Hur skaffar man en flickvän?

Åter igen, 24 år ÄR inte så himla  mycket.

Det du skriver om att känna sig onormal och att "nåt är fel, vad är det?", är saker som är svårt att sätta fingret på, jag har också haft liknande känslor,men alla är olika. Vad är normal, liksom?

Vet du vad som faktiskt har hjälpt mig ( och jag har också gått i lite samtalsterapi), det är att helt enkelt  sluta försöka vara så positiv hela tiden. Det här med att man ska utge nån slags positiv utstrålning kan ju kännas som ett enormt krav som är svårt att lyckas med. om man ju faktiskt inte känner sig så glad. Det kan nästan bli så att det skapar mer negativa känslor om man försöker tänka på att vara positiv men ärligt talat inte känner sig så. Släpp pressen om att ge ut nån viss utstrålning. ALLA har osäkerhet. Tänker du mycket på vad andra tänker om dig?  Självklart måste du väl ha nån slags balans och inte välta dig i depression;) men förstår du lite hur jag menar? 

Åh, det här med komplimanger. Tjejer ger inte så mycket komplimanger till killar för deras utseende, överlag. Jag inser att jag typ aldrig sa en enda komplimang till en pojkvän förrän jag var kanske 22. De flesta tjejer tar nog för givet lite att killar inte behöver lika mycket bekräftelse för sitt utseende som killar, vilket ju säkert inte alls stämmer. Bara för att du inte har fått höra att du är söt så betyder det inte att du inte är det. Du måste inte gå runt och lysa av självförtroende och älska dig själv, men försök att acceptera dig själv bara, med dina brister.  Om du kollar noga på vem som helst så ser hittar du ju fel, men man dömer sig själv mycket hårdare än andra. 

Många träffar partners ute på krogen, att du inte gillar uteliv och feste kan ju faktiskt vara en stor förklaring till din brist på flickvän. Jag ar också börjat växa ifrån det hela och tycker att det är rätt ytligt, men ärligt talat: alkohol hjälper mot det. Men även på de ställen som mina kompisar drar ut mig till som är rena fylleslagen så brukar jag kunna ha kul.Tjejer är inte antingen vilda festartyper eller intellektuella lugna som aldrig går ut. Var öppen för att det finns fina sidor hos nån du inte hade förväntat dig skulle ha det. Men kan du inte gå ut med några kompisar? Visst kan du ju gå ut ensam, på så sätt kan du ju verkligen vara fri att träffa folk och vara med om upplevelser.   

Att känna sig blyg och nervös är rätt charmigt. Lyssna på vad tjejen verkligen säger är ett tips,vänd fokus från din egen nervositet till henne. 

Klistrar in ett litet stycke som kanske förklarar lite av det jag tänker om upplevelser, utstrålning osv, det är ifrån en sida om terapiformen ACT, som handlar mycket om att försöka leva i nuet:

 "....Det är inte symtomen (tankar, känslorna, minnen och de kroppsliga förnimmelserna) i sig utan försöken att lösa dem som anses vara problemet, då det sker på bekostnad av viktiga områden i livet t.ex. relationer och personlig utveckling. Upptagenheten av att hantera de inre upplevelserna får konsekvensen att livet läggs på hyllan i väntan på att må bättre. " (http://hittaterapi.se/artiklar/act/)

Förresten, du skriver så pass bra att jag verkligen tror att internetdejting är nåt du borde ge minst ett försök till:) 

Tack igen för dina utförliga och intressanta svar!

Alltså de är ju omöjligt att inte jämföra sig med andra, vi söker likheter och hittar vi inte dem blir vi "onormala". Jag vet väldigt få personer som aldrig skulle ha varit tillsammans med någon och de jag vet tycker jag att de är rätt uppenbart varför de inte "lyckats få till de". Jag är livrädd för att bli en av dem, jag definierar mig inte med dem men tänk om andra ser mig som en sådan? I min ålder och med de jag umgås med vet jag faktiskt ingen som aldrig haft någon, precis ALLA verkar ju dessutom ha någon och om inte så hade de haft och nu valt att inte ha någon. Så vad är normalt? Jag ser min situation som onormal, jag är knappast ensam om den här situationen och försöker inte ens tänka på de här viset. Men de är ändå så lätt att komma på tankarna vad som är fel med mig, duger jag inte? För som jag redan var inne på kan jag ju se mig själv som en rätt normal och vettig kille men ser inte andra mig som de, ja vad är jag då? "Vad heller var är felet?"

