Umgänge med spädbarn

Om jag utgår ifrån min ettåring så skulle inte hon alls acceptera att hennes pappa efter frånvaro bara kom och hämtade henne, hon skulle antagligen må jättedåligt av det. Jag har henne alltid och har valt att skjuta på dagisstart tills hon blir två för att hon inte känner sig redo för det heller. Ett adoptivbarn tycker inte jag är jämförbart, ett adoptivbarn som kommer till sina nya föräldrar har oftast redan en skadad anknytning och i de fallen gäller detsamma som man ska göra med ett nyfött barn, helst bara vara, bygga upp en obefintlig tillit etc. Visst kan en umgängesförälder bygga upp en bra relation, men ska man börja med ensamumgänge på en gång och inte vill ha med den andre föräldern så tror jag att man generellt sätt ska vänta längre än till ett. Om man redan byggt upp en relation kan man börja ha ensamumgänge vid ett, att bara dyka upp när barnet är ett och kräva umgänge tror jag kan vara direkt negativt för ett barn.

Nä man skulle ju få börja försiktigt med umgänget så att barnet hinner med i svängarna och blir trygg med umgängesföräldern innan man börjar med ensamumgänge. Men det skulle ju ändå gå relativt snabbt med ett äldre barn. Och kan tänka mig att många separerade föräldrar med mycket konfliktef har svårt att samsas tillräckligt för att umgänge flera gånger i veckan ska funka smidigt eftersom föräldrarna tvingas till att vistas under samma tak för bebisens skull. Jag undrade egentligen om barnets relation till umgängesföräldern för evigt försämras om man skjuter på umgänget nåt år?

Nä man skulle ju få börja försiktigt med umgänget så att barnet hinner med i svängarna och blir trygg med umgängesföräldern innan man börjar med ensamumgänge. Men det skulle ju ändå gå relativt snabbt med ett äldre barn. Och kan tänka mig att många separerade föräldrar med mycket konfliktef har svårt att samsas tillräckligt för att umgänge flera gånger i veckan ska funka smidigt eftersom föräldrarna tvingas till att vistas under samma tak för bebisens skull. Jag undrade egentligen om barnets relation till umgängesföräldern för evigt försämras om man skjuter på umgänget nåt år?

Men lugn lite nu. Det du tipsar om är lite farligt för det kan precis lika gärna slå helt fel.

Stämmer pappan mamman på växelvis boende redan innan barn ens fyllt 1år finns det risk att pappan bara framstår som bråkmakare som inte har förmåga att tänka på barnets behov. Rent strikt juridiskt så har Tingsrätten ingen möjlighet att tvinga mamman att öppna sitt hem för pappan. (Den möjligheten finns i en del andra länder men inte i Sverige) Om det verkligen går till Tingsrätten så kommer pappan knappast få umgänge förrän barnet börjat på Dagis.

Kom ihåg att kommunernas Familjerätter är frivilliga och enbart har till uppgift att få föräldrarna att samarbeta. Familjerätten ska alltså vara neutral och inte ta ställning för pappan.

Visst finns det pappor som tappar lusten helt och hållet bara för att millimeterrättvis delning av spädbarn inte sker redan från start men dessa pappor kanske inte riktigt har koll på vad det innebär att vara pappa?

Håller inte alls med dig, Majlisen, att pappan skulle förlora något på att vänta lite med att stämma mamman osv. Tvärt om faktiskt. Det finns gott om pappor som varit frånvarande de första åren och som sen har fått en alldeles utmärkt kontakt med sina barn, tom fått hela boendet när barnen blivit tonåringar. Däremot vet jag flera fall där mammor har fått enskild vårdnad och pappan 0-umgänge när pappan har bråkat och tjafsat med mamman redan från start.

Oavsett om mammans nya är svartsjuk eller ej så kan man inte kräva att en nybliven mamma ska tvingas leva i någon typ av kollektiv eller storfamilj. Det här handlar ju om att pappan behöver vara mer eller mindre varje dag hos mamman och hennes nya och det tycker jag vem som helst kan förstå att det är inte är rimligt.

Majlisen, dom råd du kommer med här har jag hört många gånger men det är råd till föräldrar som antingen fortfarande lever ihop och vill dela föräldradagarna lika eller separerade föräldrar där bägge verkligen vill dela lika. Det är ingenting man kan pressa en mamma att gå med på.  

Nu är du igång igen och hittar på.
Stämmer pappan så kommer han få umgänge, punkt.
Självklart behöver inte umgänget ske hos mamman, det finns bibliotek och öppna förskolor.

Stäm mer pappan så kommer han att få umgänge... när barnet blir äldre. Lägg ner dina personliga påhopp på mig och inse att det här handlar om spädbarn!

Tror du missförstått mig lite nu (hoppas inte fler gjort detta). Men jag utgår ifrån att han är en normal och bra pappa just nu och bortser från vissa saker farmodern tycker. Är han en vettig person så är det bra att barnet får träffa pappan och bygga en relation från start där mamman är med, helst att de ses ca 3 ggr/vecka. Jag tycker definitivt inte pappan just nu ska kräva att ha barnet ensamt och att han för tillfället ska strunta i hur vårdnaden ser ut. Eftersom de inte lever tillsammans och aldrig gjort tycker jag också att pappan kan backa för föräldraledigheten då barnets primära anknytningsperson kommer att vara modern. Om föräldrarna annars kommit överrens så tycker jag att de gott kan ses i alla fall 1 timme, tre gånger i veckan, så att de kan bygga upp en relation redan nu. Sen tycker jag vidare att barnet kanske kan få börja ha dagumgänge ensamt när barnet känner sig tryggt med pappan (efter året). Om modern fortfarande ammar så är kanske inte så många timmar lämpligt.

Jag tycker i regel också att man under småbarnsåren ska vara försiktig med övernattningar. Jag utgår ifrån att problemet ovan ligger i att den nya är problemet, finns det även annat bakom kan det kanske vara så att pappan måste backa. Tro mig, jag har upplevt där jag själv måste dra in umgänge för ett litet barn med en vettig anledning och försöker få till att för tillfället vänta tills barnet är äldre. Men där finns ju också ordentliga anledningar och dessa har tagits upp med myndigheter.

Det är ju från situation till situation, men att bara backa för att mammans nya inte vill ha honom där känns fel. Visst, jg kan ha full förståelse för att det kan vara svårt att ha honom där jämt. Men kanske ett besök hemma i veckan, en promenad en gång i veckan och ett besök på ett fik en gång i veckan...

Så barnet har ett behov att inte få träffa sin pappa för att mamman skaffat en ny pojkvän?

Det kan ju knappast gagna barnets utveckling eller vara för barnets bästa att inte få träffa sin
biologiska far?
Och varför ska pappan acceptera att uteslutas ur barnets liv för att mamman har en ny partner?