta oroliga och utagerande och mognar inte lika snabbt känslomässigt - precis som ADHD-barnen. Och eftersom ADHD är en symtomdiagnos och inte en genetisk/biologisk diagnos, så är det klart att man ibland missar orsak-verkan och att några barn säkert blir feldiagnosticerade, till en början.
En mycket viktig fråga som inte får glömmas, tycker jag, är att diagnoser också måste kunna avskrivas när det behövs. Har man fått fel diagnos eller mognat ur sin diagnos, så måste den tas bort och inte heller ligga personen till last längre fram.
Nu är det ju så att sonen har 3 syskon, som vi har kört samma race med som sonen, förutom att de har börjat tidigare på dagis och har gått fler timmar. Och jo, de har ju inte ammats speciellt länge, bara några månader och eftersom det kom 3 barn på ett år så hade jag inte alls samma tid med dom som med sonen som har NPF-diagnoser. Så många gånger som de har skrikigt för att de inte fick min totala uppmärksamhet direkt för att jag bytt blöja på något syskon eller försökt få någon kontakt med äldsta sonen så borde de ha suttit i ett hörn och gungat, snurrat på ett grytlock i några timmar. 
Jag tror jag har det!!!! Vi kallar det Diagnos. 
