Att komma över omöjlig kärlek

Skithögsanalysen kommer nog ifrån hans handlingar , dvs han bedrar sin fru och lindar dig runt sitt finger trotts att han är medveten om vad det innebär för dig , hade han älskat dig på riktigt så hade ha antingen lämnat sin fru för dig eller släppt dig fri så att du slapp fortsätta i en destruktiv relation som du inte mår bra av och som inte har någon framtid eller träffa någon som väljer dig som ett förstahandsval , älskar man någon vill man inte se personen må dåligt... skithög kanske är fel ord , han har säkert bra sidor oxå... en väldigt egoistisk människa som väljer att äta kakan och ha den kvar , förse sig med vad det nu är han får ut av ert förhållande på sin frus och din bekostnad....kanske är en bättre beskrivning.

Om vi för en stund antar att du har rätt i att han har ett hjärta av guld.... förändrar det det faktum att du.

1) Att du har ett destruktivt förhållande som inte har någon framtid ?
2) Att du medverkar i att bedra en annan kvinna ?

Men du verkar fast besluten att fortsätta träffa honom och det får man respektera , ditt liv , dina val , man får väl helt enkelt hoppas på att du inte tar allt för mycket skada av detta samt att du inom en snar framtid träffar någon som väljer dig som ett förstahandsval

Vill vara lägga in en brasklapp här - man kan älska fler än en man/kvinna men bara vara lojal mot en (oftast).

Om nu du käre läsare motsäger dig detta faktum - inse ändå att det finns folk som kan. Vi alla kan odiskutabelt älska 1, 2, 3 .., 10 egna barn utan att ifrågasätta att kärleken kan innefatta många men ändå vara lika sann.

Det kan man säkert , inget jag säger emot , att människor kan ha känslor för flera är inget nytt eller konstigt. Men oavsett vad man KÄNNER så ursäktar det fortfarande inte dåliga HANDLINGAR... finns en skillnad mellan handling och känslor. Att bara prata känslor... men båda älskar ju bara så mycket... är inte riktigt korrekt , det hade säker fungerat bra att bara snacka kärlek om båda varit singlar , men i detta fall så innebär den fantastiska kärleken oxå dels ett svek mot hans fru samt att TS mår dåligt över att alltid vara nummer två i ett förhållande utan framtid.

Även om loverboy nu skulle vara hopplöst förälskad i TS så kommer man fortfarande inte ifrån att han dels bedrar sin fru (ingen bra handling) och dels fortsätter sitt förhållande med TS fullt meveten om att hon mår dåligt av det (ganska egoistiskt det med). En osjälvisk handling hade varit att antingen lämna frugan för TS skull eller släppa TS fri , men det väljer han inte utan han väljer det som passa HONOM bäst , dvs... egoism. Han kanske själv intalar sig att han bara vill alla väl och att han bara "älskar" , men det går som sagt inte att komma ifrån att handlingarna i sig är väldigt egoistiska.... vad är det an brukar säga... "the way to hell is paved by good intentions" ?

Att jämföra med barn håller inte riktigt , för det första så innebär det inte ett svek mot det första barnet att man även älskar det andra barnet , för det andra om man nu VET att det ena barnet mår dåligt av att man älskar det så skulle iaf de flesta någorlunda ansvartagande föräldrar sluta upp med att göra något barnet mår dåligt av , en någorlunda frisk förälder skulle offra sina egna "behov" för att barnet ska få det bra och ha en bra framtid .    

Ja, visst kan man älska många människor. Självklart! och man gör det på olika sätt. Men kärleken till sina barn, föräldrar och vänner går inte riktigt att jämföra med kärleken mellan älskande partners. För den innehåller även ett visst mått av "begär", en längtan och en önskan om att stå närmare än andra. För många vill man vara nummer ett för sin älskade. Och jag tror ärligt att även polyamorösa personer står lite olika nära sina partners. Oftast finns det väl en som har en alldeles särskild plats i hjärtat.

Men, avsett vilket, älskar man en annan människa vill man väl henne/honom bara väl, och borde alltså inte hålla kvar någon i en relation som är destruktiv för den älskade. DET är väl pudelns kärna här, inte om man älskar en, två eller många. TS älskare är inte omtänksam och kärleksfull när han håller fast vid TS i en relation som inte har någon framtid och som delvis gör henne illa. Jag har varit i TS sits, och jag vet precis hur svårt det är att bryta med någon som håller kvar. Men också hur dåligt man mår, och hur skadad man kan bli. 

Är exakt i samma sits. Män har få vänner. Det kan vara ett skäl? Det gör att de är rädda att bli ensamma.

