Borderline = omgonad?

Hur kunde det yttra sig, det där med för lite uppmärksamhet?

Ja, det tror jag. Jag har upplevelser som varit traumatiska för mig. Har en mamma som troligtvis har bps, men det skulle hon aldrig medge eller söka utredning för. Jag har försökt vara duktig och göra rätt som barn men mådde mkt dåligt. "Budskapet" jag fick från omgivningen var att det var mitt fel. Vilket jag inte trodde. Därför har jag fortfarande svårt att acceptera min diagnos, blir lite moment 22. Svårt att förklara.

Det finns alltid en utlösande faktor, och för de allra flesta har det med uppväxten att göra. Det kan handla om att dina föräldrar skilde sig när du var liten och att du upplevde det väldigt jobbigt med att växla boende och tvingas uppleva separationer från en förälder ofta. Nu vet jag inte om dina föräldrar är skilda, men annars skulle det kunna vara en anledning. Eller att du började på dagis/dgmamma innan du var mogen för det och där tvingades separera från dina föräldrar nästan dagligen.
Det kan ha med andra saker att göra oxå, men det är inte medfött eller ärftligt. 
Behandlingar: *Farmakologisk behandling, *KBT (Kognitiv beteendeterapi), *DBT (Dialektisk beteendeterapi), *MBT (Mentaliseringsbaserad terapi, denna terapiform är relativt ny)

Har du källor för det du säger, att det alltid finns en utlösande faktor?

Jag var också ett barn som försökte vara duktig hela tiden, förmodligen för att jag sökte uppmärksamhet. Jag har många syskon och mina föräldrar jobbade mycket så jag förstår att de inte orkade. De skötte sitt liv, och barnen sitt helt enkelt. Jag mådde ju dåligt redan då och försökte söka tröst genom att söka kontakt med dom men de var så upptagna att de knappt svarade på tilltal och tittade inte ens upp ifrån det som de höll på med. Man var ganska osynlig helt enkelt. När jag sedan började agera ut så fick jag höra att jag minsann alltid varit ett bråkigt barn som aldrig gjorde som jag blev tillsagd. De har helt glömt bort att jag försökte vara "perfekt" och snäll fram tills jag gav upp.

Jag har egentligen misstänkt att min mamma också har lite borderlinedrag. Inte så mycket som jag har, men hon har också lite svartvitt tänkande, kort stubin och har svårt att visa känslor, även för sina barn. Jag har aldrig fått höra att mina föräldrar älskar mig. Kan inte ens komma ihåg sist min mamma kramade mig. Jag vet att hon älskar mig trots det, men just att hon har svårt för dessa grejor har fått mig att fundera i de banorna.

Hur menar du att du har svårt att acceptera din diagnos?

Ja, många, jag läser själv psykologi och har just skrivit en essä om borderline. Många, som inte vet så mycket om borderline, tror ofta att det kan vara ärftligt, men det är det aldrig. Det är omöjligt att ärva borderline. Men nu länkar jag inte, för jag kommer inte ens ihåg alla källor

Sen är inte psykologi en exakt vetenskap. Vissa tror fortfarande att det kan vara ärftligt, men jag känner mig övertygad om att fallet inte är så för någon

Det finns ingen som kan säga exakt vad borderline beror på. Det finns flera teorier. Teorier är just teorier.

Aha. Jag tror att just som duktig-flicka är man extra utsatt. När man försöker anpassa sig men ändå inte når fram, vad gör man då? Vad händer då liksom?
Varför blir man en duktig flicka? Är det en styrka eller svaghet - såhär med facit i hand... Sånt grubblar jag på.

Jag har nog svårt att acceptera att jag är känslig i min grundnatur. Att borderline skulle vara något medfött och oundvikligt, så mycket som jag försökt överleva tillvaron. Att jag sedan är sjuk och störd känns hårt att ta. Jag ältar; "Om någon annan levt mitt liv, hade den klarat sig bättre?"

Generellt tänker man att ca 2% av befolkningen lider av denna problematik och bristen på emotionell stabilitet kan visa sig redan från barndomen. Genetiska förklaringsmodeller finns (i termer av en förhöjd emotionell sårbarhet som påverkar förmågan att reglera känslor), dock är det mer oklart hur mycket som är genetik och hur mycket som påverkas av miljö under uppväxten.

www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Fragor-och-svar/Hitta-fragor-svar/Psykiatrin/Allmant/Ar-borderline-arftligt/

Jag tror på att man kan ha en medfödd emotionell sårbarhet, vilket gett oss sämre förutsättningar än andra. Och det gör att jag tänker tvärtom. Jag känner mig svag men samtidigt stark. För alla de människorna vi har runt omkring oss, vem vet om de hade klarat av att leva med det helvetet vi gör? Det är inte alla som är så starka.

Jag tror att duktig-flicka-grejen är ett tidigt tecken på att något är fel. Förälderns jobb är att lära barnet att h*n duger som hon är. Barnet ska inte behöva jaga bekräftelse.