Hur skaffar man en flickvän?

Hej!

Jadå, de flyter ju på mer heller mindre som vanligt, så veckan har nog varit bra, själv då? :)

Jag måste återigen säga att du kommer med många intressanta infallsvinklar. Egentligen vet jag ju redan svaret (heller vad jag borde försöka göra åt mitt problem) men du belyser de hela på ett vis som verkligen gör att de för mig känns lättare.

Som jag redan var inne på försöker jag verkligen tänka positivt, men de är liksom som någon meningslöshet, hopplöshet om man så vill som dyker upp. ALLA möjliga killar verkar ju ha tjejer men inte jag. Svaret är ju som vi är inne på att jag inte träffat så många och inte agerat på ett sätt som skulle kunna lett till nått. Men tankarna om att jag inte skulle vara bra och duga dyker upp ändå, för jag har ju iaf försökt lite..
Men absolut, jag vill inte fokusera på fel och brister på mig själv och jag försöker tänka positivt så långt de går.

Dock måste jag medge att i grunden kan nog mitt självförtroende vara lite skadat och såklart de här påverkar, att jag aldrig haft någon och inte egentligen ens kan påstå att jag varit särskilt nära till annat än vänskap.
Och de är ju klart att då finns också tankarna om att jag ser mig som "ful", någonstans kan jag kanske inse och tycka att utseendet inte verkar sådär jätte viktigt när de kommer till hur ni tjejer ser på en kille. Men för mig själv som ser mig själv 24/7 är de ju också lättare att se mina brister och omöjligt att inte jämföra mig iaf lite grann med andra. Kanske hitta saker jag stör mig på och inte alls se dessa "fel" hos någon annan.
De i sin tur påverkar självförtroendet och i sin tur hur man agerar mot tjejer..

De finns egentligen olika scenarion vad som kan hända om jag pratar med en söt tjej, ofta förmår jag mig inte till att säga så mycket mer än ett hej och ge henne ett leende, får oftast de samma tillbaka men sen känns de ganska dött. Kommer inte på nått speciellt att små prata om.. De här händer i mer vardagliga situationer, tex i affären, på jobbet osv. I dessa situationer känner jag mig oftast inte så blyg och nervös men kan tycka de är jobbigt att jag inte kommer på nått att säga.

Sen finns de situationer där de medges att faktiskt prata lite mer, då kan jag igen känna mig mer nervös och blyg av mig. De kan hända om tjejen är den som faktiskt börjar prata lite mer heller om en situation uppstår där behovet av att prata finns. (Händer inte ofta)
Men å sin sida har jag ibland inga som helst problem att prata med vissa tjejer fast de är snygga, kanske för att jag inte är intresserad av dem. De beror förstås mycket på vad de gäller och om de tex är ett ärende jag skall framföra till henne heller så.

På nått vis tror jag att problemet kan vara att jag (också omedvetet) vill visa mig duglig och bra för tjejen, heller att jag tänker för mycket på vad jag ska säga att de känns mer nervöst och osäkert än att bara säga nått spontant.
De var förövrigt intressant de du skrev om dig själv, för jag känner precis de motsatta.
Oftast är de de mer blyga tjejerna jag faktiskt intresserar mig för och jag kan känna mig väldigt osäker på henne om hon inte säger så mycket. Då kan jag tänka att hon nog inte vill prata med mig. (Fast hon då kan känna de samma)

Oftast är jag nog inte så "på", de är faktiskt få tjejer som genuint fångat mitt intresse just för att jag inte heller träffat så många. Men  faktiskt en som gjorde de och henne träffade jag på under en viss tid och började faktiskt prata mer personligt med  henne. Genom några andra frågor fick jag veta att hon dels var äldre än mig själv med ett antal år och upptagen.
De är nog ett av de vanligaste scenariorna, oftast har jag fått reda på de på annat vis än genom att prata så mycket med henne och sen när jag fått veta att hon har någon annan känns de inte som att jag vill vara där och förstöra nått heller själv förälska mig i henne men veta att hon har någon annan.

På nått vis kan jag väl ibland leva i drömmen om att en tjej skulle komma fram till mig och börja prata med mig (kan ju då tänka att hon "accepterat" mitt yttre) och gett så tydlig de går bekräftelse på att hon vill prata med mig. Sånt lär ju inte hända men jag har nog faktiskt lite problem med att veta om en tjej har nått intresse av mig.. Å andra sidan träffar jag ju inte så många men ser jag någon i vardagen önskar jag ju att jag kunde prata lite med henne iaf. Hej och leendet går som sagt oftast bra men sen då?
Givetvis har jag ju också en rädsla för att bli avvisad och jag vet ju att de skulle kännas jobbigt att råka ut för flera dissar före jag alls skulle komma någon närmare.

