Efter diskbråcksoperation

Beror pa individen. Men jag vet hur mina diskar och facet-leder ser ut och jag tror jag ska ha bra tur om dom aldrig ger mig besvar igen, eftersom jag jag hade mitt op sa tidigt i livet. Traning ar viktigt och att halla vikten, sa jag gor ju allt for att slippa op. Man kan ju alltid hoppas :)

Då hoppas vi på turen!

Men huva! Hade du varit hos läkaren vid tidigare tillfälle innan du fördes in med ambulans?

Vad skönt att du nu är "helt återställd". Jag är också lite rädd för att visa bitar inte kommer att vara bra trots operation, dels känselbortfallet jag har (också utsidan av vänster fot) samt att benet kommer vara fortsatt fladdrigt. Jag har som tur är kryckor nu, då jag inte kan gå, men jag vet inte hur mkt det hjälper mig kontra stjälper. Det hjälper ju då jag blir med "rörlig", alltså kan ta mig från punkt A till punkt B, men det spänner ju också upp hela kroppen och ger spänningar i övre delen av ryggen samt nacken så nu dras jag med daglig migrän...

Hoppas och tror att operation är det som även kommer att hjälpa mig.

Jag är glad och tacksam om jag blir av med problemen jag har nu, och håller alla tummar för att jag slipper vara en av de olyckskorpar som får dras med ryggsmärtor för resten av livet.

Tränade du något innan diskbråcket samt efter? Och i så fall, hur lång tid efter kunde du komma tillbaka till "normal" träning igen?

Jag har faktiskt inte funderat över graviditet samt förlossning, planerar dock att sätta fart med den biten om ett år... Undrar hur det ska gå?!

Men gäller det där med sittandet nu innan också? Inte för att det egentligen är något bekymmer - Kan ju ändå inte sitta :P Men jag tänkte på det de sa på sjukhuset... De ville hela tiden få mig till att sitta upp, inte bra att ligga. Och det kan jag köpa, konstant liggställning är inte bra för tillfrisknandet, men att sitta måste ju nästan vara värre, jag tänker på att i sittande ställning så belastar man ju ryggen och således disken ännu mer än i sittande... hmm..

Haha! Jaa, det är väl också någonting jag måste erkänna att jag får jobba på konstant - att jag är tjej och på så vis är lite försynt gällande att be om/kräva den hjälp jag har rätt till. Nästan så att jag undermedvetet förminskar mig själv och min smärta = kan leda till att man inte får den vård eller hjälp man bör ha. Suck!

Jag ska lyssna på allt mina läkare och mina sjukgymnaster säger. Jag går i dagsläget till två sjukgymnaster, inte för att det på något vis påskyndar någon form av tillfrisknande, men det gör att jag får input från olika håll. Den ena sjukgymnasten är på remiss från smärtläkare, den andre sjukgymnasten är via en privat rehab-klinik som familjen haft kontakt sen urminnes tider. Jag har då turen att gå till en av Sveriges bästa sjukgymnaster. Men han vill knappt ta i mig, han är rentav förbannad för att läkarna inte gjort något ännu. Han skrev ett bestämt brev till min läkare i förra veckan om att jag måste på ny undersökning samt så ny MR och operation. Det enda han och den andre sjukgymnasten kan göra är att sätta akupunkter, allt annat är bara negativt och kan trigga på det hela ännu värre. Jag har tydligen en så hög nervpåverkan att han börjar bli orolig för att jag kommer få vissa bestående men - bland annat med blåsa och tarm, men också att benet kan få bestående men om detta inte behandlas snarast. Jag bytte faktiskt läkare för tredje gången i förra veckan, då ingen ville ta tag i det och bara skickade omkring mellan akuten, vårdcentralen, tillbaka till akuten och sedan vårdcentralen igen. Alla "skyller" på varandra och lägger ansvaret på någon annan. Galet har det varit. Men den senaste läkaren förstod problemet och är den första av läkarna som tagit det på allvar. Han hade telefonkonsultation med ortopeden på Nacka och de bad min läkare om att skicka remissen till dem. Så nu håller vi tummarna!!

Ursäkta novellen som kom nu, men jag vandrar mellan hopp och förtvivlan. Jag är fasen bara 23 år, jag bör ju vara en sådan patient man vill "fixa" och sedan bli av med. Det gynnar varken mig, samhället eller vården att hålla mig i detta skick. Eller jag vet inte. Och jag menar alltså inte att på något vis vara åldersdiskriminerande nu, jag menar bara att jag är en sådan samhällskostnad som är totalt onödig, dessutom VILL jag ju tillbaka till arbetet snarast, och det bör väl ligga i hela samhällets intresse att jag faktiskt kommer tillbaka. Förstår ni hur jag menar? Trots att jag känner hur jag morfin-svamlar...

