Barnuppfostran!!

När min pojke var i "trotsåldern" förekom inga straff/konsekvenser. För att få honom att lugna sig ammade jag honom, efter max 5 min hade jag en lugn och medgörlig pojke.

Han är nu 9 år, inga straff används. Vid enstaka fall hotar jag med olika saker, men det funkar inte. Det som funkar att själv vara lugn och kramas.

Ibland blir det konsekvenser som han tolkar som straff. Detta gäller framförallt när han är långsam på morgonen, då innebär det att jag kommer hem senare från jobbet. Det går inte att få in i hans huvud att det tar längre tid när jag åker senare (mer trafik) utan han känner sig oälskad och bestraffad trots att jag inte jobbat över utan bara jobbat så länge som jag ska, är bara borta längre pga längre restid.

Vi tror inte på straff eller konstgjorda"konsekvenser".

Vi pratar med ungarna o försöker vara goda förebilder. De får vara med o samverka o bestämma. Har funnkat klockrent på alla tre.

Har ett barn som är drygt 1,5. Här blir det konsekvenser om hen tex drar sönder något. Först ber jag barnet sluta eller försöker leda uppmärksamheten mot något annat. Om det inte går tar jag saken ifrån barnet. Då händer det att hen blir JÄTTEARG. Då kramas vi och jag berättar varför hen inte får ha saken samtidigt som jag försöker leda uppmärksamheten mot något hen gillar.

Om barnet slår eller biter mig säger jag med mycket allvarlig röst att så får man inte göra. Ibland tystnar hen då och jag ser att barnet förstår allvaret. Sen säger jag oftast att man ska klappa, kramas och pussas istället. Ibland gör vi också det.

Vad som hänt några gånger senaste tiden är att hen gör pauser i arga skriken och klappar föräldern på kinden. Sen fortsätter hen att vråla...

Vad gäller trots är ju det en lite speciell reaktion. Vi har inte upplevt det än. Men det skulle bära mig väldigt emot att straffa trotsbeteende, som ju mest verkar bero på förvirring och osäkerhet. Hörde någon mena att vi har flera trotsåldrar i livet. 40-årskriser tex. Få skulle straffa en sambo med livskris för att hen är trött och grinig.

Varför ska det alltid bli så otrevligt i dessa grupper som handlar om barnuppfostran? Bra att det blir en debatt men vissa här är genom taskiga och nästan gränsen till mobbing!!!

Det många av er glömmer är att ALLA barn är olika och olika metoder kan användas om det hjälper.(Givetvis inte med våld).

Barn är inte så dumma, utan förstår mer än vad man tror!

Sen den här om skrikande barn i affären, skapar man inte det lite själv? Det finns ju några saker man kan tänka på för att det ska bli smidigare.

1,försök att handla när barnen är pigga och på bra humör

2,hungriga barn=tjuriga barn

3, om man bor i sambo förhållande kan den en vuxen åka och stor handla tex.

4, En grej som jag brukar göra när jag ska handla med mina barn är att innan man går in i affären berätta vad som gäller tex Nu ska vi in och handla och då vill jag att du lyssnar på mamma och inte springer ifrån mig. Om du är duktig så får du välja film ikväll. Brukar funka på mina barn att dom kan få göra något positivt om dom ör duktiga.

Har skumat igenom era svar. Roligt att ni diskuterar , men ni behöver (vissa) inte hoppa på varandra för ni inte gör/ tänker lika. Trevlig ton med varann tack!

Det är så tråkigt med vuxna som tror sig ha en så perfekt barnuppfostran medan de inte kan respektera andra vuxna utan påhopp och nedvärderande ton.