Nu blev de en rätt lång text men för att summera de så känner jag mig oftast nervös inför tjejer som intresserar mig, kan vänta på att hon skulle börja prata med mig heller iaf visa att hon ger ett "ok" för mig att göra de.

De är återigen bra tips du ger. Just att vara själv "ensam" känns som ett hinder för att jag kan tycka de är konstigt att gå till tex ett fik helt själv. Kanske har för förutfattade meningar om att andra skulle tycka jag var konstig som sitter där helt själv. Sen kan jag också tänka att de "nog inte är någon mening, jag kommer sitta där själv hela tiden och kommer att gå hem med samma erfarenheter som när jag gick dit". Och de tankarna vet jag är fel, men fortfarande svårt att verkligen göra den typen av grejer. Jag vet att de inte är "farligt" heller skadar att göra de.. Men de är ändå svårt.
Men skall jag vara helt ärlig har jag nog kommit en bit på väg med att bryta den typen av mönster men de känns som de är mycket större steg som krävs för att förändra.
Sen tycker jag de faktiskt är svårt att socialisera med andra på tex ett café heller så. Alla sköter sitt och de hör inte till normen att man skulle börja prata med någon. När jag varit utomlands är de där så mycket lättare, då är de från början "accepterat" att prata med främmande personer, här är de mer "alla sköter sitt".

Angående fördomar om ytlighet har jag känslan av (tar de väldigt kortfattat nu) för att "lyckas" måste man ha de yttre till sin fördel. Jag tänker inte på att gå hem med någon nu men överlag. De känns också som de till stor del för killar handlar om just att lyckas få med någon hem men oavsett om man har de som mål heller inte får man den stämpeln på sig och kanske då tjejer blir mer "kalla" av sig för att man inte skall tro nått. De skadar ju inte att prova men jag är faktiskt rädd för att få ännu lägre självförtroende om jag testar gå ut och misslyckas totalt..
Jag försöker inte bedöma enskilda personer om dom är ytliga heller inte, de är mer deras egna problem om dom generellt uppför sig på ett sådant sätt.

Jag vet att jag är en person som tänker väldigt mycket och de mesta av de jag nu skrivit är rätt blandade tankar men vad jag faktiskt kommer på att är problem för mig i mitt agerande.Jag vet att en sådan större förändring skulle medföra förändringar för mig själv med, men jag undrar om de nödvändigtvis skulle vara åt de bra hållet? Här jag nu bor har jag trots allt familj och de få vänner jag har. Jobb att gå till osv. Jag vet faktiskt inte heller om de är just mig som person de är "fel" på i den bemärkelsen. Jag menar, jag lär ju ha samma sociala erfarenheter sen med? Fast de är klart, i en större stad med mer människor är de ju lättare och snabbare att öva upp dem, men de lär ju inte vara omöjligt här heller..
Gymmar gör jag inte heller, har inte känt behov av de, tränar mest kondition och styrka får jag på annat vis. Men tror jag förstår vad du menar.

Hallå igen!

Min vecka har varit rätt stressig men helt okej:)

Vad kul att du tycker att jag kommer med bra infallsvinklar:) Får uppfattningen att du redan har tänkt på det mesta, så jag vill inte komma med några pekpinnar. Känner igen mig så himla mycket, jag har bara haft "turen" att vara tjej och könssterotypt nog sluppit ta en del av ansvaret på nåt sätt.

Ens egna fel och brister ser man ju tydligare än andras. Mitt råd är att inte fokusera på dina brister! Hehe *obviously*. En period började jag sminka mig med en förstorande spegel, det var inte alls bra. Om man tittar noga så kommer bristerna aldrig ta slut. Det är bättre att inte spegla sig själv mer än nödvändigt och istället försöka att leva och agera utifrån det som händer, har substans och kan ge nåt. Tror också att det kan hjälpa mot din känsla av att vilja visa dig duglig, småprata osv med tjejer. För det låter ju som att du tänker på vad hon tänker om dig medan ni pratar liksom, eller?  Sånt distraherar.

