Att komma över omöjlig kärlek

Nu blir det kanske hårklyverier men för mig (och de flesta andra) så innebär begreppet Limbo att man velar och inte vet hur man ska ha det. I den bemärkelsen så är det ett jätteviktigt steg att ta konsekvensen av sina känslor och separera.

TS har då faktiskt tagit ställning till hur hon vill ha det med sitt liv och sin (tidigare) relation. Hon är inte längre en åsna mellan två hötappar och kommer att få möjlighet att ta ställning till nästa bekymmer på ett bättre sätt. Faktiskt.

Givetvis är det inte lyckat att vara älskarinna åt en man som aldrig kommer lämna sin fru (eller vilken man som helst för den delen) men det är ett annat typ av problem.

Min gissning är att balansen kommer att ändras nu när hon tar ställning och går ifrån sin man, hon kommer att börja betrakta älskaren i ett delvis annat sken, sakta men säkert. Har hört flera exempel på hur jämvikten förändrar relationen och skimret i otroheten. Det är inte lika lockande som singel att fortsätta ljuga för någon annans skull, man börjar uppskatta att kunna leva rakt, ärligt och öppet eftersom man själv sträckte på sig och slutade leva i en lögn.
Det är inte heller så mysigt och romantiskt att älskaren reser sig från sängen och går hem till sin mysiga lilla familj.

Allt detta kommer förhoppningsvis naturligt men jag vill hävda att TS kommer ur sin ambivalens när hon verkligen lämnar sin man. Det är absolut ett steg i rätt riktning, sen får man ta nästa.. det kommer att bli lättare.        

Inte helt - Nej då har jag nog uttryckt mig otydligt för jag känner mig inte som ett offer för omständigheterna. Alla var jag har gjort har varit medvetna och jag kunde gott och väl undvikit hela situationen. Ändå drev jag på och var kanske onödigt flörtig och gav signaler som gjorde oss till slut förälskade. Min älskarinna ville hela tiden hävda att det var bara jag som tog alla steg, men jag vet inte jag. Tycker bara att det är onödigt att utse syndabockar för man är ju minst två i detta. Jag kan dock inte utpeka mig som oskyldig utan mer att det var skit att jag känner som jag känner. Bra med dina förslag till vad man säger när man bryter. Jag sa aldrig att jag älskar men heller inte uteslöt att det kunde bli vi två till slut. Tydligheten uteblev på grund av mitt inre kaos.

Varför otrohet - Visst så inser jag själv utan att behöva läsa mina egna inlägg vad min fd älskarinna betydde för mig, det är ingen tvekan om det. Eftersom tråden handlar om omöjlig kärlek så blir det väl lätt att man tar upp just det omöjliga. När min älskarinna försvann så kunde jag också satsa helhjärtat på mitt äktenskap precis som jag önskade utan utomstående inverkan och det har fungerat mycket bra. Jag får gehör på de känslor jag visar och min fru visar sidor som jag verkligen uppskattar. Vi har det bättre nu än på länge och då menar jag riktigt länge. Jag tror vi kan få ett riktigt bra liv tillsammans om vi ger det lite mer tid. Drivkraften att lämna har minskat då min älskarinna försvann och då har också arbetet med att återfå förtroende och tillit från min fru gått bättre. Jag kan aldrig jämföra glädjen som jag känner för att min fru ger mig en andra chans med det jag kände för älskarinnan för det blir som att jämföra äpplen och päron. Båda är fantastiska på sitt sätt och jag beundrar och håller av de båda för de är den de är.

Gick inte - Bra råd från experterna och det har fungerat bra för oss. Undviker kontakt så mycket som det går och det är ett råd till TS också. Känns motsträvigt och tungt, men det är ett måste.
ls
Älskarinnan - jag hoppas naturligtvis att hon känner samma sak för mig och använder en ny pojkvän för att bedöva känslorna, men i verkligheten är det säkert inte så. Hon behövde närhet och någon som kunde ge henne allt så jag är glad för hennes skull. Hon är värd någon som kan visa att hon är nummer ett och i den konkurrensen kommer känslorna för mig att svalna. Hon gav mig hundra chanser och jag valde att stå kvar på perrongen så att säga. Jag har inte gett upp hoppet med min fru så vi fortsätter att kämpa trots otroheten. Ibland orkar man inte längre och ibland får man ny kraft. Jakten på att tillfredsställa mina inre behov fortsätter men jag inser att mina krav för att vara nöjd har ökat. Tiden kommer utvisa om det blir jag och min fru eller om vi går skilda vägar.

Märkligt att när man försöker skriva precis som man känner så är det alltid flera som är snabba med att kritisera och fördöma. Men, men det är ändå väldigt intressant att få nya perspektiv.

