Du måste logga in för att svara i en tråd.

  • Nicolina00

    Efter diskbråcksoperation

    Hej,

    Jag ska snart genomgå en diskbråcks-operation. Diskbråcket sitter mellan L5-S1 och TNFa har runnit ut kring nerverna ner till benet, och har dessutom en stor påverkan på, ja, hur ska jag uttrycka det... Förmågan att utföra sina "behov".

    Jag har sådan fruktansvärd värk i ryggen, som har stegrat lavinartat de senaste dagarna, men benet är det värsta. Jag har så ont att jag blir galen, och inte sova kan jag göra heller. Har väl fått ca 20 timmars sömn de senaste 6 veckorna, vissa nätter har jag varit uppe utan någon sömn på över 48 timmar.. Slut på självömkan :P

    Jag undrar hur lång tid det tar att bli av med smärtan i benet samt ryggen efter en operation av diskbråck? Kan jag hoppa upp ur sängen och jobba redan dagen efter (lärare= stillasittande i många timmar eller stående i många timmar), sjukskrivning ytterligare 1 vecka eller får jag räkna med längre sjukskrivning?

    Stort tack!

  • Svar på tråden Efter diskbråcksoperation
  • Nicolina00

    Jag har börjat tänka på en sak här under helgen... Tänk om diskbråcket "gått tillbaka"?!
    Jag menar, jag har den här sjuka smärtan och är i princip helt orörlig och inte ett dugg självständig - Behöver hjälp med i princip allt, men det visar sig vid operation att diskbråcket läkt. Men, att jag TROTS detta mår fasen så mkt bättre efter OP... Herregud... Vilken knäpp tanke, jag vet, men jag kan vara så här överanalytisk... Kan man ha den här smärtan trots att diskbråcket läkt? Och vad säger kirurgerna om de då opererat mig i "onödan"?!

    Usch... Jag blir så trött på mig själv, men jag kan inte låta bli att tänka på vilket jobbigt scenario det skulle vara...

  • sticksNstones
    Nicolina00 skrev 2012-11-19 09:51:24 följande:
    Men det var ju ändå "fort", allt är ju relativt och fyra månader med konstant smärta är ju inget vidare, eller ja, det är så klart fruktansvärt :P
    Nej du... Hela min historia med det här är helt sjuk, anledningen till att jag skickades hem med kateter efter att ha varit inlagd i 14 dagar (14 dagar!!! helt galet!! Och de ansåg att det inte är ngt fel på mig) är pga att de gjorde en miss under min blåsträning och för tredje gången hade min blåsa samlat på sig över 1000ml. Samma sak när jag skickades hem första gången, det bad de iofs om ursäkt för, samma sak när de missat att kontrollera min blåsa ordentligt blåsträningen, men det hjälper ju inte direkt. Att de inte tog varken det här med kisseriet eller poopandet på allvar är helt galet.
    Jag upptäckte det här med poopandet när jag var inlagd dessutom. Att jag inte har någon känsel där och dessutom, när jag får den där känslan, ja, då är det bråttom bråttom bråttom.

    Oj, men höjden av otur för dig! Både då ryggmärgsvätskan som läcker och en större OP. Jag får ju en liten operation, antar jag iaf. Så jag håller alla tummar för att jag kan skutta upp ur sängen åtminstone dagen efter.


    Nja, hade ont i dryga ett ar innan jag sag en lakare for forsta gangen. Da fick jag nervrotsblock under narkos som hjalpte i nagra manader men sen gick det nerfor igen. Sa jag sag en annan lakare ca 6 manader efter nervrotsblocket och remitterades till neurolog. Darifran gick det ratt for, bara 2 manader efter det besoket hade jag min op. Skont nog. Det ar ju lite kritiskt med skador ocksa, lamnar man nervskadorna for lange kan dom bli permanenta.

    Helt klart skulle du blivit opad omedelbart med dina besvar! Hur kan det vara mojligt att dom inte gor det?

    Vet du hur ditt brack ser ut? Tanker pa hur din op kommer att se ut?
    Nicolina00 skrev 2012-11-19 10:59:26 följande:
    Jag har börjat tänka på en sak här under helgen... Tänk om diskbråcket "gått tillbaka"?!
    Jag menar, jag har den här sjuka smärtan och är i princip helt orörlig och inte ett dugg självständig - Behöver hjälp med i princip allt, men det visar sig vid operation att diskbråcket läkt. Men, att jag TROTS detta mår fasen så mkt bättre efter OP... Herregud... Vilken knäpp tanke, jag vet, men jag kan vara så här överanalytisk... Kan man ha den här smärtan trots att diskbråcket läkt? Och vad säger kirurgerna om de då opererat mig i "onödan"?!