 Den person du träffar ska acceptera och tycka om dig för den du är, brister och allt. Det är nog helt naturligt att du är osäker och rädd för att bli avvisad och få sämre självförtroende med tjejer. Hm. förstår som sagt att du är rädd för att bli  ärrad, samtidigt så vet du nog att den risken kanske man får ta. Om det nu skulle hända att du visar intresse för en tjej och hon inte ger gensvar, det handlar inte om dig personligen. Den tjejen letar efter nåt annat som du ju inte kan veta vad. Låt inte den automatiska tanken vara att det är nåt slags fel på dig utan alltså att det var fel tjej för dig.  Självkänslan kommer inifrån, den ska inte vara beroende av vad andra personer tycker om dig. Eller hur?  Det vanliga är nog att självkänslan får sig en törn när man inte blir bekräftad, men det jag försöker säga är liksom att det är bra att fokusera på att tycka om sig själv. Då blir det lättare att ta risker för man hanterar motgångar bättre.

Det är ju typiskt om båda tror att den andre är ointresserad och därför blir båda allt tystare:p Men onödigt, kanske försök att utgå ifrån att du har massor att ge och visa att du vill prata. Tolka inte alltid tystnad eller generade skratt och så som ointresse eller att du har gjort nåt fel. Jag kan typ dö lite av nervositet när jag är med killar ibland. Men liksom, orkar inte försöka göra mig till, om nån inte vill prata med mig mer så får dom ta ansvar för det själv. För mig funkar det, jag hade svårt med killar när jag var yngre och jag var mer obekväm med mig själv. Att vara lite egoistisk är inte alltid dåligt.

Att gå iväg och fika ensam är nog inte ett självklart sätt att träffa folk på, men det är nog en bra och trevlig sak att kunna göra i alla fall. Folk man möter i farten är kanske lite svårt att få en djupare kontakt med, tycker att du borde försöka hamna i dom situationer där man får prata lite mer;) När man har sagt hej  så kan man fråga hur läget är, vad ska hon göra i helgen ... Inga komplicerade grejer. Visa nyfikenhet och välvilja och var social, det kan aldrig skada att lära sig mer om personer och lära känna nån. Hm, prova att öppna dig för nån tjej du känner litegrann, fråga om hon skulle vilja prata, och fråga på ett ärligt men ändå lite lättsamt sätt om hon skulle kunna ge dig lite råd och synpunkter?:)

Hej!

Ja kanske jag tänker lite väl mycket och att de också blir ett problem i sig..?

Alltså de är så olika de där, vissa tjejer tänker jag knappt alls på vad hon tycker om mig, andra kan jag tänka rätt mycket på vad de tänker om mig. Men egentligen är nog hela den här biten av problemet nått som blivit för att jag inte haft så mycket kontakt med tjejer.
Alltså jag tänker ju inte att ni är "farliga" heller nått sånt :) De blir mer omedvetet att vara försiktig än att chansa och de som hjälper bäst är nog övning. Fast där är ju grundproblemet kvar, jag träffar inte så många alls och som de är nu kan de gå långa tider mellan att jag gör de.
Så klart är ju självkänslan med i den här biten också men tror att den kunde bli bättre om jag faktiskt skulle träffa på mer tjejer (men killar med för den delen), liksom nått med bekräftelsen på att fler vill vara med mig å så.

"Den person du träffar ska acceptera och tycka om dig för den du är, brister och allt"

De är nog den biten jag har svårast för, hur någon skulle acceptera och tycka om mig precis för den jag är.
Ofta tänker jag att de inte skulle vara konstigt om jag hade en flickvän, jag kan se olika situationer i vardagen och hur de kunde vara. Men vägen dit ser jag inte alls, jag har ingen aning om hur de skulle gå till och hur någon skulle se mig som den perfekta killen. Och speciellt med tanke på brister jag själv ser, inte de bästa självförtroendet heller självkänslan osv. På nått vis känns de som jag skulle behöva jobba massor på de bitarna men till vad och hur? För å andra sidan lär väl ingen vara helt perfekt i den bemärkelsen? Och allt oftare tänker jag ju att jag är nog rätt lika andra ändå rent ytligt. Alltså känns de mest som de är bekräftelse jag saknar och att de faktiskt skulle göra mycket på hur jag ser på mig själv.
Och då kommer jag in på de andra du skrev:

"Självkänslan kommer inifrån, den ska inte vara beroende av vad andra personer tycker om dig. Eller hur?"

Och nej självklart skall den inte de, men jag undrar, hur skapar man en så bra självkänsla med noll bekräftelse utifrån? De var de jag skrev tidigare, de jobbiga är att aldrig hört nått bra om mig, jag känner mig som ett frågetecken där. Ungefär att stämmer de jag själv vet om mig heller är de helt fel mot vad andra ser? Nu tycker ju inte alla lika och alla skulle knappast gilla vad de ser men ändå skulle de betyda mycket att få positiv bekräftelse över vem jag är.