Visst kan jag ju försöka släppa de där kraven om att alltid ha en positiv utstrålning men jag har också märkt att folk blir mer undvikande och osäkra om man inte är glad och positiv.
Jag har faktiskt ibland önskat när jag känt mig ledsen och tycker allt är jobbigt att någon skulle se de på mig och fråga mig hur de är. Men konstigt nog tycks ingen se de, jag vet inte om jag visar de för dåligt heller om andra mest ser mig som glad och positiv. Ja de är ju de jag oftast får höra iaf.
Förut kunde jag ofta vara osäker och rätt nervös av mig i olika "jobbiga" situationer, någonstans slutade jag bry mig om vad andra tyckte och tänkte om mig då och nu händer de ju dels inte lika ofta och händer de så tänker jag inte att andra nog tycker jag är konstig heller nått.

Annars tänker jag oftast inte heller så mycket på vad andra tycker om mig, tror inte jag gör de särskilt mycket mer än någon annan. Visserligen har jag ju under delar av livet tänkt att jag är ful heller att de är andra fel med mig och de har ju påverkat självförtroendet och är nått som finns kvar. Likaså har jag väl bland vissa hamnat i någon roll där jag lever kvar i mitt gamla jag och de påverkar ju också i fel riktning.

Och med tanke på åldern, nej 24 är ju inte så mycket på de viset. Men snart fyller jag 25, vad är de som säger att jag inte sitter här vid 30 och ställer mig samma frågor som nu? Och problemet med att uppleva saker mycket senare än vad som anses som normalt finns ju absolut där..
Förutom oerfarenhet och osäkerhet, alla saker jag känner och vill göra.. Tankar om nått faktiskt är fel..
Jag vill ha "bekräftat att jag duger" skulle jag väl kunna uttrycka de som, fast de egentligen är rätt obeskrivbart.
Jag vill lösa de här "problemet" så fort som är möjligt.
Jag tror inte många riktigt förstår känslan av att ofrivilligt vara singel. För tankar som "varför lyckas andra men inte jag" "vad är fel" osv blir en vardag. Man blir än mer osäker på sig själv för även om man tycker om sig själv, accepterar sig själv med sina brister och absolut inte tycker att de skulle vara så konstigt att någon skulle vilja vara tillsammans med en. Ja då känns de igen konstigt och jobbigt varför man fortfarande går här själv. Man kan under perioder helt acceptera att de är som de är och må riktigt bra och bara leva. Så som de antagligen skall kännas. Men sen kan man igen längta efter någon av olika orsaker, och ja vad gör man?
Lika så är frågor som om någon en dag kommer visa ett intresse för mig men jag egentligen inte finner henne så värst intressant, kommer jag då kunna vara ärlig mot henne och mig själv heller kommer jag vara med henne ändå för att hon iaf kan ge mig de jag saknar?

Men som du var inne på kan ju svaret likaväl vara för att jag aldrig direkt varit ute så mycket och inte heller i vardagen haft speciellt stor kontakt med tjejer. De är väl den varianten jag tror mest själv på att svaret ligger i men ställer mig ändå lite frågande och tveksam på nått vis.
Jag missade att skriva de i mitt förra inlägg men nu när du var inne på de så verkar de så ytligt ändå, för jag kan samtidigt tänka på att de är som de är för att jag skulle vara ful heller nått.
De har ju faktiskt också varit lite motigt att gå ut just för att jag är själv, nu är jag visserligen inte längre ensam utan har faktiskt vänner och kompisar men de är ju inte heller typer som går ut så ofta. Dessutom har de ju familjer (de äldre) och de som är yngre har flickvänner och är inte heller typer som dricker och festar.
Då står jag där själv ändå :)

Visserligen är de en på jobbet som ett par gånger undrat om vi ska gå ut men då har de oturligt nog inte passat. Men är väl den personen jag tänkte försöka hänga med ut nu då.

