Pseudotvillingar och dagis

Jag skrev om funktionsnedsatta barn, inte handikappade. Det är fullständigt en helt annan sak. Viktigt att hålla reda på begreppen.
Men ja, jag vet exakt vad jag skrev. Vad jag inte förstår är vad du skrev. Att försöka förklara vad jag skrev gör ju liksom ingen nytta.. 

Jag "retar" inte upp mig. Jag ställer bara frågor...

Du skulle alltså "dra ut pluggen" om ditt barn blev en "grönsak"?

Själv upplevde jag faktiskt att min son hade livskvalitet även som spädbarn.

Övertolkning gånger 1000.
Kan vi försöka att inte missförstå varandra med flit här??? 

Självklart inte och det var inte det jag menade, men det förstod du väl ändå?

 

För att uttrycka mig glasklart:
Det är när barnen inte är sociala som de behöver stimuleras av andra barn. Vilket inte är det lätta att göra helt ensam som förälder om man är väldigt osocial själv. Då är tidig förskola det absolut bästa alternativet. Det barnet får ut då kan inte föräldern ge. För du kan säkert hålla med om att barnet inte blir speciellt socialt av att umgås med en förälder som inte är social.
Min uppfattning är att det nästan finns fler osociala personer än vad det finns sociala. Så det kan inte vara ett helt ovanligt problem. 

Jag håller i viss mån med om detta, eller kan kanske ge ett exempel på vad detta kan innebära: 

Äldre dottern (som jag skrev om i ett tidigare inlägg, nu 3 år och 3 månader, yngre dottern fyller 1) utreds just nu, eftersom vi misstänker att hon kanske har någon form av mild autism eller adhd.

"Symptomen"  som vår dotter har så har kommit smygande, och skillnaderna har blivit tydligare allteftersom hon och barnen runt henne utvecklas, åt lite olika håll. Men vi har ingen diagnos än, hon är kanske helt normal...

Men eftersom vår dotter har svårt för kommunikation och socialt samspel, så är jag tacksam över att hon gått på förskola så länge hon kan minnas, och har hunnit bli trygg med det innan "allt det andra" som händer i utvecklingsväg i 2-3-årsåldern och uppåt läggs på. Och att dom andra barnen hunnit lära känna henne och växer upp tillsammans med henne och därmed förhoppningsvis har en större acceptans för att hon är som hon är. 

Och det finns en sak som förskolan kan ge, som öppna förskolan, lekträffar med andra barn och så vidare, inte kan, nämligen kontinuitet. På dotterns förskola känner dom henne, och kan anpassa verksamheten till henne. Jag kan inte kräva att en sångstund på ÖF ska anpassas för att just mitt barn ska kunna träna på samlingssituationen. På förskolan, med samma barn och samma personal, så kan dom ha samma platser i ringen, och dom kan låta just vår dotter välja om hon vill sitta med dom andra och vara med eller göra något annat. Och dom andra barnen är vana vid det och börjar inte själva springa runt bara för att vår dotter gör det. Vem vet, nån dag kanske dottern förstår vad samlingen är till för, och lyckas koncentrera sig och delta som alla andra. Just det att vår förskola kan släppa på dom andra barnens regler för just vår dotter, och låta henne delta i verksamheten efter sin förmåga och på sina villkor, är jätteviktigt för hennes sociala utveckling. Och skulle vara helt omöjligt på ÖF, där det alltid är nya barn, nya situationer, olika föräldrar med olika regler o.s.v. 

Jag tror inte heller att vi skulle ha upptäckt dotterns svårigheter lika tidigt och kunnat söka hjälp, om hon bara varit hemma med oss. Hon är första barnet, vi har inget att jämföra med, så visst går vi och undrar ibland om vi bara inbillar oss och hon i själva verket är helt normal. Men när förskolepersonalen berättar om hur dom anpassar hela förskolan, från möblering till arbetsscheman, bara för att vår dotter ska må bra, då fattar man ju att det nog inte bara är inbillning. Ibland är det faktiskt bra, både för oss föräldrar och för våra barn, att det inte bara är vi som känner dem, utan att det finns andra som också umgås med dem och känner dem och kan ge oss kanske lite hemmablinda föräldrar nya perspektiv. 

