Ceasar

Äldre 6 Jan 21:51

33 svar

Mitt liv (mycket långt inlägg)

Jag har gjort otaliga debattinlägg här på FL, men alltid som anonym. Nu har jag skaffat ett ordentligt inlogg och kommer ”stå för” mina inlägg på ett bättre sätt.

Jag vill först berätta min historia, ett hopkok av olika inlägg som nu fogas tillsammans till ett. Kalla mig gärna ett svin. Håll gärna med mig. Kommentera gärna på vilket sätt ni vill. Jag vill starta en diskussion om livet och sexlivet.

Jag bor i några mil norr om Stockholm och är 46 år gammal. Jag har två barn med samma kvinna. Vi är dock skilda. Vi hade ett uselt sexliv under de 15 år vi var tillsammans. Hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp några gånger (av samma styvpappa) och hade svårt med vissa saker i sexlivet. En var att berätta att hon var sugen på sex. Det låste sig och hon kände sig smutsig. Detta blev i längden ett mycket stort problem då jag inte ville leva utan sex. Det var naturligtvis synd att hon hade råkat ut för detta men jag ville inte leva utan sex. Det är nu 10 år sedan vi skiljde oss. Barnen är nu 17 och 15 år.

För sju år sedan träffade jag en ny kvinna, en underbar kvinna. Vacker, intelligent, spontan, sexig, rolig, osv. Hon var allt som man alltid tycker i början. Hon var allt det man är i början. Under vårt första år tillsammans hade vi fantastiskt sex, helt underbart sex. Efter ett år märkte jag hur vårt sexliv minskade i antal gånger. Det minskade också i energi vid varje tillfälle från henne. Vi hade fortfarande sex minst en gång i veckan.

Efter 2,5 år bestämde vi oss för att gifta oss. Vi hade båda tidigare haft stora bröllop och vi valde att göra det med de närmaste i stadshuset. I samband med detta flyttade vi också ihop. Vi hade väntat för att barnen skulle få känna att de var helt med på banan.

Sexlivet blev dock sämre och sämre. Jag försökte prata om det men hon svarade med aggressivitet. Hon visste inte vad som var fel. Hon ville bara vara i fred gällande detta och då skulle lusten komma tillbaka. Svårigheten här är att man gå hur långt som helt för att aktivt göra något för den man älskar, men det är otroligt svårt att aktivt inte göra något.

Våren 2011 gick det mer än fyra månader en gång mellan vi hade sex. Det låste sig helt. Jag föreslog massor med olika saker och jag försökte prata med henne många gånger om detta. Jag visste inom mig att jag stressade henne och att detta inte gjorde saker bättre alls. Men det är som sagt svårt att aktivt inte göra något.

Mitt självförtroende var på botten och jag kände mig helt värdelös. Det är jobbigt att åtrå någon som inte åtrår en tillbaka. Jag satt hemma och tittade på min otroligt vackra fru som jag älskade otroligt mycket, och hon tyckte bara jag var jobbig. Under 2010 och 2011 kanske vi hade sex en gång varannan månad i snitt, och det var hon som sa ”OK då” vid dessa tillfällen. Hon mest låg där och lät mig göra jobbet.

Det finns en sak som jag älskar och det är helrakade kvinnor. Fråga mig inte varför men det är sjukt sexigt. Min fru rakar sig helt och jag älskar det! Framför allt älskar jag känslan av lenhet den första dagen. Jag tänder på alla cylindrar. Tyvärr fick jag aldrig känna den där första dagen, eftersom hon alltid rakade sig antingen när jag skulle bort eller samma dag vi haft sex (fast efteråt). När jag tagit upp det svarar hon alltid att det inte är meningen, det måste vara en slump. Jag påpekade dock att en slump är det om det sker en eller två gånger, men sker det varje gång i ett helt år är det ingen slump.

Inför 2012 var jag tvungen och bestämma mig för vilken väg mitt liv skall ta. Jag levde med en kvinna jag älskade djupt, men jag mådde riktigt skit för vårt sexliv var botten. Jag hade inget självförtroende över huvud taget. Jag trodde inte på mig själv i något. Jag tänkte att jag skulle ge det 2012 men för mig själv skulle jag kolla några saker. Jag skrev ner hur ofta vi hade sex och jag skrev ner när hon rakade sig.

Första halvåret 2012 blev dock lite väl händelserikt.

