BF januari 2014

Tack snälla Susanne1975 :)

Känner att jag måste skriva av mig lite..

Ikväll kom paniken igen, jag har skrivit om det tidigare i tråden, någon kanske mins MEN... Min sambo arbetar som sagt borta 2 veckor i stöten, jobbar då på en oljeplattform i Norge, så han är VERKLIGEN borta.. Det här är så jävla fjantigt.. jag vet och jag skäms, säger det i förväg, så är det sagt! (tror lite hormoner spelar in, jag vet inte)

Hur som helst, igår var jag på sjukt dåligt humör hela kvällen för att han verkligen vägrade ringa åt mig, skyllde på att han satt med sina polare i deras gemensamma TV-rum och fine, det är väll helt OK men hade lite ångest igår också och saknade honom så hemskt mycket, så jag blev helt enkelt grinig, när han väl ringde upp, så berättade jag för honom varför och att det var för att jag känner mig så hemskt ensam och att jag har så hemskt mycket att göra och ta ansvar för nu när han är borta så mycket och jag jobbar 100% igen, han försökte lugna mig och säga att "Det löser sig, du behöver inte fixa allt samtidigt" men eftersom jag jobbar vändskift 7 dagar i rad och har ledigt max 4 dagar i stöten så ser jag verkligen bara stress och panik inför de vardagliga sysslorna som hamnar på efterkälk när man inte är två som tar hand om ett stort hus och en gigantisk gård.. Jag sa att jag ville flytta till en stor lägenhet igen och kanske slippa pressen lite då jag inte kommer klara allt själv, men han höll inte med och menade på att vi behöver friheten och visst, det kan jag hålla med om men men..

Så idag då, satt jag inne på Facebook och tjollrade på, så kom det upp på högersidan om att den och den personen har lagt till såhär många vänner så jag kollade igenom mina systrars vänner, min mamma och några kompisar för att se om det var någon jag kunde tänkas lägga till, så kollade jag min sambo.. Och han har lagt till 2 tjejer som jobbar på samma ställe som honom och båda ser verkligen ut som fotomodeller och jag visade mitt fula tryne och blev svartsjuk, så in i bomben. Han har aldrig sagt att det jobbar kvinnor ens med honom (mansdominerat yrke) så jag ifrågasatte det hela och undrade lite vilka dessa tjejer var, jo det var ju då arbetskompisar som han inte alls jobbat så mycket mer och det hela ledde till att jag, svartsjuk, elak och på dåligt humör, i en pressad och stressad situation blev grymt arg på honom för att han inte ens sagt någonting.. För jag fattar verkligen inte, varför han lagt till dem som vänner, om han bara jobbat med dom någon gång ibland.. Jävlar så arg jag blev, endast pga. min egen jäkla osäkerhet.. Jag vet att han älskar mig och bara mig..

Till saken hör, att för något år sedan då vi verkligen hade det pissigt i relationen (pga. lång sjukskrivning och dålig ekonomi samt flytt inte fick det att gå ihop) och då började han söka sig ut åt andra tjejer som han sexchattade med, sen löste vi våra problem och fixade allt, sen har allt gått som smort och han har inte ens tittat åt en annan tjej.. Tror det slog mig idag att jag verkligen inte har någon som helst aning om vad fan han pysslar med när han är borta så länge som han är och det gjorde mig rädd.. När vi hade slutat fjanta på om det här och bett om ursäkt så började vi prata om barnet som vi nu väntar och jag sa att jag verkligen är livrädd för att inte klara av det själv när han åker iväg och jobbar.. Han sa att vi löser det, sen sa jag "Jo men man får ju bara vara ledig 10 dagar extra när man får barn" och då sa han att det löser han och att han kan vara hemma två månader om jag känner så,att det inte spelade någon roll och att vi verkligen ska få det här att funka och att jag inte ska oroa mig..

Men nu sitter jag här och mår PISS över mitt dåliga uppförande och fula tryne som jag visat tidigare och känner mig osäker på hela livet.. är det verkligen normalt att man ifrågasätter sig själv så mycket? Det här är det enda vi har velat hur länge som helst och nu kanske vi lyckas.. kanske vi slipper få ett fjärde MA i år? Ingen vet.. men jag har fan PANIK..