Till en gräns är de ju säkert de jo, men tycker ju tillika att även om jag inte känner mig nervös heller osäker och genuint försöker intressera mig för någon tjej istället så verkar hon istället inte alls vara särskilt intresserad och skulle hon vara de lite mera så har hon ju givetvis redan pojkvän och är bara allmänt trevlig heller nått. Visserligen träffar jag väl återigen inte så många men hittills är mina erfarenheter precis så där.
Tycker ju dessutom att jag har andra brister i min sociala förmåga emellanåt, tycker jag har svårt att komma på saker att prata om tycker de kan vara mycket tystnad. Men vet inte heller om de är ett problem , för egentligen har jag inte behovet av att prata massor utan lyssnar oftast hellre på vad andra säger. Jag själv trivs med att vara så (oftast) men de känns ändå ibland som jag förväntas säga nått och blir istället "otillräknelig".

Jag fastnade för en sak redan i citatet "Upptagenheten av att hantera de inre upplevelserna får konsekvensen att livet läggs på hyllan i väntan på att må bättre"

Precis så är de, och de är till stor del pga de som jag valt att börja prata med någon. För att kunna hantera känslorna och tankarna och faktiskt fokusera på livet.

Du säger att jag skriver bra och de är de inte ensam om att säga men de verkade ändå inte spela någon roll när de kom till nätdejting. De fanns så mycket andra problem och frågetecken och verkade faktiskt inte gå ut på heller fungera på de vis jag trodde de skulle göra de på.

Jag kan nog skriva precis hur mycket som helst om dom här sakerna och vad jag tror och tänker samt känner kring dem, för jag söker verkligen ett svar på min fråga.

Det är så lite, tycker att det är är trevligt att ventilera tankar med dig och kan känna igen mig i det du skriver trots att jag inte har samma problem exakt. Jag kan också gå runt och innerst inne känna mig onormal och tänka att nåt är fel, trots pojkvänner osv. Med det sagt så hoppas jag att du känner dig lite  mindre ensam om att känna dig onormal.

 "Upptagenheten av att hantera de inre upplevelserna får konsekvensen att livet läggs på hyllan i väntan på att må bättre"...Är nåt jag kan känna igen mig i jättemycket. Nåt som hjälper här är att lite småflummigt visualisera min ångest/oro som ett litet grått moln ovanför mig typ, det bara är där och jag låter det vara där. Det underlättar att liksom acceptera att man känner sig som man gör och inte gå och älta och försöka driva bort de negativa tankarna/känslorna. Det låter kanske mumbo jumbo, men förstår du lite hur jag menar? Att gå runt och tänka att "nåt är fel, vad är det jag måste/borde fixa!" kommer liksom inte leda in dig i ett positivt känslotillstånd, men om du liksom är mer lugn över det hela så kanske du mår lite bättre.

Det låter ju som att orsaken till din frånvaro av flickvän beror på att du inte träffar så mycket tjejer, varför tvivlar du över det? Får jag fråga förresten, menar du att du aldrig har haft en flickvän men du har haft "strul" osv? Eller ingen kontakt med tjejer överhuvudtaget? Det kanske är en för intim fråga, inser jag. Men grejen är nog att ju fler tjejer/killar man har, desto fler får man. Du behöver en knuff in i spelet liksom. Därför tycker jag inte att du ska ha så höga krav på att du måste vara jättepirrig och attraherad av den potentiella tjejen du möter utan kunna hänga lite med en tjej även om du från början inte var så intresserad av henne.Det ger övning och bekräftelse. Herregud, jag var nog knappt ens attraherad av min första kille men jag bara ville ha en pojkvän. Ju fler du träffar desto större sannolikhet att du träffar rätt tjej, det är väl logiskt?;) Den femtionde tjejen du pratar med kanske är intressant, eller den tredje, vem vem? Man får prova sig fram och agera på olika sätt för att se vad som känns rätt och som funkar som du vill. Jag har te x märkt att jag blir rätt snabbt attraherad av killar som är "gentlemannaaktiga" och rätt artiga men ändå nyfikna. Och blir snabbt intresserad av killar som klär sig i vissa sorts stilar. Andra gånger blir jag intresserad av killar som verkar svåra och intellektuella, eller lite smådryga och retsamma.

