Svarar ni alltid i telefonen?

Jag svarar när jag hör att det ringer. Ofta är både hemtelefon och mobil ljudlösa... SMS svarar jag oftast på omgående när jag sett dem.

Jag har ingen hemtelefon, utan enbart mobil. 
Om jag inte känner igen ett nummer brukar jag svara, ifall det skulle vara något viktigt. Är det en vän eller någon jag känner beror det på. Jag kan trycka bort om jag är upptagen med något, och i så fall ringa upp senare. Om denne person vill något viktigt brukar hen ringa igen, och då förstår jag att jag borde svara. Mina vänner och de flesta i min omgivning vet om att jag fungerar såhär, så det är inga problem.

Är jag och hälsar på hos mina föräldrar brukar jag svara när deras hemtelefon ringer (om ingen av dem är i närheten), för då kan det vara något viktigt, från barnens skola, soc eller liknande (de har fosterbarn), eller från deras jobb. Det är radioskugga där de bor, så oftast funkar det inte att nå dem på mobilen.

Jag tillhör de där typerna som är extremt lättillgänglig både via telefon och mail. Jag och min iPhone är ett..... Jag får skylla på mina föräldrar och särskilt pappa, som ALLTID telefonterroriserat en till att man svarar. Detta började redan när jag var liten och man hade fasta telefoner som inte gick att sätta på ljudlöst...Svarade man inte fick man en utskällning när man väl gjode det och de blev jämt så OROLIGA! Kan ha att göra med att jag haft häst i alla år sedan jag var 11 år och det är ju inte direkt en riskfri sport att ägna sig åt

Jag förväntar mig dock inte att alla andra ska vara som jag. Men tycker nog det hör till god ton att svara på sms samma dag eller att man ringer upp inom någon dag eller två om jag lämnat meddelande. Har jag inte gjort det var samtalet ändå inget viktigt. Så tänker jag   

Nej, jag svarar inte alltid i telefonen. Visst försöker jag svara men det finns tillfällen då telefonen inte svaras i. När jag nattar barnen och ligger och läser för dem då svarar jag inte i telefonen. Det vet de flesta om och försöker undvika att ringa dessa tider. Jag ringer dock för det mesta upp när jag läst klart. Ibland kan det dock bli såpass sent att jag tycker det är för sent att ringa till andra och då får det vara tills dagen efter.

Om det är ett nummer som jag inte känner igen som ringt så kollar jag vem det kan ha varit. Vet jag då vem personen är så ringer jag upp annars så får den ringa igen.

Jag svarar inte heller i telefon under föreläsningar, det är inte alltid det passar att ta ett samtal.

Min privata mobil svarar jag inte i under arbetstid. (Om det inte är dagis som ringer ) men kan svara på sms om det passar. Ringer sällan tillbaka om folk inte lämnar meddelande. De föesta av mina vänner ringer för att prata lite och det kan vänta. Mina föräldrar är gamla och skruttiga. Ringer mamma under jobbtid eller efter 21 är det väldigt viktigtoch jag behöver ringa tillbaka snabbt. Alla telefonförsäljare läggs in som en egen kontakt så har en telefon försäljare ringt en gång svarar jag aldrig mer.

Jag är fruktansvärt dålig på att svara i telefonen.... Och det beror oftast på att jag orkar inte prata.

SMS svarar jag på direkt om det är viktigt, annars kan det oftast dröja några timmar.

Telefonsamtal svarar jag inte alltid på. Särskilt inte när jag ser att det är en person som jag inte orkar prata med. När det ringer nummer från riktnummer långt ifrån så svarar jag aldrig. Det är alltid försäljare och jag orkar inte med kräken. Sambon irriterar sig på att jag inte svarar, men jag säger att han får vänja sig.

Svarar sällan direkt, avskyr telefoner. Ringer upp om det är mamma, på kvällen när jag har tid. Sms är annars bäst om ngn vill mg något angeläget. Tycker inte om att vara helt tillgängligt, tänk tillbaka på de gamla fattat telefonernas tid, då var man ju inte det. Man kan fasen inte förväntas vara det nu heller, bara för att telefonen är med. Man är ju på jobb, och är upptagen med köttrymden också! Och dessutom trött på folk rätt ofta, om man är jag.

Gammal tråd, men jag kom att tänka på detta idag, hittade tråden och tänkte återanvända den istället för att starta en ny.

Jag hatar hemtelefoner! För mig är det väldigt viktigt att i alla fall ha möjligheten att vara ifred i mitt hem när jag känner för det. Därför älskar jag min mobil. Om det ringer och jag inte känner för att prata är det bara att sätta den på ljudlös och fortsätta med vad jag gör. Då och då tittar jag om jag har fått röstmeddelande eller sms, för om det gäller något viktigt förutsätter jag att personen berättar vad hen vill istället för att bara fortsätta ringa. När hemtelefonen ringer går det däremot inte att komma undan. Det är så stressande när det ringer och ringer i hela lägenheten! Jag känner mig liksom trängd och får absolut inte större lust att svara. Jag tycker att hemtelefon vs. mobil är som att få spontanbesök vs. att personen hör av sig och undrar om jag vill ses. Jag har inget emot folk, men jag vill känna att jag själv får bestämma när jag är tillgänglig. Någon mer som känner så?