    Usch... Jag blir så trött på mig själv, men jag kan inte låta bli att tänka på vilket jobbigt scenario det skulle vara...
    Nej dom gar inte tillbaka av sig sjalvt tyvarr. Inflammationen lagger sig dock och det kan kannas battre nar trycket lattar lite. Men ett det ar daligt med blodforsorjning till diskarna och lakning dar sker langsamt tyvarr. Sa det finns ingen risk att dom "opar i onadan" :)

    Och uppenbarligen ar du ju dalig som fan! :(

  • Nicolina00
    sticksNstones skrev 2012-11-19 12:50:14 följande:
    Nja, hade ont i dryga ett ar innan jag sag en lakare for forsta gangen. Da fick jag nervrotsblock under narkos som hjalpte i nagra manader men sen gick det nerfor igen. Sa jag sag en annan lakare ca 6 manader efter nervrotsblocket och remitterades till neurolog. Darifran gick det ratt for, bara 2 manader efter det besoket hade jag min op. Skont nog. Det ar ju lite kritiskt med skador ocksa, lamnar man nervskadorna for lange kan dom bli permanenta.

    Helt klart skulle du blivit opad omedelbart med dina besvar! Hur kan det vara mojligt att dom inte gor det?

    Vet du hur ditt brack ser ut? Tanker pa hur din op kommer att se ut?
    Nej dom gar inte tillbaka av sig sjalvt tyvarr. Inflammationen lagger sig dock och det kan kannas battre nar trycket lattar lite. Men ett det ar daligt med blodforsorjning till diskarna och lakning dar sker langsamt tyvarr. Sa det finns ingen risk att dom "opar i onadan" :)

    Och uppenbarligen ar du ju dalig som fan! :(

    Men oj! Hur stod du ut med smärtan så länge?! :S Jag har haft ont i ca 7 veckor nu och jag är galen känner jag. Nu har jag varit vaken i närmare 30 timmar, helt sjukt!! Så jag kan bara inte förstå hur du har stått ut!!

    Ärligt talat... Jag är mer än säker på att de bara ignorerat mig, faktiskt. Det är så svårt att förklara det där om man inte var med under min vårdtid på avdelningen, men om jag säger så här - Den första läkaren, sket fullständigt i vad jag sa, skällde ut min mamma när hon satt inne på salen som stöd och "extra öron" (jag var helt borta pga. morfintabletterna) och det blev ganska hetsk stämning för min mamma är inte rätt att säga ifrån, och salsgrannarna blev alldeles chockade, sjuksköterskorna höll på att kikna för att läkaren gjorde bort sig totalt, och så ifrågasatte han min morfars medicinska bakgrund när det enda min morfar gjorde var att fråga läkaren vad han trodde (detta innan jag ens fått MR). Den andre läkaren bara skrattade åt mig, slet av mig täcket utan att fråga och där låg jag spritt språngande näck efter att de satt in min kateter.
    Jag fick uppfattningen av att de såg på mig som en lat "yngling". Jag är 23 år, men jag måste faktiskt få försvara mig här och säga att jag är den av alla inlagda under min vårdtid som var mest aktiv och frustrerad över situationen för att jag inte kunde/kan jobba. Bad till och med sambon ta med min jobbdator så jag kunde göra planering från sjukhussängen. Ok, sorry för försvarstalet här, men jag tycker det är så dåligt att man som patient ska behöva känna sig orättvist behandlad och inte tagen på allvar. Jag kunde ju för tusan inte ens kissa för egen maskin, jag kunde inte gå de första 10 dagarna och hade så galet ont att jag var uppe och promenerade om nätterna.
    Men för att göra det kort - De har inte tagit mig, min smärta eller mina symtom på allvar helt enkelt.

    Jag har ett diskbråck mellan L5-S1, vet dock inte om det buktar inåt, utåt, framåt, bakåt, fick aldrig se bilderna?!. Tvetydiga uppfattningar om det är nervpåverkan eller inte. Några av läkarna sa ja några sa nej, så ja, här är jag nu, mitt i ingenting och hoppas bara att operationen blir genomförd så jag slipper den skiten!!
  • Anonym (Kissi)
    Nicolina00 skrev 2012-11-18 17:58:53 följande:
    Jag kunde inte kissa under de första 3 veckorna, tillslut fick jag igång det men mitt problem är att jag har tvingats hitta en teknik för att kunna få ut det. Jag har alltså inte inkontinens (läckage) utan mitt "stannar kvar" om jag inte får in tekniken ordentligt. Blåsan har varit uttöjd sammanlagt 3 ggr, varav två av gångerna har det varit över 1000ml.