Ett tips är väl att i allmänhet inte vara för på och att försöka att inte vara så nervös. Känner igen din känsla av att vara rädd för tystnad och känna att man borde säga nåt. Kom ihåg att man är två som har ansvaret att driva samtalet vidare, men tips är att ställa öppna frågor som man måste svara mer än ja/nej på, och ibland funkar det att helt enkelt upprepa det den andra personen har sagt, alltså om den andra personen säger att det är soligt ute så kan du säga, jaa himla soligt! Liksom, det man säger behöver inte vara så betydande:p Men försök att sträcka på dig och liksom andas in och ut och att le är oftast en bra grej.

Förresten, väldigt få personer frågar nog självmant om någon annan verkar lite ledsen/nedstämd. Dels är folk rädda för att inkräkta på ens integritet/trampa nån på tårna/skapa dålig stämning, dels är folk upptagna med tankar på sig själva. Det är oftast rätt fruktlöst att vänta på att nån annan ska se att man mår dåligt, liksom, bebisar skriker- vi vuxna måste tala om vad det är som gruvar oss, om vi vill det;)

Som sagt, låter som om du har svaret på din fråga. Vi har pratat om att gå ut, att läsa kurs/gå med i klubb eller förening, att fråga om du känner nån som känner nån... Vet du några andra sätt att träffa med människor på? Har du provat nåt?:) För att få förändring måste man nog våga bryta mönster!  Superbra att du börjat gå i terapi, funkar det bra?

Vad hade du för förväntningar på internetdejting och vad var det för problem?

Tack för en väldigt intressant tråd. Befinner mig själv i samma sits med de små skillnaderna att jag är tjej och 29 år. Mitt hetaste tips om du vill komma ut och bara träffa lite folk är att börja gruppträna. Det jag går på heter Nordic Military Training och är bland det bästa jag någonsin har prövat på. Träningen går ut på att man enbart jobbar med den egna kroppsvikten eller en annan persons kroppsvikt. Det är ganska svårt att inte börja prata med folk när man ska jobba tillsammans. Jag har lärt känna massa trevligt folk i alla möjliga olika åldrar samtidigt som man kommer i form.

Tagga ner en aning :) Jag träffade min första flickvän när jag var 24, och det tyckte jag inte var jättesent egentligen. Det enda problemet man har om man inte har erfarenheten med sig från tonåren är att man i grund och botten inte har någon aning om hur kvinnor man lever med beter sig i allmänhet när man väl konstaterat att man har ett förhållande, eller andra människor överlag.

Det du behöver göra är att skaffa dig mer social erfarenhet, eller rent krasst, social kompetens. Jag råder dig inte att läsa skitböcker som "The Game", eller bli medlem på något "mansforum" där det diskuteras hur man plockar upp tjejer på bästa sätt, utan jag råder dig att utveckla dig själv rent socialt till den personen du vill bli(eller tror vill bli). Mitt bästa råd är att du vill bli en funktionell man med sunda värderingar(låter lättare än vad det är), och det kommer automatiskt dra till sig andra människor. Du behöver därför inte framstå som desperat, och andra människor kommer att "slåss" om din uppmärksamhet när du börjar komma en bit på vägen rent utvecklingsmässigt.

Är man som jag, helt clueless på vad man faktiskt vill åstadkomma med sitt liv, eller med sina vänner/sociala kontakter, så måste man ta ett kliv tillbaka och analysera sin livssituation.

I ditt fall är det uppenbart att du saknar en flickvän, men varför saknar du en flickvän? Närheten? Sex? Känslan av att dela "allt" med någon?

Dessa punkter har alltid något bakomliggande bakom sig. Du skall leva för dig själv, och för att du skall bli lycklig. Du måste därför börja med att ta bort en eventuell flickvän ur ekvationen fullständigt. Har du en fungerande relation med eventuella syskon/föräldrar så vårda den så gott du kan, samtidigt som du utvecklar dig själv socialt. Det kan handla om att sätta upp mål för dagen vad du skall göra.