I januari 2012 satt jag i ett mötesrum och väntade in lite folk på jobbet för ett möte. En nyanställd kvinna var med och efteråt berättade hon att vi hade gått i skolan tillsammans när vi var små. Jag kände inte alls igen henne. Men vi bestämde att vi skulle ses över lunch någon dag och prata om livet. Det tog dock ett tag innan det blev av. Innan dess hade jag gjort ett så grovt misstag på jobbet att min chef rekommenderade mig att säga upp mig.

Det konstiga här var att jag hade så dåligt självförtroende att jag brydde mig på något sätt inte. Jag bara sa upp mig och gick. Jag fick lön i tre månader men de tyckte inte att jag behövde vara där. Jag hamnade bara i ett tomrum. Inget jobb. Dock en fru som jag älskade, men som inte ville ha någon sex med mig. I slutet på mars hade vi inte haft sex en enda gång det året. Då kom ett SMS från henne på mötet med frågan om vi skulle ta en lunch. Jo, jag hade ju all tid i världen. En lunch blev två, tre och fyra luncher utöver våren. I början av juni hade jag haft sex med min fru två gånger under året. Hon hade rakat sig (som jag äääälskar) några gånger men det var alltid antingen när barnen var hos oss eller när jag skulle bort. Det slog aldrig fel. Ingen slump. Jag sa dock inget.

I början av juni hade jag kärat ner mig i den andra kvinnan, men inget hade hänt. Jag älskade min fru men var kär i den andra. I mitten av juni hade jag sex med den andra kvinnan. Det var helt underbart. Det var helt underbart att ha sex men en kvinna som ville ha sex med mig. En vecka senare hade vi sex igen. Det var lika underbart.

I månadsskiftet juni/juli sa jag till min fru att vi måste skiljas. Jag ville egentligen inte skiljas. Jag ville att det skulle vara bra mellan oss. Jag ville att vi skulle leva resten av livet ihop. Men hur mycket skall man försaka för att leva med den man älskar? Skall jag försaka hela mitt sexliv?

Under en vecka skar knivar sönder hela mitt inre. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Den andra kvinnan ville träffas och jag gick dit. Gick därifrån efter en stund, det var helt ointressant. Vi har inte setts sen dess. En dag tog jag min cykel och cyklade flera mil hemifrån. Satt där i timmar och grät och grät och grät.

Efter en vecka gick jag in i sovrummet och satt mig bredvid min fru. Vi satt där i en halvtimme utan att säga något. Sen sa jag att detta har varit den värsta veckan i mitt liv. Sen gick jag ut i köket. Hon kom efter men jag bröt ihop fullständigt och bara grät. Hon frågade om jag verkligen ville detta, för hon ville verkligen inte. Periodvis under några dagar pratade vi om livet. Vi skrev brev tillvarandra om vad som är viktigt. Vi diskuterade breven. Vi bestämde oss för att vi skulle försöka igen. Jag tog upp att jag inte kan leva utan sex.

Vi började ha sex igen. Vi hade två-tre ggr i veckan. Vi mådde båda bra (vad jag kunde se). Jag gjorde mitt för att uppfylla de krav hon hade. Vi ville fira lite och bokade i början av september en semester och åkte direkt. Det var en underbar semester. Vi solade, badade, älskade och umgicks. Förmodligen vår bästa semester tillsammans. Vi kom hem i mitten av september. På planet hem sitter vi och håller handen. Jag är lika kär som jag var precis i början. Under dessa 2,5 månader har min fru rakat sig för min skull säkert 5-6 ggr. En gång i mitten av semestern och just den eftermiddagen hade vi det bästa sex vi haft på flera år.

När vi kliver av planet på Arlanda lämnar av någon anledning min fru kvar sexlusten på planet. Det bara dör när vi kommer hem. Efter detta har vi haft sex en gång i början av oktober, en gång i mitten av november och så den 30 december. Alla tre har varit av barmhärtighet. Sexlusten fullkomligt bara dör. I början av november måste jag ju fråga om all lust hon hade under dessa 2,5 månader bara var spelad. Hon blir riktigt förbannad och säger att så är det inte alls! Men var kom den ifrån och var tog den vägen? Det kan hon inte svara på. Hon har helt återgått till att raka sig när jag skall bort eller barnen är här.