Så ursäkta för mitt röriga inlägg och allt dumt jag skrivit, men jag var verkligen bara tvungen att ventilera.. Någon som känner igen sig?

Trollbarnet: Känn dig inte dum! Med er historia har du full rätt att bli lite misstänksam! Speciellt när du är i en så känslig situation som nu,gravid,ensam och orolig. Under graviditeten är det lite han som får rätta sig efter hur du mår(inom rimliga gränser då).
Tycker att du borde prata med honom när han kommer hem och verkligen förklara hur du känner,det är inte konstigt om du blir svartsjuk när han är borta mycket och efter vad han har gjort.
Kanske kan ni komma fram till någon plan om hur det ska bli sen när bebisen kommer? Kanske kan han förflyttas så han inte behöver resa i jobbet?

Nu kan man ju ta ut dubbeldagar så han kan vara hemma längre.

Och jag fattar verkligen din oro om du kommer stå själv med allt mycket. Jag kan också,även om jag längtar efter bebisen,få halvt panik över hur det ska bli sen med två små barn och en sambo som under dagarna befinner sig långt bort på jobb. Tänk om båda ungarna blir sjuka och han inte kan komma hem och hjälpa till? Tänk om jag däckar och måste ta hand om två själv?
Det är naturligt att känna oro inför en ny situation.

Kram!

Fluu: Tack för svaret! Känns lite bättre nu.. har sån panik att jag inte ens kan fundera på att somna just nu, tack å lov är jag ledig imorgon och kan sova ut, om det behövs. Han kan tyvärr inte förflyttas i jobbet, däremot skulle det finnas en möjlighet med längre arbetsveckor och mer ledig, ifall man skulle kunna få avlastning ibland då och då av familjen skulle det ju funka bättre, tror jag.

Sen det här med tjejerna han lagt till, tror helt enkelt bara att jag är rädd för att bli lämnad antingen nu eller senare.. För det är just det... TÄNK OM han är och jobbar, så träffar han en annan tjej som han faktiskt fattar tycke för, konstigare saker har hänt.. skulle känna mig som dumbo då att sitta hemma med allt i knäet..

Och som sagt, som du, vi längtar båda två efter vårt barn, men det är ju den förbannade paniken som skriker i huvudet som gör det nästan omöjligt att kunna tänka klart och gå in i sin rosa lilla bubbla av skimrande bebistankar.. Tror man är lite för "praktiskt" lagd? haha :)

Han kommer hem på Onsdag tack å lov, så då får vi prata ut om det här så hoppas jag att vi verkligen kan lösa det och komma på en vettig lösning.. Men tycker det är fint på honom (trots att han var arg på mig över att jag blev galen över facebook) att försöka lugna mig så som han gjorde! Älskar honom så det nästan gör ont.

Fluu, du har ju faktiskt en liten aning om hur det är att ha en liten hemma, detta blir vår första så jag tror du kommer hantera det betydligt bättre än mig, hysterisk förstagångsmorsa som kommer bli helt förstörd om barnet råkar nysa! Hahaha

kram på dig å tack igen !!!

Trollbarnet: det är helt normalt att känna som du gör. Att va orolig för att mannen är otrogen är vääääldigt vanligt när man är gravid, man känner sig så sårbar då. Och att va orolig för hur det ska bli när bebisen kommer är också helt normalt. Det är ju ditt första barn och livet förändras väldigt mkt och det är en stor omställning. Men det ska nog gå bra. Har du släkt och vänner nära dig? Man måste även släppa ganska mkt på att hemmet måste va perfekt, när du är höggravid eller med en liten bebis kommer det va svårt att sköta det själv och det får man nog bara lära sig att godta.

Usch, har haft världens magkatarr sen igår. Det tillsammans med lite illamående och molvärk kändes mindre bra. Idag ska jag in till Gbg med mamma och syrran och luncha. Phuuu.....

Har ont i äggstockarna och strax under livmodern. vad kan det bero på? hållt på sen igår. UVI? eller MF :/