Inleda en konversation i mataffären kan vara en bra start, en annan start kan vara att börja prata med folk online, chatta, diskutera, skriva på forum som du gör i detta nu, huvudsaken är att du måste sätta dig in i att du vill genomgå en förändring, för bara då kan du lyckas. Det kommer komma dagar som det känns bättre, och det kommer komma dagar då det känns förjävligt, men social kompetens är inget man bara får rakt av, det innefattar konstant träning livet ut.

För min personliga del så tappade jag bort halva min uppväxt med det sociala samspelet då jag hade en helvetisk uppväxt rent ut sagt, men hey, man får göra det bästa av situationen och inse att man kanske förlorat "sina bästa år" under tonåren när det var "meningen" att man skulle upptäcka allt underbart, gå igenom livskriser, första kärleken, bli av med oskulden, leva livet med kompisar, men samtidigt inse att, 24 år är inte så långt gånget egentligen(tänk om du varit 35 eller närmat dig 40). Du kan fortfarande "leva livet", göra som du vill, och lite därtill.

Det absolut första du skall jobba på är att vara helt och fullkomligt open-minded, har du fördomar?(alla människor har fördomar), skicka ut fördomarna genom fönstret, det är inget som man bara gör, och du kommer lätt halka tillbaks i gamla hjulspår, men jobba på din öppenhet varje dag så kommer du komma framåt rent socialt på alla plan mycket snabbare än vad du annars skulle göra. Det är när du sätter begränsningar på dig själv som du kommer märka att du får fler väggar att slå dig igenom än annars.

Sätt upp raka och tydliga mål för dig själv som jag skrev innan. Börja träna på att uppfylla dina mål du sätter upp. Sök på nätet efter "personlig utveckling" eller skicka ett pm här om du är intresserad av att veta mer, jag har några år på dig, men annars är vi jämngamla :)

Oj, nu har jag mycket att svara på :)

De här hänger ju ihop lite med fler av de saker som skrivits nu så tar de som en "helhet".
Alltså jag kan ju gott och väl tycka att jag accepterar mig själv, trivs med vem jag är osv. Visst finns de saker att utveckla och förändra (vissa har jag skrivit om, vissa kanske spelar mindre roll) på vägen till en bättre människa.
Men frågan jag ställer mig är var sätter man gränsen? Skall jag vara en helt perfekt person för att lyckat få till en relation? Jag menar, de finns personer som lever rätt lika som mig och de har ju någon. Tankesättet går runt, "var är felet" "Är jag felet"...
Men som sagt, vissa saker vet jag att betydligt skulle öka mitt "attraktionsvärde" och de är saker som jag försöker jobba på och saker som jag även tagit hjälp utifrån för att genomföra (samtalsterapin). Men jag ser de ändå inte som omöjligt att kunna få till en relation i nuläget heller, men uppenbarligen är de ju något som ställer till de och därav tar jag hjälp av er med denna tråd.

Jag tror jag tvivlat för att de känts så ytligt, jag har aldrig sett mig som direkt snygg och som sagt heller aldrig gillat att festa, varför skulle jag då gå dit och dessutom ensam har jag frågat mig? Nu har jag ju visserligen på senare tid ökat på självförtroendet och faktiskt kunnat tänka mig att gå ut och se hur de, de är ju absolut inget måste att gå hem med någon heller nått sånt. Skulle faktiskt känna mig glad av att bara socialisera med någon tjej (fast de skulle nog inte heller vara ett måste första gången).
Så egentligen handlar de nog om självförtroendet och andra bakomliggande problem, jag har också nog känt mig "rädd" för att ens prata med tjejer men tycker faktiskt jag kan känna mig bekväm med att göra de nu.
Sen bristen på kontakt med tjejer överhuvudtaget i min egna ålder, den sträcker sig nog mest till rent vänskapliga relationer och någon seriös sådan var de några år sedan jag hade (hon bor långt bort och har nu familj osv, tidigare träffades vi iaf varje sommar och umgicks rätt mycket men börjar bli ett antal år sen nu).
Så de var ju de här med bekräftelse på att någon tjej vill vara med mig tror jag också påverkar.

