taggigros skrev 2013-06-25 23:15:08 följande:
Tycker faktiskt att man förändras väldigt mycket från år till år just under åren efter gymnasiet och till där du är nu. Att träffa nån går alltid snabbare än man tror, rätt var det är är man fast:p
Vet du, jag tror få tjejer har krav på att killen ska ha ett perfekt utseende eller ansikte. Vad bra att du börjar tycka om vad du ser, skaffa tandställning om du vill det. Men, egentligen så tror jag inte att man måste älska sitt utseende, koncentrera dig på att leva, uttrycka dig, underhålla dig, allt möjligt. Vad jag försöker komma fram till är att det är bra att inte tänka så mycket på hur man ser ut, man missar väldigt mycket konstruktiva idéer och saker som händer i omgivningen osv. Brukade själv ha enorma komplex över min hy, underbett och alltmöjligt när jag var yngre. Men gud vad jag har blivit en lyckligare person sen jag lärde mig bara släppa lite av det där, folk får tycka om mig för den jag är, tänker jag. Det som andra ser är i regel bättre än du tror.
Hur många är det egentligen som träffar sin partner på arbetsplatsen? Där skulle jag undvika romanser snarare. Det du kan göra är ju att fråga folk du känner om de känner nån. Gå på olika kulturella evangemang, bokcirklar, lindyhop ( olika former av danstillställningar i den stilen är nog ett hett tips. Man behöver inte kunna dansa, det brukar vara små genomgångar i början.)
Närhetsbehov och bekräftelse är viktigt... Hm, känns igen som att det enklaste sättet att få det här är genom att gå ut och festa. Du behöver ju inte bli superfull men lite lullig kanske för att få upp självförtroendet. Men det var inget som du gillade eller?
Du måste ju verkligen bo i en småstad om dina jämnåriga kompisar börjar skaffa barn nu! hehe. *Känner pressen öka* . Så är det inte överallt;)
Vad är det egentligen för saker du inte kan göra själv?
Men kom igen nu, vill nästan säga "upp med hakan" men inser att det är alltför klämkäckt. Men du måste försöka att ruska av dig lite av dina negativa tankar ( om du inte tänker göra något åt dem som att gå till psykolog eller så. Liksom, antingen är du deppig ,då är du det. Eller så är du bara lite smådeppig och sånt kan man komma över).
Ja visst förändras och utvecklas man mycket under dessa år. Och visst går de säkert också snabbt att träffa någon, de kan ju fast ske ikväll. Men har ju efter "omständigheterna" nära på noll förväntningar och eftersom situationen ser ut som den gör så.. Liksom har de inte hänt nått hittills undrar man ju vad felet är?
Kanske var en orsak till denna trådstart, för nått känns ju väldigt fel, har väl konstaterat att de just är att jag knappt alls kommer i kontakt med så mycket tjejer och därav är chansen att träffa någon också därefter.
Nu tycker jag att du faktiskt kommit med en del konkreta idéer om vad man faktiskt kan göra, bra!
Jag går ju inte runt och tänker på att jag är ful heller oattraktiv, och speciellt inte om jag rör mig bland folk heller så. Får kommentarer av nya personer jag träffar att jag verkar så positiv och glad. Men samtidigt har jag aldrig direkt fått höra nått direkt bra om mitt utseende, att jag är snygg, fin heller nått sådant. Tidigare tänkte jag väl mycket mer att jag var ful och tyckte inte om mig själv och då är de ju svårt att ge den utstrålningen jag nu har samt att de ju ändå någonstans finns kvar i bakhuvudet som en "ursäkt". "Jag är på nått vis oattraktiv, därför vill ingen tjej ha mig" De är verkligheten, jag har inte motsatsen bevisad och då är de ju svårt. De spelar ju liksom ingen roll om jag älskar mig själv till 100% och har världens bästa självförtroende och enbart positiva tankar om mig själv. För som sagt, verkligheten har aldrig bevisat de för mig, jag har ingen bekräftelse på att de skulle vara så. Nu låter de säkert bra mycket negativare än vad de är men förstår du tanken och hur svårt de är att se de som nått bra?
