bra resonemang ni har. tackar o bugar. jag känner mig ung (är 33, blir 34 i ar), vi känner inte till nagra handikapp el. dyl. i vara familjer och har bestämt oss för att vi vill ha det här barnet - det är en del av oss och ett barn med downs är ocksa välkommet. sedan kan jag ju ärligt talat ifragasätta mig själv när jag skriver sa om jag skulle se pa det likadant om sisadär 1 ar... chansen är ju ända relativt liten, sa som jkag läste i en bok, även om chansen skulle vara 1 av 10, sa bör man vända pa det, chansen att det inte är fel är 9 av 10, det later ju onekligen bättre. Naväl, far se om ULet nästa vecka ger tecken pa att nagot skulle kunna vara fel, da kan vi tydligen fortfarande ta beslut hur vi gör!
jobbigt med alla dessa beslut man maste ta som man när man krampaktigt försöker bli gravid inte ens tänker pa att sadant kommer. ansvaret börjar sa att säga langt innan barnet "ploppar" ut!