Adoption är fantastiskt!

Hen föddes på andra sidan jorden. Hens mamma lämnade hen dagarna efter födseln. Här var inte okej att leva som ensamstående mor till ett utomäktenskapigt barn. Modern var ändå inte kapabel att ta hand om sitt barn.  Det lilla knytet lämnades hos en släktning. Släktingen lämnade barnet till sociala.  Det lilla barnet placerades i en fosterfamilj. Efter 6 månader ville de inte ha barnet längre. Det mycket ledsna barnet lämnades till sociala, en ny fosterfamilj valdes ut. Barnet flyttade igen. I familjen bodde 6 fosterbarn och flera barnbarn.  Under tiden allt detta pågick letade social desperat efter en familj till barnet. Men nu var hen över 2 år och då är det svårt att hitta någon nationell familj till det.   När hen var 3½ år valdes jag ut till dess mamma av hens släktingar! Det största dagen i mitt liv!!! Vi fick varandra några månader senare .  Hur kan det vara fel?!          

Förstår inte din fråga riktigt, är det ironi i den? Sånt är alltid svårt att tyda på nätet.  Att så många som adopterar nationellet vill ha de yngsta barnen har nog sin naturliga förklaring, att när man först tänker sig att man vill ha barn så tänker man sig nog att det ska vara en bebis man får, men sen när man vuxit in i beslutet att adoptera så ser man andra möjligheter också. För oss som adopterar i landet Sverige så är ofta väntan lång innan man överhuvudtaget närmar sig ett barnbesked, och under tiden så mognar besluten ofta fram att adoptera ett lite äldre barn. Jag tror att vi som adopterar i Sverige också har hört från andra om möjligheten att adoptera äldre och handikappade eller sjuka barn och på så sätt är öppnare för de barnen. Men sen är det så att barn som adopteras som äldre än 1 år ofta har mer i bagaget som gör att det kräver mycket mer av en som förälder. Det behöver inte vara så, men det är ofta så det ser ut.  Självklart skiljer sig inte vår (adoptivföräldrars) första önskan om ett barn sig från de som får barn magvägen, men med tiden mognar vi   . 

Jag har tänkt mycket på frågan...och kommit fram till att om man inte ser något negativt med adoption så är det nog ett första bra tecken till att passa som adoptivförälder. Jag beundrar de som adopterar. personligen är min högsta dröm att få barn, men jag kommer aldrig att adoptera även om jag inte skulle kunna få biologiska barn. Detta beror på att jag tror att det finns ökad risk för anknytningsproblem och psykiska problem hos barnet, och då tror jag att man måste vara lite starkare som person än genomsnittet. Vilket inte jag tycker jag är. Jag skulle själv inte vilja vara adopterad. Men det finns massor av folk som tycker att det bara är positivt. Jag kan förstå att man tycker det är positivt, fint, bra, men JAG skulle inte göra det.          

Läge 1: det som gör att kvinnor känner sig tvingade att överge sina barn. Läge 2: när barnet redan ligger i en kartong på soptippen.

Jag är inte adopterad och har inga adoptivbarn, men jag har invändningar mot det där välgörenhetsargumentet som är frekvent i dessa diskussionssammanhang. För mig räcker det också att ha önskan om ett barn, man behöver inte linda in det i hur godhjärtad man är som tar sig an ett övergivet barn.

Om det är personer som befinner sig inne i adoptionsprocessen som aktivt berättar om att de gör detta av välgörenhetsskäl skulle jag bli bekymrad över detta. Barn är inte välgörenhetsprojekt (det finns en gräns för när jag skulle tycka att det var lite ok och det är om det handlar om att adoptera gravt handikappade barn vars tillvaro i hemlandet kan vara långt ifrån dräglig)

Alla jag känner till som adopterat/ska adoptera gör detta av helt egoistiska skäl- de vill helt enkelt bilda familj och ser adoption som det sätt som passar dem bäst.

De flesta som adopterar har liknande historia (inte alla dock) och vägen från naturlig graviditet, väntan, IVF, väntan, utbildning, väntan, utredning, väntan, papperssamlande, väntan , barnbesked, väntan, resebesked, väntan och slutligen står man där och av all väntan och alla papper blev det ett barn!

På denna långa vägen händer väldigt mycket och man genomgår många utvecklingssteg på vägen. Det är svårt att beskriva och man kan inte begära att någon som inte genomgått processen heller kan förstå fullt ut. I denna processen har vi naturligvis också betat av mängder av etiska och moraliska aspekter.

Naturligtvis är vi alla medvetna om att i en perfekt värld skulle det inte ske några adoptioner. Världen är dock inte perfekt-långt därifrån. Om alla hade tillgång till fri abort skulle antalet adoptioner minska oerhört drastiskt. Det finns många anledningar till att en biologisk förälder väljer att överge sitt barn eller aktivt medverka till en adoption. Det finns ekonomiska, men mer vanligt, sociala skäl. Att låta barnen gå till internationell adoption är sista utvägen för dessa barn att få en familj.