Är hon totalt egoistisk? Är det jag som stressar henne? Är vi båda lika stora bovar i dramat?

Notering:
Vi arbetar båda heltid (jag har ordnat jobb igen). Vi har inga problem med ekonomi. Jag sköter mest i hemmet gällande matlagning och tvättning. Städning delar vi lika på. Barnen kommer varannan helg. Vi tar inga mediciner. Vi har inga missbruk.

P30

Äldre 11 Jan 14:23

#21

Ceasar skrev 2013-01-11 12:29:56 följande:

Vet faktiskt inte riktigt vad jag skall göra.

Det vet du visst det, det är bara det att du inte vill välja någon av de dåliga alternativen. Du är rädd för att separera, men vet att du inte kan vara kvar i förhållandet som det är.

Men du måste göra ett val. Och även om du väljer att vara kvar tills vidare är det också ett val. När du gör ett medvetet val kommer din självkänsla att börja förändras, oavsett vad valet är.

Förmodligen är du där jag och många män med mig befunnit sig. De älskar sitt liv, sina barn och tror att de älskar sin partner. I efterhand är alla märkligt överens om att det nog var andra känslor än djup och innerlig kärlek de hade till sin partner och det man älskade i livet var snarare tryggheten.

För att göra rätt val måste du börja med din egen självkänsla. Det enklaste sättet att göra det är att ta tag i din kropp. Börja träna, medvetet, för att bygga upp din kropp. Nu menar jag inte att bygga muskler, att bli en hulk. Det kan lika gärna vara att springa, cykla eller något annat. Sätt upp ett tydligt mål: Göteborgsvarvet, Stockholm halvmarathon, Vättern Runt, vad som helst ett halvår framåt som du kan fokusera på. Skaffa ett träningsprogram och håll det. Oavsett om målet är att ta dig runt med livet i behåll eller inte, se till att nå ditt mål.

När du klarat av detta första delmål och har släppt allt fokus på ditt förhållande kommer du kunna göra ett riktigt beslut. Du är starkare, tryggare i dig själv, vet att du klarar att nå dina mål. Under tiden kommer ditt förhållande ha förändrats av att du har förändrats. Du kommer att diskutera på ett annat sätt, se hennes undanmanövrar för det de är och ta upp frågor på ett bättre sätt utan att skämmas, eller tro att det är dig det är fel på.

Utmana dig själv!

Ps. Egentligen är det så - om något inte fungerar och hon varken kan tänka sig att prata med ett proffs om det eller kan göra något annat åt det så har du ju faktiskt inget val. Eller hur?

Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.

Anonym (Mia)

Äldre 11 Jan 14:59

#22

P30 skrev 2013-01-11 14:23:52 följande:

Det vet du visst det, det är bara det att du inte vill välja någon av de dåliga alternativen. Du är rädd för att separera, men vet att du inte kan vara kvar i förhållandet som det är.

Men du måste göra ett val. Och även om du väljer att vara kvar tills vidare är det också ett val. När du gör ett medvetet val kommer din självkänsla att börja förändras, oavsett vad valet är.

Förmodligen är du där jag och många män med mig befunnit sig. De älskar sitt liv, sina barn och tror att de älskar sin partner. I efterhand är alla märkligt överens om att det nog var andra känslor än djup och innerlig kärlek de hade till sin partner och det man älskade i livet var snarare tryggheten.

För att göra rätt val måste du börja med din egen självkänsla. Det enklaste sättet att göra det är att ta tag i din kropp. Börja träna, medvetet, för att bygga upp din kropp. Nu menar jag inte att bygga muskler, att bli en hulk. Det kan lika gärna vara att springa, cykla eller något annat. Sätt upp ett tydligt mål: Göteborgsvarvet, Stockholm halvmarathon, Vättern Runt, vad som helst ett halvår framåt som du kan fokusera på. Skaffa ett träningsprogram och håll det. Oavsett om målet är att ta dig runt med livet i behåll eller inte, se till att nå ditt mål.

När du klarat av detta första delmål och har släppt allt fokus på ditt förhållande kommer du kunna göra ett riktigt beslut. Du är starkare, tryggare i dig själv, vet att du klarar att nå dina mål. Under tiden kommer ditt förhållande ha förändrats av att du har förändrats. Du kommer att diskutera på ett annat sätt, se hennes undanmanövrar för det de är och ta upp frågor på ett bättre sätt utan att skämmas, eller tro att det är dig det är fel på.