Ja, skitvård är det! Sen är jag samtidigt väldigt tacksam att jag är just i Sverige vad det gäller det fria vårdvalet, frikortet som jag nu har och den biten. Men dels är jag sjukt besviken för bemötandet jag får, lite som "lilla gumman" och klappa på huvudet. Men sen såg jag också patienter under min tid på avdelningen som kom in.
Två kvinnor, båda i 40-årsåldern, med "samma" värk och "samma" symtom. Den ena fick MR direkt dagen efter och tid för operation. Den andra kvinnan skickades hem dagen efter med värktabletter. Den kvinnan som fått MR hade fått värken ett par veckor tidigare, den kvinnan som skickades hem hade haft värk i över 2 månader som den senaste veckan eskalerat och gjort henne sängbunden totalt. Båda med nacken.

Jag undrar vad som avgör vem av dessa två som får denna vård från början. Är det lite så där att man har en "kvot"/dag på patienter som får vård, eller vad är avgörande? Jag fattar att man inte bara kan slänga alla och vem som helst på en MR, för det är dyrt, men samtidigt... Vad är samhällsmässigt dyrast? Att skicka patienter på MR eller att de blir långtidssjukskrivna och efter något halvår ändå måste ha MR och sen ev. OP??

Men vad jobbigt, att veta att man när som helst kan få samma problem igen. Lider med dig!

Jag tappade förtroendet för sjukgymnasten jag fick som föreslog Situps och plankan i akutskedet sedan var jag inte där mer.
Ryggkirurgen bara skakade på huvudet.
Jag tränade inte så mycket efteråt eftersom jag blev så pass bra på en gång.
Jag gick mycket promenader, droppfoten och svagheten i hälen försvann mer och mer.
Nu hade jag friskvårdspeng ifrån jobbet och gick till en naprapat på skoj, där fick jag bättre råd än hos sjukgymnasten.
Övningar och sätt att försiktigt dra ut musklerna i ljumsken så att svanken blir mindre och då minskar belastningen på skadan.
Och som sagt nu ska jag sitta på en pilatesboll och balansera framöver.
Samt göra ett gäng andra övningar.
Naprapaten var noga med att det inte får göra ont i nervbanor när man gör övningarna. Då får man ta en annan liknande övning som passar bättre.

Hej tjejer, jag har nu fått tid för undersökning(?) inför operation, men inte förrän den 14:e december. Jag hade helst sett att det skedde tidigare, helst då igår, men, bättre än att vänta i 6 veckor som är genomsnittet.

Det jag funderat på de senaste dagarna är det här med diskläckage. Förmodligen är det så att det är TNF som läcker ur disken och påverkar nervrötterna. Smärtan har nu blivit tusen gånger värre och jag är tillbaka där jag var när jag blev inlagd - kan inte gå eller kissa, och behov nummer två lever nästan sitt egna liv.

Det jag funderar på är om ni har någon koll på det här med läckande diskar. Syns det under operation att disken har läckt?

Jag åker in till akuten om ca en timme, jag står inte ut längre, och eftersom att jag inte längre kan kissa (igen) så känner jag att läget är bra akut. Så hoppas jag att de gör något redan nu, om inte annat får tidigare tid för operation.

Men som sagt, syns det under operation att disken har läkt? Vore ju "toppen" om så vore fallet så de inte öppnar upp mig i onödan så att säga.

TFN lacker inte ut vid diskbrack eftersom det finns inuti sjalva ryggmargen, inte i inuti disken. Men ett diskbrack orsakar inflammation runt nervtradarna/ryggmargen som ger okade besvar. Sa diskar lacker inte. Kolla Google for anatomin sa ar det lattare att forsta :)

Diskar laker inte, vid diskbrack dras inte disken tillbaka till sin ursprungslage nar den laker utan det torkar upp nagot och trycket pa nerverna lattar. Men blodcirkulationen i omradet ar inte rik sa lakningen tar tid, manader eller ar.

Tycker du ska lasa pa om det hela sa for du annan forstaelse i varfor din situation AR akut och hur det hela funkar. Finns massa material online och ja laste allt jag hittade om det hela, hjalpte mig massor i forberedelse och lakning!

Nu har det hänt grejer, men nu är jag oroligare än tidigare.

Åkte in akut igår pga smärtorna. Obligatoriska blodprover togs och resultatet var lite knepigt... Förhöjd sänka, höjt värde vita blodkroppar och väldigt hög halt urinsyra. Jag lades in. Idag blev det DT. Svaret visade dels en fylld tjocktarm (förmodligen för ryggen) och förändringar på levern.

Jag är inte jätte orolig, men nervös för vad som kan vara fel på mig. Har fått ny tid för MR, och innan den är gjord så är det bara att avvakta, förmodligen blir det akut operation samt flera tester av lever och kolla upp det där med urinsyra/kristaller. De har hittat att det finns en infektion i kroppen, antagligen påverkat av inflammation i lederna i ryggen eller infektion i disken, ev. infektion i levern. Mkt att ta in, men bara att ta det med ro.

Däremot så har smärtan blivit helt outhärdlig, nu i båda benen. Vänster ben känns som att det ska sprängas i småbitar vilken sekund som helst, höger känns som en konstant spänning, liknar det med en gummisnodd som man spänner. Smärtan i ryggen är total, både molvärk och hugg, framförallt i vissa lägen känns det som knivhugg. Nu ligger jag här på avdelningen och hoppas de vill ge mig nåt riktigt starkt.