Borderline = omgonad?

Nej, det växer inte bort helt men symptomen lindras för de flesta. De allra flesta människor mognar under hela livet och det gör även personer med borderline :)

Jag tar inte illa vid mig, jag uppfyller ju diagnoskriterierna så jag vet ju vad det innebär. För mig är det svårt att sammanfatta det i ett par korta meningar.

Jag är deprimerad, och har alltid varit. Min självkänsla är otroligt dålig. Jag kan inte vara i en normal relation. Om en man behandlar mig väl så krockar det pga mitt enorma självförakt. Jag tycker inte att jag förtjänar det och om någon då kommer för nära så får jag panikångest och blir ännu mer deprimerad. Det slutar alltid med att jag lämnar, för jag är rädd att han annars kommer göra det när han inser hur värdelös jag egentligen är.

Jag dras till killar som behandlar mig så som jag tycker att jag förtjänar att behandlas. Dvs som skit. Då känner jag mig trygg och hemma. Inte lycklig, men trygg. Där stannar jag, och kämpar hela tiden för att få hans kärlek. Jag blir väldigt svartsjuk och kontrollerande, inbillar mig att min kille vill ha alla andra tjejer. Jag gör allt för att "låsa in" honom så han inte ska inse att det finns bättre tjejer än mig.

Jag är lättkränkt, och reagerar väldigt starkt. Jag kan bli så arg att jag skadar mig själv. Jag har dålig impulskontroll när det gäller känslor. Skadar mig om jag är arg, om jag är ledsen, om jag har ångest. För känslorna kan aldrig hålla sig på en normal nivå. Jag blir inte lite arg, eller lite ledsen, utan jag blir det till extrema lägen så jag inte kan hantera det. Jag har missbrukat benzo och tradolan för att dämpa känslorna så jag kan hantera dom.

När min kille försökt lämna mig så har jag velat ta livet av mig och blivit fullkomligt desperat och gjort allt för att få honom tillbaka. Jag manipulerar och gör vad jag kan för att han ska vilja vara med mig igen.

Om någon sviker mig så hatar jag personen. Jag har inga mellanlägen, och som sagt så är jag lättkränkt så det krävs inte mycket för att jag ska känna mig sviken. Då hatar jag så mycket att jag verkligen mår dåligt själv av det.

Detta är bara en del av det jag kämpar med. Det är som värst när jag är i en relation. Jag kan inte ha någon för nära, och jag är inte kapabel att ta emot kärlek från andra. Är jag ensam så hanterar jag livet bättre, men depressionen och tomheten finns alltid där.

Dessa saker är inget jag är stolt över, och jag tycker inte att mitt beteende är ok. Jag kämpar för att bli bättre varje dag, men det är som att djävulen tar över mig ibland...

Har du testat DBT ?
Det hjälper många med borderline

Jag tar inte illa vid mig, jag uppfyller ju diagnoskriterierna så jag vet ju vad det innebär. För mig är det svårt att sammanfatta det i ett par korta meningar. Jag är deprimerad, och har alltid varit. Min självkänsla är otroligt dålig. Jag kan inte vara i en normal relation. Om en man behandlar mig väl så krockar det pga mitt enorma självförakt. Jag tycker inte att jag förtjänar det och om någon då kommer för nära så får jag panikångest och blir ännu mer deprimerad. Det slutar alltid med att jag lämnar, för jag är rädd att han annars kommer göra det när han inser hur värdelös jag egentligen är. Jag dras till killar som behandlar mig så som jag tycker att jag förtjänar att behandlas. Dvs som skit. Då känner jag mig trygg och hemma. Inte lycklig, men trygg. Där stannar jag, och kämpar hela tiden för att få hans kärlek. Jag blir väldigt svartsjuk och kontrollerande, inbillar mig att min kille vill ha alla andra tjejer. Jag gör allt för att "låsa in" honom så han inte ska inse att det finns bättre tjejer än mig. Jag är lättkränkt, och reagerar väldigt starkt. Jag kan bli så arg att jag skadar mig själv. Jag har dålig impulskontroll när det gäller känslor. Skadar mig om jag är arg, om jag är ledsen, om jag har ångest. För känslorna kan aldrig hålla sig på en normal nivå. Jag blir inte lite arg, eller lite ledsen, utan jag blir det till extrema lägen så jag inte kan hantera det. Jag har missbrukat benzo och tradolan för att dämpa känslorna så jag kan hantera dom. När min kille försökt lämna mig så har jag velat ta livet av mig och blivit fullkomligt desperat och gjort allt för att få honom tillbaka. Jag manipulerar och gör vad jag kan för att han ska vilja vara med mig igen. Om någon sviker mig så hatar jag personen. Jag har inga mellanlägen, och som sagt så är jag lättkränkt så det krävs inte mycket för att jag ska känna mig sviken. Då hatar jag så mycket att jag verkligen mår dåligt själv av det. Detta är bara en del av det jag kämpar med. Det är som värst när jag är i en relation. Jag kan inte ha någon för nära, och jag är inte kapabel att ta emot kärlek från andra. Är jag ensam så hanterar jag livet bättre, men depressionen och tomheten finns alltid där. Dessa saker är inget jag är stolt över, och jag tycker inte att mitt beteende är ok. Jag kämpar för att bli bättre varje dag, men det är som att djävulen tar över mig ibland...

Jag förstår att det kan vara svårt att tänka klart när man drabbas av kraftiga känslostormar men kan du tänka mer nyanserat när du väl lugnat ner dig? Kan du då tänka att det var ju inte så farligt eller den personen menade nog inge illa egentligen?

Det tar lång tid för mig att lugna ner mig. Dagen efter så brukar jag skämmas över mitt agerande, och jag ber ofta om ursäkt då ifall jag anser att jag överreagerade. Vilket jag såklart gör nästan alltid. Men det är så dags då. Mina utbrott förstör mycket, och för en partner så är det nog otroligt skrämmande och tröttsamt.

Ska dock tillägga att vid de tillfällen då jag tyckt att jag har haft rätt att vara arg, då kommer jag inte över det. Jag har raderat människor ur mitt liv för småsaker egentligen. jag vet att de är småsaker men i mitt huvud är de ändå för stora för att förlåtas. Jag låter som en väldigt egocentriskt person, och det är jag kanske också...

Suck. Jag hatar den här diagnosen. Ändå måste jag acceptera att den är en del av mig, nästan hela mig.
Önskar dig styrka iaf.

Ser du att det finns någon utlösande faktor till din borderline? Du behöver inte berätta vad isf.