Jag har nog som sagt inga direkta krav på att jag skulle behöva vara attraherad av henne heller känna nått "pirr". Faktiskt så skulle jag gärna umgås med en tjej rent vänskapligt för att få mer erfarenhet av hur de är att göra de, typ någon att prata med, kanske gå ut och luncha med heller såna saker. Inget komplicerat (fast jag såklart inser att de kan bli problem med den typen av relation kille/tjej). De skulle iaf ge mig bekräftelse på att någon vill vara med mig. sen tror jag att om en tjej visar att hon vill vara med mig på ett mer kärleksfull vis, kramas osv så skulle jag nog ändå känna mig så sjukt lycklig att jag skulle känna mig "kär"..
Jag måste dock säga att jag har svårt att vara "falsk" mot någon för att få ut något av egen vinning av de, jag menar en tjej jag faktiskt inte alls skulle gilla att vara med skulle jag inte heller kunna vara med på ett vis som sen skulle såra henne. Men som jag nog sagt tidigare, de är få tjejer jag faktiskt skulle tycka var rent fula och inte alls kunna känna nått för..

Och jag skulle gärna "dejta" fast hundra tjejer innan jag skulle träffa någon men jag måste ju fortfarande få de där "dejterna", hur får jag de? (orsaken till denna tråd).
För jag tror ju som du är inne på att de "rullar på" bara jag skulle få en början.

Jag tror jag skjuter de där åt sidan för tillfället, de känns inte direkt aktuellt som ett problem, var nog mest nått sidospår jag kom in på i tidigare inlägg. Men tack för råden"

Nej, jag kommer faktiskt inte på några direkta sätt att träffa människor på annat än de vi redan tagit upp. Inte sätt som naturligt skulle innebära att kunna lära känna någon iaf.
Största problemet som faktiskt hindrat mig för att göra nått är att jag känt mig ensam. Som sagt har de känts så motigt att ta tag i de. Jag vet att de är som du säger, jag måste bryta mönster för att få förändring och jag hoppas jag kan få hjälp med de genom samtalsterapin också. Hur de går med den, jag har varit där för få gånger för att konkret kunna säga något om hur de går.

Största problemet med nätdejtingen är att jag bor på en liten ort = väldigt få tjejer aktiva inom närområdet. Visserligen skrev jag till tjejer en bit bort också men tyckte de genast blev så komplicerat då.
Sen kändes de verkligen inte som jag förstod hur man skulle skriva och göra, för att få kontakt med tjejer till en början var väl inget jätte problem men sen var de olika scenarion som upprepade sig. Hon kunde sluta svara, hon meddelade att hon inte var intresserad, de rann ut i sanden av att vi nog var för långt ifrån varandra. Osv. Såklart gjorde jag väl också bort mig ett par gånger när jag väl fick kontakt med någon lite bättre..
De finns flera "problem" men de spelar nog mindre roll, kommer inte testa igen.. Känns som de är bättre att börja i verkliga livet.

Vad jag trodde var att man skulle lära känna någon under en viss tid som kändes bra för båda, sen ta de ett steg vidare med att börja prata med varandra och känns de fortfarande bra träffas.
Dock verkade de som att de nog skulle varit bäst att föreslagit att träffas ganska hastigt och sen hade de gått som de gått. Men ja jag vet inte, jag vill helst veta nått om personen man kommer träffa och bor man ett antal timmar ifrån varandra så kände iaf jag att de var bra att skriva lite mer först.

Kul att de intresserar flera :)

Egentligen har jag väl kommit fram till att mycket handlar om att komma i kontakt med människor i nuläget samtidigt som man kan jobba med sig själv på andra plan. Visst finns de fortfarande frågetecken men de är en bra början.

De med åldern börjar ju bli uttjatat, men ja de är ju fortfarande ett problem.. Du nämnde en av de största orsakerna, att man inte har någon erfarenhet i hur tjejer beter sig i en relation, igen erfarenhet av vad man kan och skall förvänta sig osv. De lär ju garanterat skapa problem och de känns som de finns minst 100 fallgropar att snubbla i före man ens kan tänkas ha en liten aning. Liksom de är såpass ovanligt ändå att vara helt oerfaren vid den här åldern så att även fast jag inte ser de som ett problem så lär de med högsannolikhet vara de.

