Borderline = omgonad?

Nej, de är inte omogna som personer, däremot är de ofta känslomässigt omogna och när de mår dåligt blir ofta tänker väldigt svartvitt, jag som personal kan tex vara superbra, tills jag säger något i stil med "men det kanske är bra om du lägger dig tidigt idag" då kan det bli så att personen med Borderline inte har några nyanser utan min vänliga tillsägelse tas emot på värsta möjliga vis och som att jag menar det värsta, lite som tonåringar kan vara dvs det är jättebra eller jättedåligt, man är jättesnäll eller jättedum och ibland är konekvenstänket inte med utan mycket kan bli impulstryrt, nu talar jag för alla för det finns olika grader och alla är individer.

Sedan finns det många terorier varför Borderline uppstår, men en av de mest kända är Martha Linehan och den Bisociala teorin

Enligt Linehan behöver inte den biologiska sårbarheten leda till en emotinell dysreglering dvs den som utmärker borderlinepatienterna, för att detta skall ske krävs också en invalidierande omgivningn som sagt. Linehan talar om tre olika typer av invalidernade familjer

*Den kaotiska familjen, där det förekommer missbruksproblem, där barnen aldrig riktigt vet om föräldrarna är nyktra, våldsamma eller hur det kommer att vara när de kommer hem från skolan, kanske får de stryk, ordning och rutiner finns inte, barnen lever i en stor ovisshet om hur dagen kommer att te sig.

*Den "perfekta familjen", där allting skall vara perfekt utåt och där föräldrarna inte kan tolerera negativa känsloreaktioner från barnen.

*Den prestaions och kontrolliknande familjen, där fokus ligger på kognitiv kontroll av känslor och prestation ses som ett kriterium för framgång vilket jag tolkar som att det bara är framgångarna som gäller och "platsar man inte" så duger man som barn inte till. Den emotionella dysregleringen leder enligt Linehan också till dysreglering ifråga om betende, kommunikation, interpersonella relationer och självkänsla.

Väldigt intressant, känner du till fler teorier?

Det finns många olika, skrev bla ett långt arbete om det när jag studerade psykiatri, skulle kunna maila det till dig om du skickar en inbox, vill inte lägga det öppet på forumet. Finns också en fallbeskrivning i den (avidentifierad) och hur man jobbar ikring det.

Kan även rekomendera boken "Borderline" av Görel Kristina Näslund som är jättebra och som tar upp många av dina funderingar. 

Väldigt gärna, vad snällt! Men jag är oinbjuden till ditt konto och kan inte skriva till dig.

Jag läste den för flera år sedan, det var efter det som jag bad om att få bli utredd. Men jag har nog glömt massor. Jag skulle kanske läsa den igen.

Jag håller med om detta. Jag tycker borderline kan liknas med omogenhet på många sätt. Dels framstår beteendet ofta som barnsligt eller tonårsaktigt för omgivningen, dels växer det ju imånga fall bort med tiden. Jag tänker att det är vanligt att man med åren lär känna sig själv, lär sig strategier att hantera sina problem och dessutom förstår andra människor bättre. För de som inte förbättras med åren verkar DBT-terapi vara ett sätt att komma vidare i utvecklingen. 

Jag tänkar att i en frisk psykologisk utveckling ingår att man som barn är självcentrerad och inte kan parera sina känsloutbrott. Under uppväxten är det lika naturligt att träna på känslor och relationer som att träna på motorik, intellektuella intressen etc. Men för vissa är det något som stör personlighetsutvecklingen. Det kan ju vara både sämre biologiska förutsättningar och sämre uppväxt med dåliga förebilder. 

Gör det, boken är bra och det finns mer bra litteratur kring Borderline.

Vette fasen hur man bjuder in men maila mig: [email protected] så skickar jag den där då. 

Nu har jag mailat.

Och jag har svarat =)

Det finns en biologisk teori också där det ska vara brist på vissa signalsubstanser i hjärnan och det ska orsaka olika typer av borderline, men jag vet inte om det finns jättemycket belägg för det.

Grejen är väl mest att pga problem under uppväxten och medfött sårbarhet så har barnet inte lärt sig det det borde kunna känslomässigt och därför får det problem sedan, och måste ges tillfälle att lära sig det, tex hos en terapeut.

Man brukar ju säga att många tonåringar mer eller mindre 'har borderline ps', även om det är normalt beteende för den åldern.