3-åring på dagis eller inte? Vem ska få som den vill?

Även om du inte skulle ställa upp på det så finns det andra som gör det med glädje.
Hade aldrig varken gift mig eller skaffat barn med en man som inte ville försörja sin familj. Har egna pengar om något oförutsett skulle hända.
Pengar är annars inte allt här i världen vet du.
Separation finns heller inte på kartan för alla.

Ja men det är ovanligt. Har man en trygg anknytning till barnet så brukar barnet vilja berätta om både bra och dåliga saker som skett, förutsatt att man faktiskt pratar med barnet varje dag. Och pratar om personlig integritet så att barnet vet vikten av det. 

  

Jag har besparingar, så helt utan skulle jag inte stå.

Jag vet vad vi har bestämt och att vi ser det som hans ansvar, han skulle skämmas annars.
Händer det något oförutsett så har jag som jag skrev egna pengar(enskild egendom)som räcker långt. Missade du att jag skrev om det?
Han drar aldrig, det som man inte kan gardera sig mot är dödsfall o. då finns försäkringar som täcker upp.

Den sociala biten kan du själv aldrig ge och jag tror den är jätteviktig. Därmed inte sagt att en treåring måste gå på dagis. Men om du inte erbjuder det sociala i forma av dagis 15 timmar i veckan är det din skyldighet som förälder att erbjuda det på annat sätt.

Du verkar erbjuda väldigt mycket träning av "bokkunskaper" i form av läsning och räkning. Dessutom pratar barnet fyra (!) språk! Den biten är jag lite nyfiken på. Pratar ni så många språk hemma eller sitter du och "tragglar" språk med barnet dessutom?

Som sagt var, det är din skyldighet att erbjuda det sociala. Det är i treårsåldern som de flesta barn på allvar börjar leka med andra barn och som kompisar börjar bli viktiga. Vad kan du göra för att tillgodose det? Löser du den biten så att barnet träffar andra barn regelbundet och hinner lära känna dem så är det väl ingen brådska med dagis. Min gissning är dock att barnet så småningom faktiskt kommer att vilja gå på dagis eftersom alla andra gör det. Jag vet en kille som var hemma tills han var strax efter tre och han ville på slutet verkligen ha ett dagis som alla andra. Så det skulle inte förvåna mig om barnet under det närmaste året kommer att vilja börja på dagis.

En annan sak som jag upplever är bra med kompisar är för att utvecklas motoriskt och för att röra på sig. En vuxen kan aldrig erbjuda det bus som ett annat barn kan erbjuda. Eller du kanske kan, springer du runt runt, jagar, klättrar osv under långa perioder dagligen? Jag upplever i alla fall att det är tillsammans med andra barn som mina barn verkligen "leker av sig". När de är ensamma med mig (alltså bara jag och ett barn, jag har flera barn så normalt busar de med varandra plus med andra barn på dagis eller med kompisars barn) blir det lugnar lekar. Att leka själv på en lekplats är inte samma sak som att leka där med andra barn. Hur tillgodoser du ditt barns behov av rörelse? För övrigt är det mycket träning av det sociala, fantasi, språk osv i buslekandet.

Runt 3 år behöver barn få träffa andra och lära sig att leka och umgås med andra. Antingen lämnar du på förskola några timmar i veckan eller så ordnar du det själv med playdates, öppna förskolan eller dylikt. There, I fixed it!

Men varför betonades det ÄNNU MER efter att jag sa att lilla är sjuk?

mina föräldrar hade mig hemma tills jag var 5.. lekte med några grannungar ibland.

När jag började 6års så var jag helt... min inskolning tog 8 veckor.
Jag hade inga sociala kompetenser alls, jag grät om dom försökte få mig att leka med någon.
jag satt hellre ensam i ett hörn och målade eller lade pussel.

Ville inte vara med på gemensama lekar.
Jag var jätteskygg för dom andra.

När jag började skolan så var jag jätteskygg för dom äldre barnen på skolan..

Jag har gjort två muntliga redovisningar i mitt liv, jag vågar inte stå inför en grupp människor.

Jag skolkade alltid på idrotten, i 6an plockade skolan bort den för mig ( fick ett ig i idrott alla åren ändå )
jag saknade det där samspelet och sociala kompetensen förskolan bygger till.