De står där ensamma om det inte skulle hålla i nästa relation. Sen kanske man inte heller vet HUR den framtid man har framför sig tillsammans ska se ut. Den delen är lite vag och otydlig. Om man vill gå med en människa in i framtiden behöver man nog dela visionen om något gemensamt. Kärlek är här och nu. Sen är det kanske så att det tar lite tid. Det finns så många åsikter om hur allt går till. "Lämnar han inte på en gång så blir det inget". "Du är inte tillräckligt viktig osv". 

Det finns nog män som är långsamma och sega och försöker fly undan sitt tickande beslut. TIll slut går det ju inte. 

Mod och bristande mod är många gånger skälet. Tror också att män kanske är duktiga på att sätta sig i första rum till vardags, men när det gäller stora hopp tycker de inte att de kan lämna ansvaret.

Han sa också först för barnens skull, sen för sin egen skull. Det som står i vägen är nog tid. Man får lita på att det som ska ske kommer att ske. Men inget sker över en natt. Det är förändringsprocesser och är man inte klar med sig själv först måste det få ta lite tid. 

Tänk vad skönt om det drar ut på tiden så man tröttnar... Då skulle man ju bli fri - eller hur? Men nej... Den här kärleken ger sig inte. Vi har försökt att inte ses, men det går inte.

Eller så måste det bli en riktig relation. Han mår inte dåligt av mig. Han mår ju dåligt av sitt historiska löfte till sin fru, som han nog inte respekterar egentligen eftersom han är med mig, men lyckas inte slita sig ändå. Vanans makt!?? 

De finns de som harvat i år som sedan blivit ett par till slut. Tiden är inte mogen? Är det tillräckligt starkt så sker det. 

Jag känner igen detta från min gamla relation med en gift man. Barnen i första hand.  

Det var lika dant när jag skiljde mig - jag och X-maken värnade om barnen i första hand. Vi väntade ett helt år innan vi annonserade ut att vi skulle skiljas. Sen tog det ett år till. Fruktansvärt plågsamt men uthärderligt. Man kan göra nästan vad som helst för sina barn...

Så trots all kärlek i världen så kan man inte alltid följa sitt hjärta och göra som i Hollywoodfilmerna. Trots detta kan man älska ....mer än en person. Inte på exakt samma vis. Men ändå!

Jag opponerar mig också de som skriver att "han borde ge henne fri".
Vaddå? Kan hon inte gå om hon vill? Har de något slags avtal? Nej det är återigen den gamla "hederskulturen" som säger att han är en skurk som utnyttjar henne. Sanningen är att de njuter av varandra eller utnyttjar varandra - på lika villkor. Sen är det klart så att som single så kan man hamna i "underläge" sittandes ensam på nyårsafton och valborg. Men de är inte där ännu.

Min gamla älskare "gav mig fri" en gång helt mot min vilja. Med argumenten "jag är inte den som kan göra dig lycklig" skickade han iväg mig. Fasiken vad jag led. Jag grät floder. Jag ansåg dessutom att det är väl min sak att besluta - inte hans - vad som gör mig lycklig.  Drygt ett år senare råkades vi igen och började umgås. I våras gjorde jag samma sak mot honom - "gav honom fri".  Jag ångrar att jag inte sa sanningen...jag spelade stolt, tapper, och "älskande...för hans bästa. Undra om han uppskattade detta? Eller led han samma helvetes kval som jag gjorde en gång?

Nej rak kommunikation är det bästa - ta inte beslut åt andra och låt var och en bestämma själv. 
 

Jag tror inte att en äkta osjälvisk handling handlar om att man behöver få uppskattning. Inte heller att man ska frånta en människa ett beslut.

I såna här situationer finns dock ofta en massa osynliga trådar och magneter. Den som "håller kvar" en älskare använder ofta dessa trådar och magneter utan att ens vara helt medveten om det. Älskarinnan påverkas av detta utan att alltid förstå.. primitiva signaler som lockar, spelar på de allra finaste känslosträngar och bygger på ett beroende (förälskelse) som finns.

Nyckelordet är inte att ta beslutet från den andra men att vara lyhörd. Inte så sällan så säger älskarinnan med ord eller i handling: "jag orkar inte mer, ge mig allt eller inget."

Orden kan i praktiken säga: "jag tar vad jag kan få." men det är beroendet som talar.

Att vara omtänksam och verkligt kärleksfull i den här situationen kan då vara att säga: jag kan inte göra detta längre, jag ser och förstår att du inte mår bra i en relation där du aldrig kan bli nr. 1. Hoppas du förstår att det är för din skull. För mig vore det härligt att få allt detta också, bekräftelse och passion från dig - trygghet och historia med min fru. Men jag ser något som du inte ser eller känner.         