Som jag redan var inne på i mitt svar till "taggigros" så kan jag känna mig rätt nöjd med livet. Såklart är de långt ifrån ett perfekt liv men måste man ha de?
Jag är en person som vill ha trygghet och inte massa spänning. De känns som tipsen man ständigt får är att ha ett väldigt aktivt och spännande liv, visst jag förstår att ju mer man sysselsätter sig desto fler människor lär man träffa. Men jag vill ändå göra saker jag trivs med att göra, de samma gäller vem jag är, visst håller jag absolut med dig att den socialakompetensen går alltid att öka men jag tycker mig ändå ha såpass hög sådan att jag borde klara mig? (Förutom att den ständigt utvecklas och ökas genom livet). Visst har jag drömmar jag skulle vilja genomföra i livet men vad spelar de egentligen för roll?

Och en "funktionell man med sunda värderingar", vad är de? :)
Min definition på de är ganska mycket mig i nuläget, möjligen lite mer att jobba på just funktionella biten.

Men jo jag håller med, sociala biten går aldrig att få nog av erfarenhet från, så är de bara.

Varför jag saknar en flickvän har både ett enkelt och ett mer svårt svar. De enkla är att jag saknar känslorna, närheten och romantik, som jag ser de är de bara en flickvän som kan göra att jag kan få de. Men visst, kan jag få de på annat vis så skulle jag inte behöva en flickvän i nuet.
De mer långsiktiga och svåra svaret är att jag ju iaf så småningom verkligen vill träffa den riktiga kärleken, jag vill ha någon att bilda familj med och skapa en framtid tillsammans med. Då är vi ändå där, jag vill ha en tjej.

De bakomliggande punkterna du pratar om är för mig grundläggande mänskliga behov, återigen jag ser inte hur jag kan bli lycklig och få de på annat vis än genom en flickvän, gör du heller någon annan de?

Och jo, jag har testat saker om jag inte redan skrivit de, jag har gått på massage för att få beröring men de är ändå inte samma sak som att kramas och såna saker. De känns ju bra och så och de gör inte lika ont att tänka på sen jag började med de men jag längtar ändå efter mer och annan närhet.
Dessutom känner jag ett starkt behov av att också få ge till någon, jag vill krama en tjej, jag vill hålla om en tjej.
Men har du ett svar på de, ingen skulle nog vara lyckligare än mig då :)

Men som sagt, de finns ju saker att förändra i mitt liv (som jag skrev högre upp) men jag ställer mig igen frågan, till vilken nytta? För de finns fortfarande killar som lever precis som mig som har flickvänner.
(Svaret är ju givetvis för mig själv och min egna lycka) men de känns ändå som jag måste uppnå perfektion för att kunna få en flickvän, jag tror ju inte problemet ligger enbart här. Jag inser ju mer och mer att de som "taggigros" skriver (att komma ut och faktiskt träffa tjejer) är av betydligt större vikt än att enbart jobba på mig själv (samtidigt skulle de ju vara bra träning för den sociala förmågan med att helt utan förväntningar kunna gå ut och bara försöka vara social).

Men jag förstår givetvis din point och att de inte alltid kommer kännas bra att genomgå en förändring heller.
Jag tycker att även om de är rätt "allmänna råd" du ger så är de absolut saker som går att tillämpa för att utvecklas.

Ja gjort är ju gjort och att leva som man förlorat sina bästa år funkar ju inte, jag saknar ju inte direkt nått annat
än att jag kanske kunde tagit tag i problemet mycket tidigare än nu. För som du säger kunde de varit värre..

"Det absolut första du skall jobba på är att vara helt och fullkomligt open-minded, har du fördomar?(alla människor har fördomar), skicka ut fördomarna genom fönstret, det är inget som man bara gör, och du kommer lätt halka tillbaks i gamla hjulspår, men jobba på din öppenhet varje dag så kommer du komma framåt rent socialt på alla plan mycket snabbare än vad du annars skulle göra. Det är när du sätter begränsningar på dig själv som du kommer märka att du får fler väggar att slå dig igenom än annars."

