Umgänge med spädbarn

En relation där pappan kommer hem till mamman flera timmar flera gånger i timmen förutsätter att föräldrarna kommer överens åtminstone lite. Annars blir det så att pappan blir sekundär under första året av barnets liv då barnet inte lär känna pappan ordentligt. Och mamman blir därmed också viktigare. Men det behöver ju inte vara så för evigt. När barnet blir lite äldre kan pappan ha barnet själv. Först kortare stunder som sedan blir längre så småningom. Då blir ju pappan successivt viktigare i barnets liv. Efter några år (vet ej exakt när som är lämpligt) kan ju barnet bo hemma hos förhoppningsvis pappan också. Jag tror att det är lättare för många föräldrar att samarbeta när det sker på avstånd.

Och det du beskriver som en självklarhet ser jag som ett problem. Jag ser helt enkelt inte något vettigt alls i det du beskriver. 

Här har jag just skrivit ett inlägg att pappor är väldigt viktiga för barn i puberteten och du får det till att jag hävdar att pappor är oviktiga?!?!? Du vill tycka synd om dig sjäv va? Du vill ha någon att hata, eller hur?

Hej å hå! Samma gamla visa: Män som bara vill tycka synd om sig själva. Män som vill använda barn som ett slagträ i jämställdhetsdebatten. Män som bara ser skillnad på män och kvinnor när det gynnar män inte annars. Män som bara ser det ur pappans synvinkel, det är synd om pappor om dom inte får som dom vill osv.

Patetiskt!

Jag är fullt kapabel att föra min egen talan, så du behöver inte göra det åt mig. Det blir liksom bara dina åsikter som kommer ut då.. inte mina. 

Pappor viktiga för barn i ALLA åldrar... Du hävdar att pappan är mindre än sekundär för ett mindre barn.. Så oviktig att mamman gott kan neka honom umgänge om hon tycker att det är jobbigt.  Det är inte jag som hatar.. Det kanske är du som sysslar med projicering? Vad vet jag.

Det enda som är patetiskt är din kommentar.  

Så om pappan nu skulle vägra komma mer än en gång/vecka för det första, tycker du fortfarande att han ska kunna säga (när barnet visar att det inte känner igen) att: Imorgon ska jag ha barnet ensamt. Om det skulle vara så att han inte "har lust" mer än en gång i veckan (och knappast på den tiden lär känna barnet), tycker du fortfarande att det är synd om pappan om modern säger, tyvärr så känner sig inte barnet sig helt tryggt med dig, kom oftare under en kort period så går det säkert jättebra sedan.

Du svarar ju inte alls på det jag skriver, och läser något helknasigt ur min text. Och jag tycker definitivt att man ska amma då det är gynnsamt för barnet. Men man kan ju ha ett umgänge ändå, kanske inte många timmar i sträck. Men barnpsykologer rekommenderar ju ändå kort och ofta för så små barn. Varför ser du öht amningen som ett vapen?!

Nu vet jag ju inte hur fallet ovan är helt hundraprocentigt, utan jag rekommenderar att de ska ses oftare. Amning HAR de facto gynnsamma effekter för ett barn, så amma på! Varför ska det vara rättvist för pappan, it makes no sense. Det är barnet som är viktigt, och nu är det så att mamman är boendeförälder och pappan umgängesförälder, pappan kanske får stå tillbaka lite under denna period, för barnets skull. Mamman känner ju trots allt barnet bäst, och psykologer säger också att barnet gynnas av att ha ett umgänge på en för barnet välkänd plats. Mamman säger att hon kan pumpa ur så det räcker till något mål, och att de kan vara hos henne. Kan inte pappan för barnets skull ställa upp på detta, det handlar om en kort period liksom. Sen kan han ha barnet lika mycket, mer eller varannan helg, beroende på vad som passar barn och föräldrar bäst. Just nu känner modern barnet bättre, pappan har ju träffat barnet väldigt lite... Är det inte då klokt (om mamman är klok, vilket det verkar som) att mamman kanske har lite mer att säga till om, då hon vet hur barnet funkar? Skulle hon dock sätta käppar i hjulet för umgänget så är det ju en helt annan sak, om pappan också är bra så får man kanske boka tid på familjerätten.

nu blandar du nog ihop det, för mitt första inlägg i denna tråden handlade inte om TS specifikt, utan en kommentar som Tonårsmorsan skrev... Och den kommentaren tyckte jag var det sämsta råd någon kunde ge, vilket var vad jag gav uttryck för. Sen svarade du på den kommentaren, och jag tog vidare diskussionen därifrån. 

Som jag skriver i kommentaren som du citerar så finns det vissa frågor jag vill ha svar på innan jag bildar mig en uppfattning, exempelvis varför mamman och pappan bor så långt ifrån varandra och vem det var som valde att flytta?
Om pappan fullständigt skiter i sitt barn så är det väl självklart att mamman måste "skydda" barnet när pappan får sina egokickar och vill ha övernattningar. Men jag har inte gett någon åsikt om TS specifika fall än, mer än att jag inte tycker att rådet från tonårsmamman var värt att ta i beaktning. 

Ok. Ja, det blev många inlägg som kretsade kring annat och jag trodde du hade TS fall i huvudet. Jag förstår både din och tonårsmammans poäng, håller med om vissa saker båda skriver.

Det är väl nackdelen med forum... att man lätt blandar ihop saker och kanske lägger in egna tolkningar som inte alltid stämmer. Men det är ju inte svårare än att ställa frågor så man får ordning på vad som är vad :) 

Jag är helt för att även en pappa ska kunna få träffa sitt spädbarn regelbundet, o jag tycker absolut att familjerätten skall hjälpa o stötta föräldrar som ej är överrens så att detta skall bli fallet så långt det är möjligt!

Men det där med amningen håller jag inte med dig om; för vems skull ammar man egentligen?? Det är det lilla barnet som fråntas amningen o tryggheten vid bröstet för att en pappa anser att han skall ta med sig barnet på egen hand.

I detta fall är det väl ändå föräldrarna som skall anpassa sig efter barnets behov, o så länge barnet ammas o dessutom är för litet för smakportioner, gröt, välling osv så får föräldrarnas behov stå åt sidan.
Pappan får vänta några månader till o under tiden som barnets enda måltid består av bröstmjölk så får han anpassa sig efter det o träffa barnet under andra former. 
Det står inte på förrän gröt o välling introduceras o då blir möjligheterna till umgänge också förändrade.

Men behovet att ammas är barnets o ingen annans, o självklart ska inte det lilla spädbarnet vägras detta för att mamma o pappa inte kommer överrens om var pappan ska umgås med den lille!
 

Spännande läsning här ser jag. 

Umgänget ser fortfarande likadant ut. Fadern till barnet kommer 1gång/veckan ca 4 timmar. Sonen har nu börjat äta så smått och jag lämnar dem oftast ensamma i mitt hem under tiden. Delammar honom fortfarande (OBS! använder inte amningen som ett vapen utan ammar för att min son vill ammas. kort och gott.) 

Och någon undrar varför vi bor så långt ifrån varandra. Och svaret är att så har vi bott sen dag 1 på vårt förhållande. Aldrig bott tillsammans alltså. 

Hur det framtida umgänget kommer att se ut vet jag inte. Jag har flera gånger sagt att de borde ses oftare men i dagsläget är det alltså 1 gång / veckan.