Som sagt där var de ju konkreta tips, för väl enbart skylla mig själv nu om jag inte tar åt mig och testar dem ;)
Nej jag gillar ju inte att gå ut på de viset, har väl intalat mig själv att ändå försöka göra de någon gång i sommar. Även om de känns så otroligt ytligt och "inte som mig" så kan de nog vara ett ganska lätt sätt att få lite bekräftelse och kanske nått till.. Men jag vet ju inte, tidigare skrämdes jag faktiskt av tanken om att om jag ensam går ut, vad är de då som säger att jag inte blir ensam där också och tänk om inte alls får nått gensvar av någon? Ungefär så, men gäller väl bara att testa, tänker ju iaf inte så nu längre.
Sen är de väl lite så att eftersom jag inte gillar att gå ut och festa på de viset (alltså har nog inget emot att gå ut och dricka vin heller någon drink heller så på nått "finare" ställe med rätt sällskap..) Och inte heller skulle vilja träffa en tjej som gillar att gå ut så speciellt ofta så tänker jag ju mig att de är fel ställe att träffa någon på. Men har ju inte heller kommit på nått bra annat ställe att kunna träffa någon på, man vet ju heller aldrig iofs.
Har ju en del äldre vänner men när man hör om fler och fler av de före detta klasskompisarna som får barn, köper hus och gifter sig och själv står jag ungefär på samma ställe som då. Men de är klart, skulle nog inte vilja ha barn heller så nu heller och som kille känns väl inte pressen lika stor, finns ju ett antal år kvar tills de skulle vara "panik".
Kan kan man väl göra de mesta själv, men finns ju "två olika kategorier" av grejer jag själv upplever de som att de nästans krävs någon för att få ut de på de viset jag vill.
De första är ju rätt givet, jag vill åt den där romantiska känslan, längta efter någon, känna de där man känner när man är tillsammans osv. Närheten med förstås, kramas, sitta och mysa på kvällen osv.
Men de jag främsta tänkte på i mitt förra inlägg var saker som att åka ut och resa, jag skulle vilja göra de med någon som jag är nära, tänker mig att jag vill göra de med en flickvän. Sen sitta och dricka vin på en uteservering nu en sommarkväll. Sitta och titta på solnedgången vid havet. Bara sitta och prata, heller bara vara, titta varandra i ögonen.
Som sagt går väl att åka ut och resa själv, eventuellt med någon vän men de blir inte samma sak, rätta sällskapet är halva grejen minst!
Även om jag tänker mig att jag vill göra den här typen av saker med just min flickvän (tänker mig ju ett utbyte rent känslomässigt, romantiskt och sen närheten också) så skulle jag nog eventuellt kunna åka ut och resa heller gå på en uteservering med en tjejkompis med, om jag hade någon. De är iaf av större betydelse att de skulle vara en tjej som jag gör den där typen av grejer med. Just för att utbytet blir så mycket större, tänker som sagt på de jag skrev men också rent intellektuellt om de bara skulle vara rent vänskapligt.
Givetvis skulle de ju för mig vara viktigt för bekräftelsen också och tänker mig att om jag tex skulle en tjejkompis redan så skulle antagligen självförtroendet öka och då även chanserna att sen så småningom också kunna träffa någon där känslor sinsemellan finns.
Jag kanske uppfattas som väldigt negativt inställd men tro mig, de är jag inte annat än när jag möjligen är själv och känner mig ensam. Och de tror jag väl att de flesta kan känna? Typ någon jobbig dag.
Jag går som jag redan skrev inte runt och tänker på de här och "att ingen vill ha mig". Tvärtom försöker jag verkligen vara så positivt inställd som möjligt, och speciellt när jag umgås med någon. Men som jag skrev de påverkar ändå eftersom de ju faktiskt får ses som iaf lite onormalt att allt är som de är, de är faktiskt svårt att inte tänka på de. Och de som händer är ju faktiskt att man kan känna sig blyg och nervös av att prata och vara med tjejer speciellt om jag tycker de är söta heller finner dem intressanta. Man vill ju på nått vis visa sig bra och "duglig", kanske lite omedvetet att man tänker extra på att göra och säga saker så bra som möjligt istället för att inte tänka så mycket.
Men faktiskt har jag också varit på samtalsterapi och pratat lite om mina tankar om de här..