En av dessa osynliga trådar är ju hoppet, det fruktansvärt (i det här fallet) meningslösa hoppet om  att en dag väljas fullt ut av den älskade. För även om man på ett rationellt plan vet att det aldrig sker, så finns det en röst som viskar tyst, tyst, långt in i hjärtat att jag visst måste vara viktigt, han håller ju fast vid mig. Hör av sig, säger alla de gulliga sakerna, tar initativ till träffar...

Så var min fd älskare. Det var han som stod för det mesta av initiativtagandet. Jag försökte backa och bryta, men han höll kvar, höll fast. Drog i mina trådar. Och sa ja och skrev rent ut att jag inte orkar mer. Men han fortsatte, och fortsatte.

Nej, det är enbart själviskt att hålla kvar någon som älskar, när man vet att man aldrig kan ge allt som hen vill ha och behöver.   

Det där ger jag tummen upp på, det var snyggt skrivet och det stämmer nog in rätt bra på mig. Jag lämnade nog inte för jag kände för stor osäkerhet runt min fd älskarinna. Vi var inte helt trygga med varandra under den tumultartade tiden när otroheten uppdagades och det handlar väl om att hon räknade inte med att jag skulle stanna hos min fru utan lämna henne direkt. Hon blev lite smått fientlig mot mig periodvis och anklagade mig för att ha dragit in henne i detta.

Jag lämnade inte direkt utan behövde tid att reparera, tänka och få perspektiv när man har en historia, trygghet, hus och barn. Men det går inte riktigt att tänka och få perspektiv när man ska försöka jobba tillbaka tillit och respekt hos en kraschad fru. Det gick upp och ner i långa perioder och jag visste ibland inte vart jag hade henne alltså min fd älskarinna. Hon var heller inte helt tydlig med vad jag betydde för henne tills den dag då hon plötsligt skilde sig och då förstod jag på riktigt att hon ville att det skulle bli vi två. Visst hade hon givit mig signaler nu när jag tänker efter, men med oss män måste man vara lite extra tydlig ibland då vi inte alltid är så skickliga på att tyda just signaler.

Hennes skilsmässa som gick förhållandevis snabbt och på någon månad var hennes man ute ur huset och efter ytterligare någon månad började hon ställa ultimatum på mig att jag skulle lämna för hon vill inte vänta och vara nummer 2. Jag ställde dessa krav på mig själv dessutom att jag måste komma fram till ett beslut snabbt för att inte såra mer än nödvändigt. Den riktiga känslan om vad som var rätt beslut infann sig aldrig, men visst om jag bara hade lyssnad på hjärtat..... Pressen på mig blev för stor och jag fick panik, så jag blev tvungen att "släppa henne fri".

Tyvärr blev avskedet inte så välformulerat som "Pratglad och passionerad" föreslog så uppbrottet blev inte så bra. Tänk om jag hade fått det tipset för ett halvår sedan så skulle det känts mycket bättre nu. Jag hasplade väl ur mig någonting i stil med att "Det kan inte bli vi två just nu och jag måste göra upp med min egen situation först. Jag kan inte låta dig vänta på mig". Ja, ja gjort är gjort och nu har jag mist henne. 

Tyvärr ligger det nog i sakens natur ibland (ofta?) att även den som drar i trådarna är mer eller mindre skadad. Kanske har hen en svag självkänsla och behöver bekräftelsen för att må bra. "Utnyttjandet" av den andra, den förälskade som står och väntar, är inte medvetet eller av illvilja.. Det sker intuitivt då man rationaliserar sitt beteende, romantiserar och intalar sig själv (och älskaren/-innan) att det är något fint och vackert.

Mitt i den faktiskt smutsiga otrohetsaffären ser man inte detta och det är sannolikt mycket få som har insikt och självbehärskning att sköta det snyggt. Det är lika svårt för den som drar i trådarna att sluta, bekräftelsen har blivit ett beroende. När det blir tyst och tomt för länge så smyger sig behovet på. Även när man försöker bryta och sluta, när medvetandet börjar klarna, är det svårt..
Det blir som en påse Polly; bara eeen till.. sen ska jag inte mer..

Kanske är detta anledningen till att man nog inte kommer hitta så jättemånga som lyckas sköta detta snyggt. De flesta bryter först när man kommer till en kris, blir upptäckt eller när balansen förändras drastiskt (exempelvis när den ena lämnar och börjar ställa krav på ett tydligare sätt).

Jag är full av beundran för er som lyckas förändra era liv och bryta upp. Att stå fast, mod att gå emot sina mest primitiva känslor och styra stadigt åt andra hållet. Det är verkligen inte lätt. Med den kunskap och förståelse jag har vet jag inte om jag skulle ha styrkan känslomässigt att lyckas. Vill gärna tro det men vet att jag bara är en liten kille innerst inne som vill bli sedd och älskad.