Jag tänkte lite mer på vad jag specifikt är "rädd" för, jag vet faktiskt inte om de direkt är att bli avvisad heller. De lär ju liksom hända (som du skrev), de kan ju ta bra många gånger innan de blir rätt. Men någonstans kanske jag känner att de jag är mer rädd för är att faktiskt ta kontakt för att jag tänker på nått vis att de kan bli nervöst, stelt och helt fel. Jag vet inte vad jag ska säga..
Jag pratade faktiskt om de här sista gången jag var på terapisamtal och där var väl svaret också att öva och de är ju sant.

Grundproblemet är ju ändå var hittar man någon att "öva" på och lika så var man kan hitta någon där man kan skapa djupare kontakt och prata mer? De är väl de jag undrar mest över just nu :)
De känns som en lätt fråga och svar har du redan gett men de känns ändå svårt på nått vis, kanske de bara blir svårt för att jag tänker så mycket igen. De var väl just de med att tex gå ut och fika, de skadar ju inte och de är ju saker som är trevliga att göra men ändock svårt att se hur jag skulle kunna träffa folk vid ett sådant tillfälle.

Resten av de jag skrivit  om tror jag ter sig rätt naturligt bara jag får en början på de hela.

De sista som du skrev, ja jag önskar att jag skulle känna någon sådan.

Jag föreslår att du går med i Scouterna :)

Jag är snart 41 och har aldrig haft någon flickän .. inte ens petat på ngn tjej .. känner ingen tjej. 
Har man fel utseende så finns det inget att göra..Bara inse att det är kört.
 Svenska tjejer är väldig snorkiga och drygare än fan själv. Dom går till 100% efter utseende, även om dom ljuger och säger annat här. Dom skiter fullständigt i hur man är som person, om man inte passar in i snygg-mallen.

 Leta i filipinerna istället för sverige .. många tjejer som är desperata och fattiga där .. och gifter sig
med vilken västerlänning somhelst. . 

Hallo!

Hur har det gått nu, har du gjort nåt kul eller spännande?:)

Om situationen har varit likadan väldigt länge och du vill att den ska ändras så är det ju faktiskt bara en sak du kan göra...Varför skulle inte nån acceptera och tycka om dig som du är? Försök att tänka lite rationalistiskt här, vad finns det för bevis för det? Du har ju knappt ens provat, så det enda som skapar tankar i den riktningen är dina egna tankar. Jag tror att du skulle kunna göra en tjej mycket lycklig.

Jag är ingen psykolog så jag har lite svårt att svara på din andra fråga om självkänsla. Självkänslan är nog något som utvecklas när man är barn i relation till föräldrarna (tror jag). Kanske är det också delvis medfött och vissa föds med en större känslighet. Men såklart bekräftelse utifrån kan bidra, har du aldrig fått höra något positivt utifrån av nån alls? 

Tror igen att det finns vissa, särskilt manliga, kulturer där man inte så ofta bekräftar varandra. Brukar du ge komplimanger till andra?

Kan tänka mig att det hela är svårt, särskilt som du bor i en liten stad. Men innan du ens har provat de möjligheter som finns så har du fortfarande möjligheter framför dig. Det här med att fika ensam är inte världens grej, det är säkert lättare att lära känna folk ute på krogen, på en kurs/förening, fika med vänner osv.

Förresten, även om det här låter ytligt och jag kanske har frågat förut, men- hur klär du dig? Att ha snygga kläder och skor är inte en obetydlig grej för att attrahera tjejer:p

Är i samma ålder och har aldrig haft en flickvän. Tror dock inte att man kan ha fel utseende. Alla tjejer har inte samma smak.
Att leta i Filippinerna är väl ok, om du verkligen är seriös och vill träffa en tjej för kärlek. 

Hm, ja du, hur ska du skaffa en tjej? Hmm...

Som partner vill man ju känna sig speciell - utvald. Det vill i alla fall jag. Jag får en känsla av att du tar vem som helst. Det är sig är oattraktivt.

Om du vill träffa människor måste du socialisera. Gå ut, träffa människor! Exempelvis börja på en kurs på universitet, skaffa en hund (hundtricket, haha *skämtåsido*), skaffa någon hobby, etc.

Fulareänful, med en sådan kvinnosyn förstår jag att ingen kvinna har fallit för dig.

Ja alltid ett tips, men helt ärligt så tror jag ändå inte riktigt att de skulle vara nått.På nått vis inte så konstigt med tanke på vad och hur du skriver va? Jag kunde nog skrivit ett lite längre svar till dig med men för de första låter de som din inställning är lite fel och du påstår dig ju ha "svaret" själv...
Ja hej!