Utmana dig själv!

Ps. Egentligen är det så - om något inte fungerar och hon varken kan tänka sig att prata med ett proffs om det eller kan göra något annat åt det så har du ju faktiskt inget val. Eller hur?

Anonym (Frida)

Äldre 11 Jan 16:40

#23

P30 skrev 2013-01-11 14:23:52 följande:

Det vet du visst det, det är bara det att du inte vill välja någon av de dåliga alternativen. Du är rädd för att separera, men vet att du inte kan vara kvar i förhållandet som det är.

Men du måste göra ett val. Och även om du väljer att vara kvar tills vidare är det också ett val. När du gör ett medvetet val kommer din självkänsla att börja förändras, oavsett vad valet är.

Förmodligen är du där jag och många män med mig befunnit sig. De älskar sitt liv, sina barn och tror att de älskar sin partner. I efterhand är alla märkligt överens om att det nog var andra känslor än djup och innerlig kärlek de hade till sin partner och det man älskade i livet var snarare tryggheten.

För att göra rätt val måste du börja med din egen självkänsla. Det enklaste sättet att göra det är att ta tag i din kropp. Börja träna, medvetet, för att bygga upp din kropp. Nu menar jag inte att bygga muskler, att bli en hulk. Det kan lika gärna vara att springa, cykla eller något annat. Sätt upp ett tydligt mål: Göteborgsvarvet, Stockholm halvmarathon, Vättern Runt, vad som helst ett halvår framåt som du kan fokusera på. Skaffa ett träningsprogram och håll det. Oavsett om målet är att ta dig runt med livet i behåll eller inte, se till att nå ditt mål.

När du klarat av detta första delmål och har släppt allt fokus på ditt förhållande kommer du kunna göra ett riktigt beslut. Du är starkare, tryggare i dig själv, vet att du klarar att nå dina mål. Under tiden kommer ditt förhållande ha förändrats av att du har förändrats. Du kommer att diskutera på ett annat sätt, se hennes undanmanövrar för det de är och ta upp frågor på ett bättre sätt utan att skämmas, eller tro att det är dig det är fel på.

Utmana dig själv!

Ps. Egentligen är det så - om något inte fungerar och hon varken kan tänka sig att prata med ett proffs om det eller kan göra något annat åt det så har du ju faktiskt inget val. Eller hur?

Faktiskt inspirerande tips!!! Men jag undrar, hur vet man om man älskar sin partner? Och på vilket sätt? Är det bara i de fallen när kvinnan inte visar bekräftelse eller hur ska man tolka det?

Men jag fick mig verkligen en tankeställare...(fast för helt andra saker än TS)

P30

Äldre 11 Jan 17:47

#24

Anonym (Frida) skrev 2013-01-11 16:40:00 följande:

Faktiskt inspirerande tips!!! Men jag undrar, hur vet man om man älskar sin partner? Och på vilket sätt? Är det bara i de fallen när kvinnan inte visar bekräftelse eller hur ska man tolka det?

Men jag fick mig verkligen en tankeställare...(fast för helt andra saker än TS)

Jag brukar tänka att kärlek inte är en av- och på-knapp. Det är aldrig så att jag antingen älskar eller inte älskar min partner. Eller mitt ex, eller mina vänner. Det är ju inte så kärlek fungerar, på samma sätt som att ingen människa ju på riktigt bara älskar en åt gången som monogamimyten gör gällande.

Har du ett barn så älskar du det. Får du ett till så älskar du det - och det andra lika mycket.
När barnet vet att du hatar att städa och har hällt ut alla påsar med socker, salt, mjöl, havregryn och kakao över hela golvet känner du dig förmodligen inte sådär jättekär. Men du slutar ju inte älska barnet, du ger ju inte bort det. När du har städat upp och det har gått ett par dagar blir det lättare att känna kärleken igen, när havregrynen slutat fastna mellan tårna.

Jag tror inte att kärlek till barn, vänner och sin partner skiljer sig åt alls. Gentemot partnern kanske det finns lite mer av åtrå förhoppningsvis och kanske andra känslor också, men kärlek till en partner finns i alla fall för mig kvar länge efter att det tagit slut. Inte så att jag vill ligga med min exfru, verkligen absolut inte. Men jag är glad för alla år vi hade tillsammans - och jag är glad för våra gemensamt producerade barn.

