Borderline = omgonad?

Tack för alla bra svar.

Nej, borderline har inget med mognad att göra. Jag har just avslutat ett stort arbete om borderline

Kan du utveckla?

Man kanske i vissa fall kan verka bete sig/tänka på ett omoget sätt, men det betyder ju inte att man är omogen och därför beter sig så. Så jag tycker frågan är rätt märklig, inte får man borderline för att man är omogen...

Själv är jag 36 år och går först nu i DBT. Kan inte tycka att några i min grupp kan betraktas om omogna i sitt beteenden.

Jag skulle mått betydligt bättre de senaste 20 åren om jag fått min diagnos redan som ung, håller verkligen inte med!

En diagnos är ju ett första steg för att kunna få rätt hjälp, att sluta tycka att man bara är dum i huvudet som inte "funkar".

Fast för att få en diagnos ska man ju lida av sina besvär. Så att säga att det är normal för tonåringar att bete sig och må som en person med borderline, känns rätt märkligt. Det är inte NORMALT att behöva lida bara för att man är tonåring, det känns som ett förlegat tankesätt.

Sen om en tonåring BETER sig som en person med bordeline i vissa aspekter är ju en helt annan sak, men det har ingenting med kriterier för diagnosen att göra, för där tar man som sagt även stor hänsyn till att beteendet leder till extremt lidande för personen.

Växer borderline verkligen bort? Jag har själv borderline, och är 28år. Jag är precis lika illa som jag var när jag var 15. Jag har ingen kontroll. Jag känner även en kvinna som är 50+ och fortfarande har kraftig borderlineproblematik. Jag tror inte alls att borderline växer bort. Möjligtvis att terapin kan hjälpa en att bli fri från det, men jag tror inte att det sker automatiskt pga ålder.

Jag vill inte att du tar illa upp nu, men hur är/beter man sig om man har borderline?

Nej, det växer inte bort helt men symptomen lindras för de flesta. De allra flesta människor mognar under hela livet och det gör även personer med borderline :)

Jag tar inte illa vid mig, jag uppfyller ju diagnoskriterierna så jag vet ju vad det innebär. För mig är det svårt att sammanfatta det i ett par korta meningar.

Jag är deprimerad, och har alltid varit. Min självkänsla är otroligt dålig. Jag kan inte vara i en normal relation. Om en man behandlar mig väl så krockar det pga mitt enorma självförakt. Jag tycker inte att jag förtjänar det och om någon då kommer för nära så får jag panikångest och blir ännu mer deprimerad. Det slutar alltid med att jag lämnar, för jag är rädd att han annars kommer göra det när han inser hur värdelös jag egentligen är.

Jag dras till killar som behandlar mig så som jag tycker att jag förtjänar att behandlas. Dvs som skit. Då känner jag mig trygg och hemma. Inte lycklig, men trygg. Där stannar jag, och kämpar hela tiden för att få hans kärlek. Jag blir väldigt svartsjuk och kontrollerande, inbillar mig att min kille vill ha alla andra tjejer. Jag gör allt för att "låsa in" honom så han inte ska inse att det finns bättre tjejer än mig.

Jag är lättkränkt, och reagerar väldigt starkt. Jag kan bli så arg att jag skadar mig själv. Jag har dålig impulskontroll när det gäller känslor. Skadar mig om jag är arg, om jag är ledsen, om jag har ångest. För känslorna kan aldrig hålla sig på en normal nivå. Jag blir inte lite arg, eller lite ledsen, utan jag blir det till extrema lägen så jag inte kan hantera det. Jag har missbrukat benzo och tradolan för att dämpa känslorna så jag kan hantera dom.

När min kille försökt lämna mig så har jag velat ta livet av mig och blivit fullkomligt desperat och gjort allt för att få honom tillbaka. Jag manipulerar och gör vad jag kan för att han ska vilja vara med mig igen.

Om någon sviker mig så hatar jag personen. Jag har inga mellanlägen, och som sagt så är jag lättkränkt så det krävs inte mycket för att jag ska känna mig sviken. Då hatar jag så mycket att jag verkligen mår dåligt själv av det.

Detta är bara en del av det jag kämpar med. Det är som värst när jag är i en relation. Jag kan inte ha någon för nära, och jag är inte kapabel att ta emot kärlek från andra. Är jag ensam så hanterar jag livet bättre, men depressionen och tomheten finns alltid där.

Dessa saker är inget jag är stolt över, och jag tycker inte att mitt beteende är ok. Jag kämpar för att bli bättre varje dag, men det är som att djävulen tar över mig ibland...