De där kanske var de mest konkreta du skrev, givetvis har jag fördomar. Och givetvis sätter jag begränsningar på mig själv (som faktiskt ställer till de).
Men vad har du då för tips för att ändra på de? Och vilka fördomar skall jag göra mig av med? (Helt fördomsfri känns ju som en omöjlighet, dom kommer ju alltid leva kvar till en vis grad?)
Själv har jag två rätt stora saker jag faktiskt skulle vilja åstadkomma men som av olika orsaker känns svåra att genomföra (låter de vara osagt specifikt vad de gäller nu) de som egentligen hindrar mig från att göra dem är att jag skulle vilja prata med andra om dem (vilket jag har svårt för med just de personerna jag skulle behöva säga de åt). De vet jag att är en begränsning för mig själv som jag vill ta bort men hur gör jag?

En annan sak är ju de här med att själv gå ut. Svaret är väl att "gör de bara" men hur motiverar man verkligen sig själv till att göra saker man inte är bekväm med att göra? Hur kan man kanske tom göra de i mindre steg?

Hej igen! Ledsen för ett lite sent svar, hur har veckan varit?:)

Det känns som att det där tankesättet om "vad är felet, är jag felet" är rätt så oundvikligt men det låter inte så konstruktivt. Försök om det går att bryta de tankegångarna,  för vad vinner du på det utom självtvivel och osäkerhet vilket kan vara hinder i vägen till din framtida flickvän. Liksom, det är som det är, men orsaken till det är framförallt att du inte har träffat tillräckligt mycket tjejer.  Eller hur? Och dessutom, varför fokusera på orsaker så mycket?Det ligger något anklagade i den tankegången på nåt sätt. Kanske är det nästan som att gå runt och anklaga sig själv för att man inte fick ett jobb som man inte ens sökt.

 Visst, det kan ju vara bra att reflektera över sig själv, men du går redan i terapi och du verkar vara väldigt medveten om dig själv redan. Du vet nog själv svaret på frågan om den perfekta personen, när är man nånsin perfekt? Och perfekt i vems ögon? Som vi pratade om förut: man lägger livet på hyllan i väntan på att problemen ska fixas. 

Du säger att du har haft problem med självförtroende förut och hade lite problem med att prata med tjejer, det låter ju också som en tydlig förklaring till varför du inte har haft nån flickvän. Hur gör du/vad händer om du pratar med en söt tjej?  Såklart du inte skulle vara falsk, menade inte så;)

Sen undrar jag hur "på" du är? Jag är ju tjej jag ( och rätt blyg med okända killar!), och min erfarenhet är att det brukar vara killar som tar det första steget och börjar prata, som driver på. Killar som är rätt tysta kan ofta göra mig osäker, vill de ens prata med mig, har jag sagt nåt konstigt?

  Men ett första steg är ju att du ens möter nån tjej. Det måste säkert vara svårt att bo i en liten stad, men bryt mönster. Vet ju inte hur din vardag ser ut, men t ex om du alltid brukar gå hem direkt från jobbet- prova att gå in i nåt fik och sätta dig och läsa, lär känna andra manliga vänner som kanske känner nån...Inte helt säker på om jag förstår hur du menar att det att du känner dig ensam är ett hinder för att träffa tjejer? Gå inte ut till krogen ensam om du inte vill det, det behöver ju inte vara det första mönstret du bryter i alla fall. Prova att se det som små läxor eller utmaningar, typ:"idag ska jag göra en sak som jag inte känner mig bekväm med men som jag skulle vilja kunna göra".  Små vinster leder framåt och ger självförtroendebooster.

Rörande fördomar: vad är det egentligen som är ytligt med att gå ut? (menar inte att pressa dig till att gå ut, mer nyfiken). Du kanske har lite fördomar gällande ytlighet? Hur bedömer du om nån är ytlig och vad innebär det om nån är det?

Flytta till en storstad! Eller sök jobb utomlands, gör något HELT nytt. Då blir det lättare att bygga upp en "annan" person. Gör man en stor förändring ändras oftast något med sig själv också. Säger inte att du ska ändra på dig så, men bli lite socialre osv. Så lätt att man blir kvar i samma spår. Om du vill ha kvar ditt jobb kan du väl läsa kvällskurser eller så? Gymmar du?