När man lever ihop med någon så finns det nog alltid kärlek där. Men frågan är ju - är nivån tillräcklig för att man skall stå ut med allt annat? Oavsett vem man lever ihop med retar man sig på saker. Ens barn kan man ju säga till att de inte får bete sig så, det är svårare med sin partner.

Så - gör en enkel lista - plus och minus. Vad gör dig glad, vad gör dig arg och ledsen?
Skriv ned allt: ekonomi, sex, vänner, bekanta, resor, minnen, prylar, bekräftelse, någon att laga mat till, någon som tvättar åt dig. Hitta sådant på pluslistan som motsvarar något på minussidan och stryk dem, så att de tar ut varandra.

Du kommer inte att gilla resultatet, hur det än blir, men du måste göra ett val.

Valet kan vara: att stanna, att gå eller att förändra något.
Förändringar är jobbiga och det är smart att låta någon annan leda det arbetet: en terapeut.
Den viktigaste förändringen är att våga vara vidöppen, att våga såra, att våga prata och att våga lyssna.
Att inte se diskussionen som en tävling. Att använda NVC eller jag-budskap, att målet är att nå fram, komma igenom, få förståelse, nå en förändring.

Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.

Haskel

Äldre 11 Jan 18:22

#25

P30 skrev 2013-01-11 17:47:04 följande:

Jag brukar tänka att kärlek inte är en av- och på-knapp. Det är aldrig så att jag antingen älskar eller inte älskar min partner. Eller mitt ex, eller mina vänner. Det är ju inte så kärlek fungerar, på samma sätt som att ingen människa ju på riktigt bara älskar en åt gången som monogamimyten gör gällande.

Har du ett barn så älskar du det. Får du ett till så älskar du det - och det andra lika mycket.
När barnet vet att du hatar att städa och har hällt ut alla påsar med socker, salt, mjöl, havregryn och kakao över hela golvet känner du dig förmodligen inte sådär jättekär. Men du slutar ju inte älska barnet, du ger ju inte bort det. När du har städat upp och det har gått ett par dagar blir det lättare att känna kärleken igen, när havregrynen slutat fastna mellan tårna.

Jag tror inte att kärlek till barn, vänner och sin partner skiljer sig åt alls. Gentemot partnern kanske det finns lite mer av åtrå förhoppningsvis och kanske andra känslor också, men kärlek till en partner finns i alla fall för mig kvar länge efter att det tagit slut. Inte så att jag vill ligga med min exfru, verkligen absolut inte. Men jag är glad för alla år vi hade tillsammans - och jag är glad för våra gemensamt producerade barn.

När man lever ihop med någon så finns det nog alltid kärlek där. Men frågan är ju - är nivån tillräcklig för att man skall stå ut med allt annat? Oavsett vem man lever ihop med retar man sig på saker. Ens barn kan man ju säga till att de inte får bete sig så, det är svårare med sin partner.

Så - gör en enkel lista - plus och minus. Vad gör dig glad, vad gör dig arg och ledsen?
Skriv ned allt: ekonomi, sex, vänner, bekanta, resor, minnen, prylar, bekräftelse, någon att laga mat till, någon som tvättar åt dig. Hitta sådant på pluslistan som motsvarar något på minussidan och stryk dem, så att de tar ut varandra.

Du kommer inte att gilla resultatet, hur det än blir, men du måste göra ett val.

Valet kan vara: att stanna, att gå eller att förändra något.
Förändringar är jobbiga och det är smart att låta någon annan leda det arbetet: en terapeut.
Den viktigaste förändringen är att våga vara vidöppen, att våga såra, att våga prata och att våga lyssna.
Att inte se diskussionen som en tävling. Att använda NVC eller jag-budskap, att målet är att nå fram, komma igenom, få förståelse, nå en förändring.

Precis och exakt vad jag känner, otroligt att någon dessutom lyckas förmedla det som du gör. Även ditt första inlägg är lika bra.

Ceasar

Äldre 12 Jan 02:53

#26

Tack, P30, för två fantastiskt bra inlägg.

Jag har gjort sex stycken Vätternrundor, men missade anmälningen till nästa år. Jag har nu bokat Halvvättern för att ha ett mål att träna mot.

P30

Äldre 12 Jan 14:09

#27

Ceasar skrev 2013-01-12 02:53:24 följande:

Tack, P30, för två fantastiskt bra inlägg.