    Däremot har jag svårigheter med behov nr 2, det är väldigt väldigt bråttom till toa, annars kan en olycka ske.

    Stackars! Jobbigt att behöva gå omkring med blöja :( Vad har de sagt till dig? vad kommer att hända för din del?



    Det kanske är lika jobbigt att inte kunna kissa. Men för mig ligger nerver i kläm så hela blåsan kan tömma sig okontrollerat. Det är inte så kul. Det betyder att det inte är binda jag har, utan riktig alltiettblöja...
  • MammaHela

    Jag är opererad för diskbråck, gjorde operationen 1997 eller 1998. 

    Efter operationen fick jag inte sitta på en månad, utan det var stå eller ligga som gällde.

    Jag blev så pass påverkad av diskbråcket att jag tillslut blev förlamad i vänster ben, ramlade hemma och kunde inte komma upp. Ambulansen kom och jag blev akutopererad.

    2000 fick jag mitt första barn och har två till efter det, helt ålterställd, fast läkarna gav mig 50/50 chans att gå igen och föda barn skulle vara omöjligt.

    Enda menet jag har är att jag har ingen känsel på utsidan av vänster fot, 


  • Anna74a

    Ja det är inget att leka med det där, jag är glad över att jag opererades och att de rensade i ryggen.

    Många får ju gå i många år med smärtor som kommer och går, de verkar aldrig försvinna helt av sig självt.

    Jag oroade mig lite inför min förlossning hur det skulle gå, det var ju inte skönt att ligga på rygg så pass länge som jag gjorde.Brukar aldrig ligga på rygg efter operationen.

    Till slut blev det akut kejsarsnitt men inte pga ryggen.

    Blir jag gravid igen kommer jag att be om ett kejsarsnitt, tappade lite känsel på utsidan av höger lår efteråt och vet inte om det berodde på epiduralen eller den gamla skadan.       

  • Houdini
    MammaHela skrev 2012-11-19 15:09:11 följande:
    Jag är opererad för diskbråck, gjorde operationen 1997 eller 1998. 

    Efter operationen fick jag inte sitta på en månad, utan det var stå eller ligga som gällde.

    Jag blev så pass påverkad av diskbråcket att jag tillslut blev förlamad i vänster ben, ramlade hemma och kunde inte komma upp. Ambulansen kom och jag blev akutopererad.

    2000 fick jag mitt första barn och har två till efter det, helt ålterställd, fast läkarna gav mig 50/50 chans att gå igen och föda barn skulle vara omöjligt.

    Enda menet jag har är att jag har ingen känsel på utsidan av vänster fot, 
    Va skönt att någon annan också har fått påpekat detta med sittandet ;)

    De kan ju ha kommit på nya ideer under åren men jag tror att det är viktigt att tänka på detta. Jag som bara har vanliga ryggproblem märker nämligen en markant skillnad om jag sitter vid min dator vid matbordet i flera timmar.

    Om operationen går bra och inga komplikationer tillstöter så verkar man känna sig bra direkt, så då gäller det att damerna inte slarvar med eftervården och tror att ni är hlet friska på en gång ;)

    Förstå mig rätt nu, jag är själv tjej så jag vet hur det kan vara, se till att ha hjälp i minst en månad efter op och LYD läkarnas och sjukgymnasternas råd.  Det gjorde inte en jag känner och hon fick göra om op.      
  • Anna74a

    Så är det, har man otur och inte sköter sig kan man få göra en steloperation ! :0
    Så nu blir det pilatesboll och bålträning.

  • sticksNstones
    Nicolina00 skrev 2012-11-19 13:09:28 följande:
    Men oj! Hur stod du ut med smärtan så länge?! :S Jag har haft ont i ca 7 veckor nu och jag är galen känner jag. Nu har jag varit vaken i närmare 30 timmar, helt sjukt!! Så jag kan bara inte förstå hur du har stått ut!!

