Tror du på Gud?

Vad var det för obehagliga konsekvenser om man inte trodde?

Skönt att du har hittat till en plats där du trivs och som känns rätt för dig. Ingen ska behövas tvingas in i en religion. 

Näe, om gud fanns så skulle han aldrig låta tusentals (miljontals?) små oskyldiga barn dö varje dag.

Gud kanske inte kan ta bort all ondska? Det finns nog en mening med allt, även om det ibland kan vara svårt, vÄldigt svårt eller till och med omöjligt, att se den. 

Jag "trodde" på Gud när jag var liten. Bad på kvällarna och så. Men det slutade jag med efter att min familjs båda katter dog inom två veckor vintern -98 när jag var 12. Jag tror dock inte att jag hade fortsatt tro på Gud i vuxen ålder ändå eftersom jag tycker det är ganska så uppenbart att Gud inte finns. Jag gissar snarare att Gud och dylikt användes förr i tiden för att förklara varför saker hände. Varför folk blev sjuka och så. Då hade de ingen vetenskaplig förklaring till det.

Fast varför skulle så många då tro på Gud idag? Nu när de vetenskapliga förklaringarna till det mesta finns?

Tja, jag kommer inte ihåg detaljerna, men i princip gick det ut på att man inte fick vara med efter domedagen, eller något sådant. De rättrogna fick evigt liv, endera i himlen eller så i paradiset på jorden. Men trodde man inte så skulle man troligen inte överleva domedagen. Sådant låter rätt så skrämmande för ett barn, man vågar ju inte annat än att tro! Sedan får jag väl erkänna att jag var ett ganska ångestfyllt barn, var extremt rädd för kärnvapenkrig och sådant, och under den perioden skänkte faktiskt tron mig en hel del trygghet, det fanns en gud som skulle rädda dagen om vi människor misskötte oss. Men senare släppte rädslan och jag insåg i vuxen ålder att huvudorsaken till att jag överhuvudtaget trott var för att känna mig trygg. Idag behöver jag inte den tryggheten, men framförallt kan jag inte förlika mig med själva idén om en gud, jag får liksom inte ihop det med min världsbild. Däremot respekterar jag andras vilja och rätt att tro!    

Okej, jag förstår, det måste vara mkt skrämmande för ett barn.

Ja huvudsaken är att respekten finns. Jag är starkt troende, men det skulle aldrig falla mig in att inte respektera de som inte är det. Min tro är just MIN tro, vad andra tror eller inte tror på gör inte mig något. Däremot är det intressant att diskutera, därav starten av denna tråd :)

Nej, och konfirmationen var ett skämt.

Instämmer. Intressant tråd.

Jag är uppfostrad i ett katolskt hem, tro på gud var något fullständigt självklart. Vi bad aftonbön gemensamt varje kväll och bordsbön innan varje måltid. Vi gick i mässa varje söndag, hade undervisning innan första kommunion och innan konfirmation. Jag åkte med på sommarläger i många år, som liten och senare som lägerledare. Jag hade alla mina bästa kompisar i församlingen, både jämnåriga, yngre och äldre. När jag blev lite större sjöng jag i kyrkokören med min mamma.

Sen flyttade jag hemifrån och hann inte med så mycket kyrkobesökande mitt i studentlivet. Tron fanns kvar, självklart, och jag resonerade så att gud kunde höra mig oavsett var i världen jag var. När mitt första barn föddes döptes han i kyrkan.

Sen hörde jag om skandalerna på Irland. Jag gick ur kyrkan samma år, jag ville göra den markering jag kunde mot gubbarna i Rom.

Men de hårresande händelserna i Irland fick mig också att fudera på gott och ont, på hur människor som från början troligtvis haft bara gott i sinnet kan bli så vridna och onda. Jag började läsa lite filosofi, började fundera över problemen i världen som människor bär skulden för.

Här fick jag plötsligt en chock. Min pappa är ingenjör, han är passionerat förälskad i matematik och kunnig på många andra områden. Mina syskon och jag har alla naturvetenskapliga eller tekniska utbildningar i någon grad. Det vetenskapliga tankesättet, källkritik och skeptisism är saker jag fått med mig sen barnsben. Men inte när det gällde religionen? Varför, frågade jag mig, hade vi aldrig diskuterat bibeln kritiskt, varför hade vi inte analyserat kyrkans läror, varför hade vi inte studerat kyrkans politik och historia? Jag har ingen aning. Men jag gjorde det nu, och det tog mig bara några månader av studerande och funderande innan jag gått från övertygad troende till stark ateist.