Eller ännu tydligare: Om man har ett barn som är lite åt npf-hållet, så kan ett av dom tidigare tecknen vara ett stort behov av rutiner, ritualer och förutsägbarhet, och svårt för kommunikation och samspel med andra. Då är ÖF och lekträffar en kamp utan dess like, som lämnar både barn och förälder helt förstörda, upprivna, frustrerade och utmattade (eftersom dessa till sin natur är föränderliga, oförutsägbara och okontrollerbara). Vilket gör att man så småningom slutar gå på ÖF, och slutar ha lekträffar med andra barn, eftersom man inser att ens barn mår så himla dåligt av det och mår så mycket bättre av att vara hemma bara med sin förälder. Vilket inte direkt gagnar barnets sociala och kommunikativa utveckling, den som hen redan förut låg efter med. 

Då är man riktigt, riktigt, riktigt glad att man lät sitt barn börja tidigt på förskolan, så att hen har en trygg, välbekant och förutsägbar miljö att umgås med andra barn i. 

För att inte missa ngt begrepp så kan vi ju tala om barn med speciella behov. Då säger jag så här att det är ju en helt annan sak att ta ställning til om man har ett barn med särskilda behov än ett barn utan speciella behov. Jag har inte sett ngn anledning att lämna bort mitt större barn bara för att jag har fått göra det när jag/pappan har varit hemma med det yngre syskonet.
Jag vidhåller att jag tycker synd om ett barn som fostras av vårdnadshavare som ser dem som grönsaker. Det borde kunna påverka deras utveckling negativt. Spädbarn behöver omvårdnad och stimulans från sina vårdnadshavare för att utvecklas som de ska. Ser man på dem som en grönsak utan livskvalitet tror jag att risken är stor att man brister i omvårdnaden av barnet.
Sen säger jag inget om man inte vill vara hemma mer än sex månader med sitt barn. Men det är eg en annan fråga än hur man ska göra med förskola för sitt 14 månader gamla barn när man ändå ska vara hemma med ett yngre syskon.
Jag började jobba innan ett av mina barn fyllt sex månader men inte för att jag tyckte att det var tråkigt att vara hemma med en grönsak.

Det ser onekligen ut som att det inte går att diskutera med dig för fem öre. Så jag lämnar med att säga: Det är väldigt sällan som man vet att man har ett barn med speciella behov så pass tidigt. Oftast blir det inte tydligt förrän de börjar skolan, speciellt om det handlar om tjejer. Innan dess ser man bara små tecken, men man märker ju rätt snart om barnet är socialt eller inte. I mitt tycke ska barn ha så mycket social stimulans som möjligt. 

Det fina i kråksången är ju att du kan välja att låta dina barn börja tidigt på dagis och jag kan välja ngt annat:) Perssonligen tycker jag inte att man kan utgå ifrån att harmoniska barn går omkring med en massa odiagnostiserade speciella behov. Jag väljer att förlita mig på den forskning som säger att det bästa för små barn är att vara med sina föräldrar. Skönt med valfrihet eller hur?

Och som dessutom hävdar att små barn inte mår bra av för mkt social stimulans.

Jag hade 14 månader mellan mina tjejer. Båda va hemma med mig och började sen på dagis tillsammans.
Min äldsta tjej har inga problem med socialt samspel osv bara för att hon inte börja på dagis vid 1,5 år. Dom lär sig.."
Jag ångrar inte en sekund att hon va hemma med oss, mina tjejer har en fantastisk fin relation till varandra och dom har varit tajta sen dag 1! Dom leker jämt med varann.

Om jag tolkar forskningen rätt så är det tom så att små barn (under tre tror jag) inte lär av varandra utan lär av vuxnas agerande. Således lär sig små barn samspel etc i en lugnare hemmamamiljö än på ett dagis där de flesta förebilderna är andra barn.
Håller med dig våra barn har en fantastisk relation. Jag tror att det till viss del beror på att de har fått spendera så mkt tid tillsammans.

Tycker det är lite töntigt det där att en del tror att det är viktigt att börja tidigt på dagis. Små barn brukar leka bredvid varandra bara. Det viktigaste är tryggheten. Att få trygg anknytning. Det byggs framför allt upp de första två åren. Min dotter började när hon precis fyllt två. Vi har snålat för att få möjligheten. Skulle aldrig lämna innan två ifall man absolut inte måste pga ekonomin. Min dotter är väldigt social.