I och med att antalet adopterbara barn ständigt minskar (vilket ju är positivt såvida inte länder stänger ner möjligheten av politiska skäl) måste man som adoptant ställa sig frågan -var går mina begränsningar för att klara av att vara en tillräckligt bra förälder? Är det så att man bara kan tänka sig ett friskt spädbarn-ja då kanske adoption inte är rätt väg att gå för att bilda familj.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad som fått lov att bli mamma till mitt barn. Mitt barn hade en annan mamma under sig första tid på jorden och jag känner en stor vördnad och respekt för henne och önskar att vi får ses återigen någon dag i framtiden. Hela processen har fått mig att nästan bli lite religiös och jag kan stanna upp och bara känna en stor ödmjukhet för livet i sig-ja det låter urfånigt men så är det! Mitt barn är verkligen inget välgörenhetsprojekt. Hen är det största som hänt mig och jag har fått ett ytterst värdefullt arv att förvalta.

Jag begär inte att någon ska förstå men jag har väldigt svårt för dem som inte har en aning om vad det faktiskt innebär att adoptera som har åsikter om gud vet vad. Vi med adopterade barn vill precis som dem med biologiska att våra barn ska ha det allra bästa vilket skulle innebära att i den bästa av världar skulle vi aldrig mötts och detta är vi nog alla smärtsamt medvetna om.

Och vilka garantier har man när man föder biologiska barn, det finns saker som inte syns på UL, det kan tillkomma förlossningskador,eller barnet kanske blir av fel kön eller helt enkelt ser bedrövlig ut.

Om man bara kan tänka sig ett spädbarn och dessutom ett barn av ett visst kön, så ska man inte adoptera. Punkt. Blir man bitter och besviken av ett barnbesked ska man inte adoptera.

Adoption är en mycket svår och jobbi sak. Det kan jag säga för att jag har adopterat. Jag älskar mitt barn, mer och mer varje dag (han är 16 idag). Att få biologiskt barn vet jag ingenting om, för att jag har aldrig fått det. Det kanske är jobbigt också. Ingen aning. Men adoption är jobbig och givande. Det har bidragit så mycket till min utveckling. Jag blev en bättre människa helt enkelt. Jag var tvungen att jobba så mycket med mig själv för att bli en bra adoptivmamma till ett äldre barn.    

Länderna söker först o främst få barnen att växa upp i sin biologiska familj och i andra hand en familj i ursprungslandet först i tredje hand blir barnet tillgängligt för adoption till andra länder. Att säkerställa at alla andra alternativ är uteslutna, göra läkarundersökningar och iordningställa alla papper tar TID därför är de alllra flesta barn som adopteras till andra länder över 1 år. Tänk själv, om din grannes barn skulle bli övergivet vid 2 månaders ålder och Svenska myndigheter skulle läkarundersöka barnet och göra i ordning papper för internationell adoption och sedan direkt låta en familj från Nigeria adoptera det barnet.... Skulle det vara för barnets bästa??? Vid en adoption är det alltid så att det är barn som får föräldrar även om det så klart också är lyckliga föräldrar som får ett barn men det är inte det som är viktigt utan just att ett barn får föräldrar är det som alla myndigheter jobbar utifrån. Jag personligen bryr mig inte alls om ifall jag har samma gener som mitt barn och det är vårt gemensamma barn som vi älskar oavsett om det delar våra gener eller ej! Livet tillsammans börjar när man träffas och både vi och vårt barn har levt ett annat liv innan dess men från det att vi träffades så formar vi vårt gemensamma liv tillsammans! Så klart skulle jag ha velat att vårt liv tillsammans börjat ännu tidigare för att jag då hade fått rått om vårt barn och gett honom min kärlek tidigare men nu blev det inte så och det är något vi får leva med. Aldrig att jag hade velat ha ett spädbarn istället för min son det är ju honom vi älskar!!!

Ja, det kan man ju alltid påstå . Alla i adoptionsvärlden vet att adoptivbarn: KAN MAN INTE LÄMNA TILLBAKA!!! Lika lite som att man kan stoppa tillbaka den bebis man fött!

Men kommer man inte alltid bära en sorg att inte fått bära barnet, föda det, amma det och vara med första tiden?

Missförstå mig inte, jag ifrågasätter inte kärlekabandet till det adopterade barnet utan förhållandet till sin egna kropp.

Innan jag blev gravid så värkte hela kroppen av längtan efter att bli gravid. Och trots att jag idag inte vill bli gravid på ett tag (då jag har min lilla bebis) så går kroppen igång på nytt när vänner och bekanta är gravida. Kropp och hjärna lever olika liv. Jag tror jag hade haft en stor tomhet om jag inte hade fått uppleva en biograviditet och förlossning.. Det var det häftigaste och underbaraste jag gjort.