    Ärligt talat... Jag är mer än säker på att de bara ignorerat mig, faktiskt. Det är så svårt att förklara det där om man inte var med under min vårdtid på avdelningen, men om jag säger så här - Den första läkaren, sket fullständigt i vad jag sa, skällde ut min mamma när hon satt inne på salen som stöd och "extra öron" (jag var helt borta pga. morfintabletterna) och det blev ganska hetsk stämning för min mamma är inte rätt att säga ifrån, och salsgrannarna blev alldeles chockade, sjuksköterskorna höll på att kikna för att läkaren gjorde bort sig totalt, och så ifrågasatte han min morfars medicinska bakgrund när det enda min morfar gjorde var att fråga läkaren vad han trodde (detta innan jag ens fått MR). Den andre läkaren bara skrattade åt mig, slet av mig täcket utan att fråga och där låg jag spritt språngande näck efter att de satt in min kateter.
    Jag fick uppfattningen av att de såg på mig som en lat "yngling". Jag är 23 år, men jag måste faktiskt få försvara mig här och säga att jag är den av alla inlagda under min vårdtid som var mest aktiv och frustrerad över situationen för att jag inte kunde/kan jobba. Bad till och med sambon ta med min jobbdator så jag kunde göra planering från sjukhussängen. Ok, sorry för försvarstalet här, men jag tycker det är så dåligt att man som patient ska behöva känna sig orättvist behandlad och inte tagen på allvar. Jag kunde ju för tusan inte ens kissa för egen maskin, jag kunde inte gå de första 10 dagarna och hade så galet ont att jag var uppe och promenerade om nätterna.
    Men för att göra det kort - De har inte tagit mig, min smärta eller mina symtom på allvar helt enkelt.

    Jag har ett diskbråck mellan L5-S1, vet dock inte om det buktar inåt, utåt, framåt, bakåt, fick aldrig se bilderna?!. Tvetydiga uppfattningar om det är nervpåverkan eller inte. Några av läkarna sa ja några sa nej, så ja, här är jag nu, mitt i ingenting och hoppas bara att operationen blir genomförd så jag slipper den skiten!!
    Jag fattade aldrig varfor jag hade ont, darfor stod jag ut. Gick pa alla mojliga slags kiropraktorer, osteopater, massage, akupunktur etc och alla trodde jag hade inflammerade SI-leder (dom dar groparna i landryggen). Hade god rorlighet trots smartorna. Trodde hela tiden att "snart blir det battre snart blir det battre...".

    Men sa over sommaren -10 hade jag sa sjukt ont och det blev bara varre trots allt jag gjorde och som tur var jobbade jag pa en rontgenklinik med MR. Sa en dag hade vi det lugnt och killarna tyckte de skulle kolla min rygg. Blev helt chockad nar jag kom ut och gick igenom bilderna, storgrat och ringde mamma (jag var och jobbade i UK da). Kliniken hade ett gang radiologer och neurologer kopplade sa vart uppslangd pa op bordet dagen efter och fick min nervrotsblock :)

    Men hade riktigt inte tid att vara sjuk... Hade jobb som vantade i Australien och att anlanda till ett nytt land och direkt hoppa upp pa operationsbordet kanns lite konstigt. Men, det gick som det gick och jag var helt enkelt tvungen att acceptera att op var min enda losning.

    Nu nar jag last din historia ar jag tacksam att jag inte var i Sverige med min rygg! Vilken skit-vard rent ut sagt. Jag var bara 27 nar jag upptacke min skada men det var ingen som behandlade mig som mindre vetande, som dom gjort med dig.

    Med dina bensmartor och problem i sadelregionen: Ja, du har nervpaverkan. Fattar inte att det inte tas pa allvar, du riskerar ju permanenta problem med blasa och tarm. 

    Tycker du ska fa tag i din rontgensvar eller bilder. Det ar bra att veta sjalv hur det ligger till! Jag har gjort nagra MR efter op for att kolla laget, och spar alltid bilderna. Mitt op var pa L4-L5, men har en ytterligare buktande disk pa samma niva som din. Men den orsakar inga problem an sa lange. Jag ar helt installd pa stel-op senare i livet tyvarr. Just nu ar det riktigt bra med ryggen, men vet ocksa hur mina disker ser ut pa MR och vilken paverkan det har pa omgivande sma leder i ryggen. Sa fragan ar inte OM jag far problem senare utan NAR, tyvarr.
  • Anna74a

    Så det finns inte en chans att klara sig undan det menar du?:0
    Jag håller tummarna fortfarande, min faster opererades för ca 15 år sedan och hon har inte behövt gjort något mer än, men hon är duktig med träning och så.
    Hon är drygt sextio nu.

Svar på tråden Efter diskbråcksoperation