Jag har gjort sex stycken Vätternrundor, men missade anmälningen till nästa år. Jag har nu bokat Halvvättern för att ha ett mål att träna mot.

Tack! Jag är väldigt glad om jag kan hjälpa någon.

Om du gjort rundorna i närtid känns det som att din kropp knappast är problemet, då kanske du skall utmana dig på annat sätt.

Jag är gruppträningsinstruktör, spinning bland annat. Om du har taktkänsla, är åtminstone lite musikintresserad och kan tänka dig att trycka dig ur din bekvämlighetszon ända fram till en spinningscen tror jag att det är något av det mest effektiva man kan göra. Du kommer att få massor av bekräftelse. Det kommer bli mängder av "jag kan inte", "jag är inte lika bra" och "jävlar, nu skall jag se mig själv på film, jag tar livet av mig"

Men, ju mer motstånd en sak innebär, desto större möjligheter att växa. Det står i direkt relation till varandra. Ju jobbigare, desto bättre - precis som med cykelträning. Skall du bli bättre så måste du köra tuffare, det är faktiskt inte svårare än så.

Synd att du inte fick plats till hela rundan i år. Jag startar vid 02. Hjälp! ;)

Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.

Ceasar

Äldre 13 Jan 03:50

#28

Jag förstår vad du menar med att utmana sig. Dels lyfter det bort tankarna från problemet samtidigt som man växer som människa. Jag har läst dina inlägg flera gånger och de är mycket bra.

För övrigt...
Det är de senaste sex åren, missade nästa år för jag satt på ett flyg. Kastade mig över anmälningen när jag kom fram men det var för sent Men det känns skönt att jag iaf har dessa 15 mil.

Anonym (Frida)

Äldre 13 Jan 12:54

#29

P30 skrev 2013-01-11 17:47:04 följande:

Jag brukar tänka att kärlek inte är en av- och på-knapp. Det är aldrig så att jag antingen älskar eller inte älskar min partner. Eller mitt ex, eller mina vänner. Det är ju inte så kärlek fungerar, på samma sätt som att ingen människa ju på riktigt bara älskar en åt gången som monogamimyten gör gällande.

Har du ett barn så älskar du det. Får du ett till så älskar du det - och det andra lika mycket.
När barnet vet att du hatar att städa och har hällt ut alla påsar med socker, salt, mjöl, havregryn och kakao över hela golvet känner du dig förmodligen inte sådär jättekär. Men du slutar ju inte älska barnet, du ger ju inte bort det. När du har städat upp och det har gått ett par dagar blir det lättare att känna kärleken igen, när havregrynen slutat fastna mellan tårna.

Jag tror inte att kärlek till barn, vänner och sin partner skiljer sig åt alls. Gentemot partnern kanske det finns lite mer av åtrå förhoppningsvis och kanske andra känslor också, men kärlek till en partner finns i alla fall för mig kvar länge efter att det tagit slut. Inte så att jag vill ligga med min exfru, verkligen absolut inte. Men jag är glad för alla år vi hade tillsammans - och jag är glad för våra gemensamt producerade barn.

När man lever ihop med någon så finns det nog alltid kärlek där. Men frågan är ju - är nivån tillräcklig för att man skall stå ut med allt annat? Oavsett vem man lever ihop med retar man sig på saker. Ens barn kan man ju säga till att de inte får bete sig så, det är svårare med sin partner.

Så - gör en enkel lista - plus och minus. Vad gör dig glad, vad gör dig arg och ledsen?
Skriv ned allt: ekonomi, sex, vänner, bekanta, resor, minnen, prylar, bekräftelse, någon att laga mat till, någon som tvättar åt dig. Hitta sådant på pluslistan som motsvarar något på minussidan och stryk dem, så att de tar ut varandra.

Du kommer inte att gilla resultatet, hur det än blir, men du måste göra ett val.

Valet kan vara: att stanna, att gå eller att förändra något.
Förändringar är jobbiga och det är smart att låta någon annan leda det arbetet: en terapeut.
Den viktigaste förändringen är att våga vara vidöppen, att våga såra, att våga prata och att våga lyssna.
Att inte se diskussionen som en tävling. Att använda NVC eller jag-budskap, att målet är att nå fram, komma igenom, få förståelse, nå en förändring.