Jo, var faktiskt iväg på en liten grej, mest på skoj och för att vara lite social. Kändes faktiskt lite nervös och var tveksam på att åka men gjorde iaf de. Nu var de väl mest för att vara lite social och så och inte för att kolla efter tjejer men iaf nått!
Ska iväg på en liten resa över dagen i nästa vecka också och antagligen ut och äta med några bekanta i helgen. Men sånt brukar jag ju kunna göra anors med, trevligt och kul.

Nej jag har bara så otroligt svårt för att se hur någon verkligen skulle kunna göra de, de känns som jag inte direkt har nått att erbjuda en tjej på de viset, åtminstone inte nått som direkt väcker intresse.
De är som jag nog  redan skrev, jag skulle säkert vara en bra pojkvän (beroende på vad man vill ha såklart) men vägen dit och hur en tjej skulle se vem och vad jag är förstår jag inte.

Såklart är de som du säger, jag har inga direkta bevis för att de faktiskt är så här men ändå är de få grejer jag faktiskt vet bevis på de. Jag håller ju med om att tanken är fel och att jag skulle behöva jobba med att förändra den...

Ett litet exempel också, när du skriver: "Jag tror att du skulle kunna göra en tjej mycket lycklig."
Undrar jag såklart var du tar de påståendet ifrån? Ser du de på de jag skriver? För själv kan jag ju tycka att jag inte ger någon direkt bra reklam om mig heller så.. (och då är de ju min syn på mig själv som är felet).
Sen tänker jag, heller säger du de bara för att vara snäll och att de ska låta bra? Vad vet du om mig?

Givetvis är de ju positivt att du skriver så och jag kan ju tolka de som nått riktigt bra heller nått riktigt dåligt, jag kan tänka så själv med men vad har jag för belägg för de, för jag vet inte vad en tjej riktigt vill ha och de få jag kommit lite närmare har inte velat ha med mig att göra iaf. Tyvärr är de ju en sak som är lite negativt med att läsa på forum som de här och om andra och deras problem och jämföra sig med dem, då tycks jag ju kanske inte alltid ha de egenskaper ni tjejer säger er vilja ha alla gånger. Visserligen tycker jag mig ha egenskaper ni vill ha också men på nått vis ser man nog lättare brister och fe än de som faktiskt är bra.

De är väl den biten med självkänslan jag menar. Såklart har jag ju fått viss bekräftelse men nästans ingen bekräftelse från tjejer och den jag fått har visat sig inte vara värd så värst mycket..
Visst, de är ju inte lika vanligt att "bekräfta" varandra bland killar men lite brukar jag väl ge och få. Direka komplimanger om att "du är snygg" osv är dock inget man ger heller får. Dem får jag hitta någon annan att slösa på ;)

Och nej, de är sant som du säger och jag har absolut möjligheterna framför mig. De gäller bara att börja träffa på tjejer, som de ser ut nu får jag väl ta mig i kragen och gå ut, själv heller med sällskap återstår ju att se. Känns som de är lättaste vägen att gå för att socialisera.
De andra tipsen som fika och kurser osv  får jag väl ta som en "bonus", är väl mer saker jag gillar att göra men chanserna att komma någon närmre är ju mindre..
Får antagligen möjlighet att kunna flytta närmare "centrum"  under hösten också så de ser jag framemot, skadar ju aldrig :)

Tror jag skrivit om kläderna tidigare men iaf. Oftast märkes jeans, både mörka och ljusa i lite olika varianter. T-shirt nu sommartid, oftast svarta heller grå, både märkes och billigare. Är de kallt har jag huvtröja, oftast grått i färgerna. Skjortor är jag inte så mycket för, någon pik'e ibland bara, annars hör de mest hemma på tillställningar tycker jag. Sen shorts varma dagar heller om jag nån gång är på stranden.
Skor, svarta "helt vanliga". Vet inte riktigt vad jag skulle passa i så har väl blivit att jag köpt nått bekvämt bara. Tips välkomna :)

Träffar väl lite folk på jobbet med men då är de ju "jobbkläder" som gäller och de går ju inte göra så mycket åt.Ja givetvis vill jag ju att min kommande flickvän skall känna sig speciell och utvald :) Och nej, vem som helst tar jag definitivt inte, men grundproblemet är ju att alls träffa någon.

Haha, ja att skaffa hund är ju egenteligen en rätt bra grej, men problemet är väl att jag inte kan pga den lär få vara ensam allt för mycket på dagarna.