 

Nu blir det kanske hårklyverier men för mig (och de flesta andra) så innebär begreppet Limbo att man velar och inte vet hur man ska ha det. I den bemärkelsen så är det ett jätteviktigt steg att ta konsekvensen av sina känslor och separera. TS har då faktiskt tagit ställning till hur hon vill ha det med sitt liv och sin (tidigare) relation. Hon är inte längre en åsna mellan två hötappar och kommer att få möjlighet att ta ställning till nästa bekymmer på ett bättre sätt. Faktiskt. Givetvis är det inte lyckat att vara älskarinna åt en man som aldrig kommer lämna sin fru (eller vilken man som helst för den delen) men det är ett annat typ av problem. Min gissning är att balansen kommer att ändras nu när hon tar ställning och går ifrån sin man, hon kommer att börja betrakta älskaren i ett delvis annat sken, sakta men säkert. Har hört flera exempel på hur jämvikten förändrar relationen och skimret i otroheten. Det är inte lika lockande som singel att fortsätta ljuga för någon annans skull, man börjar uppskatta att kunna leva rakt, ärligt och öppet eftersom man själv sträckte på sig och slutade leva i en lögn. Det är inte heller så mysigt och romantiskt att älskaren reser sig från sängen och går hem till sin mysiga lilla familj. Allt detta kommer förhoppningsvis naturligt men jag vill hävda att TS kommer ur sin ambivalens när hon verkligen lämnar sin man. Det är absolut ett steg i rätt riktning, sen får man ta nästa.. det kommer att bli lättare.        

Att vara olyckligt gift OCH längta efter någon annan är en limbo som inte är uthärdlig.
Att vara ensam och kunna träffa någon annan än den som vill ha henne som nummer två, ger henne möjligheter att förändra sitt liv och att se sig själv som värd mer än att vara olycklig. 

 

Håller inte med , möjligheten att "förändra sitt liv" har ju hela tiden funnits där , men en förutsättning för det är att hon dumpar loverboy och det har hon inte lyckats med som gift , varför skulle hon lyckas bättre med det som singel då alla "hinder" är ur vägen och hon kan hänge sig åt att vara älskarinna på full tid ?

Ok om TS hade dumpat båda männen och börjat ett nytt liv som singel , DÅ kan man snacka om förändring , som det ser ut verkar det mest som om TS gjort sig av med extralast och hinder som står i vägen för hennes relation till loverboy , inte mycket till förändring mao 

det är väl en väsentlig förändring att ta ställning, avsluta ett dött äktenskap och sluta leva i en relation där man ljuger dagligen för den man bor ihop med?

Sen handlar begreppt Limbo om ambivalens och oförmögen att ta ställning till vad man vill. Man är en åsna mellan två hötappar. Tar man bort den ena hötappen så är har man ett helt annat utgångsläge, det är svårt att bortse ifrån.

Sen innebär detta inte att det är ok att vara älskare/-inna åt någon annan, det finns en massa problem med detta men det är en annan diskussion än att leva i ambivalens/limbo.

Visst har det skett en förändring , hon har skilt sig , men en viktigare fråga är om det skett en förändring åt rätt håll ?Och jag menar på att det har det inte gjort , TS har helt enkelt gjort sig av med hindren som stod i vägen för att obehindrat fortsätta i ett destruktivt förhållande hon inte får ut något av i längden , så problemet består inte bara i att hon bedrog sin man , hon är även fast i ett förhållande med en man som INTE kommer välja henne , i ett förhållande där hon alltid kommer vara nummer två och får nöja sig med att träffas på hans villkor när han vill det , ett förhållande där loverboy är den enda vinnaren , hans fru och TS förlorarna.

Iom att hon gjort av sig med det enda som stod i vägen för detta så anser jag att det lär knappas bli lätttare för henne att avsluta sitt destruktiva förhållande till loverboy utan svårare  , jag tror hon nu löper ganska stor risk att fortsätta vara sidekick på obestämd tid , något jag misstänker hon kommer må ganska dåligt av

Säger inte emot och har inte gjort det tidigare heller. Att leva som älskarinna åt en man som sitter fast är ingen bra situation.

Skillnaden i synsätt är mest semantisk. dvs. begreppet "limbo" och ambivalens.  

Jag påstår alltså fortfarande att hon gjort en viktig förändring och att den är åt rätt håll. I det ögonblick hon konstaterade att hon inte älskar mannen, inte kan/vill fortsätta leva med honom, så gör hon både honom och sig själv en tjänst genom att separera. Hon frigör massor av oro och energi som låg bunden i lögner och svek. Hon kan sträcka på ryggen lite och ta itu med nästa problem..

Tidigare hade hon två stora problem och brottades med dubbla samvetskval (antar jag).
När hon väljer att separera halverar hon (minst) sina problem. Dessutom tror jag att det blir lättare för henne att lösa problem nr. 2 nu när hon bestämt sig för att hon inte älskar sin man längre.. 

Detta är inte på något sätt en generell lösning för alla som är i TS situation, bara för dem som verkligen i hjärtat känner att äktenskapet är dött, att känslorna är slut och kärleken över. 

Ja fast det ena av problemen , dvs att hon bedrog sin man var oxå en morot till att sluta träffa loverboy , något som drog henne i motsatt riktnig , bort ifrån loverboy , iom att hon nu gjorde sig av med sin man så är även den kraften borta , nu finns det ingenting som drar henne ifrån loverboy.

Håller med om att det inte finns några generella lösningar , men att lämna gapet från den ena krokodilen och hoppa in i gapet på nästa känns inte som någon lysande idé eller ett steg åt rätt håll utan som ett steg åt fel håll där hon bara skakat av sig eventuella hinder , och iom att hon nu tagit ett steg närmare loverboy , satsat alla sina kort på honom så har hon oxå längre väg att gå för att komma bort ifrån honom.