Men jag tror att det finns en biologisk skillnad om att jag vill ha min man för mig själv eftersom det är barnens pappa. Jag vill inte ha någon konkurrens och det tror jag beror på att jag vill att han ska ta sitt ansvar för barnen. Du kommer säkert påstå att han kan göra det ändå men jag tror att vissa människor inte klarar av ickemonogama förhållanden. Vet inte om det bara handlar om svartsjuka eller inte men just nu skulle ju inte min man hinna med ytterligare en fru? Har folk för mycket fritid eller?

P30

Äldre 13 Jan 23:03

#30

Anonym (Frida) skrev 2013-01-13 12:54:41 följande:

Men jag tror att det finns en biologisk skillnad om att jag vill ha min man för mig själv eftersom det är barnens pappa. Jag vill inte ha någon konkurrens och det tror jag beror på att jag vill att han ska ta sitt ansvar för barnen. Du kommer säkert påstå att han kan göra det ändå men jag tror att vissa människor inte klarar av ickemonogama förhållanden. Vet inte om det bara handlar om svartsjuka eller inte men just nu skulle ju inte min man hinna med ytterligare en fru? Har folk för mycket fritid eller?

Nu diskuterar jag visserligen polyfrågor mer än gärna, men jag kan inte riktigt se hur den diskussionen hör hemma i den här tråden. Jag råkade ju visserligen skriva monogami-myten i inlägget, ber om ursäkt för det.

Jag diskuterar gärna dessa åsikter i en annan tråd - kanske denna: http://goo.gl/xNx6A

Kan det vara ok?

Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.

Anonym (Frida)

Äldre 14 Jan 09:31

#31

P30 skrev 2013-01-13 23:03:37 följande:

Nu diskuterar jag visserligen polyfrågor mer än gärna, men jag kan inte riktigt se hur den diskussionen hör hemma i den här tråden. Jag råkade ju visserligen skriva monogami-myten i inlägget, ber om ursäkt för det.

Jag diskuterar gärna dessa åsikter i en annan tråd - kanske denna:goo.gl/xNx6A

Kan det vara ok?

Bra..! Jag hade missat den och har nu lagt den i mina favoriter och ska läsa....

Anonym (rakning?!?)

Äldre 21 Jan 14:34

#32

Har nu läst denna tråd och tråden med brevet till din fru, och jag har en liten fråga:

Delar din fru upphetsningen kring rakningen ? En stor del av fokusen kring ert sexliv verkar ju hos dig ligga på just rakningen. Det är möjligt att du verkar mer fixerad än du är i verkligheten, men när ett brev för att reda ut relationsproblem till 3/4 handlar om hennes intimrakning, så börjar man undra...

Hade min man varit så besatt av hur,var när och varför jag rakar mig där nere, så hade jag också tappat lusten.

Hon blir ju som ett objekt som utför en handling för att du ska bli upphetsad. Det är möjligt att jag är helt fel ute, men hade min intimrakning kommit upp VARJE gång vi hade en svacka i sexlivet så hade den svackan blivit väldigt lång.

Ferdinand

Äldre 22 Jan 15:52

#33

Jag har suttit och läst din tråd och funderat en hel del, nu kanske jag är helt ut och cyklar. Men skulle det kunna vara så att hon tar dig för givet?

Det blir lätt så att den ena parten i ett förhållande tar på sig lite extra att göra för förhållandet, oftast av kärlek till den andra för att underlätta dennes liv. Vilket i min erfarenhet efter en tid övergår i att den parten som får marken tillplattad framför sig, lätt tar saker och ting förgivet.
En lösning på det hela kanske skulle vara (om du inte redan gör det), att se till dig och ditt. Ta upp intressen om du tappat dem, umgås mer med vännerna osv. Hon kanske skulle må bra av att behöva kämpa för dig?
Jag uppfattar det som att det kanske var den stora förändringen innan ni åkte på semester.

Fast samtidigt så låter det ju ganska mycket som att hon inte kopplar bort jobbet, utan låter det gå ut över ert liv tillsammans. Och om det är där problemet ligger så får hon ju kanske se till att prioritera sig och ert förhållande lite mer.

Ni båda kanske behöver ändra livsstil lite?

Snarig sits, men jag hoppas att ni hittar en lösning.
Så lycka till!

Mitt liv (mycket långt inlägg)

INNEHÅLL