Varför vill ni ha barn?

Koalan! Jag får också panik om en jätte dagisgrupp eller en hel skolklass kommer in på bussen. Bara för att jag har egna barn så betyder inte det att jag älskar alla barn, och speciellt inte när de vallas i stora grupper.

Jag är inte speciellt intresserad av andras barn eller bebisar överhuvudtaget. Tycker om mina vänners barn men främlingar barn intresserar mig föga. Jag är inte en sån som ber om att få lukta/snusa bebis eller att få ta upp den lille/lilla i min famn när jag möter på en nyfödd.

Min egna barn var säkert rosa, skrynkliga och apliknande precis som alla andras barn tycks vara när de var nyfödda, men de var mina barn och därför var de världens sötaste och inte alls så där fula.

Jag ska förövrigt gå ut med mina väninnor på måndag. Och på lördag ska sambon och jag på bio. Strax innan jul var vi på en romantisk weekendresa tillsammans och nu funderar vi på en SPA-weekend. Man behöver inte sluta vara ett romantiskt par bara för att man får barn, som jag sa tidigare så krävs det bara lite mer planering.

Linda1976
Verkligen lika mycket som förrut? Självklart kan man ju bry sig om sitt utseende men livet får väl ändå lite andra prioriteringar! Man pratar kanske om sitt barn lite mer och lite mindre om kläder, smink osv....

Men ja, det är säkert individuellt även om jag inte känner en enda mamma osm bryr sig EXAKT lika mkt även om det självklart fortfarande har stor betydelse.
Men ja, det beror väl på hur man är INNAN man får barn också...

Koalan, håller med dig till viss del. Själv känner jag ingen längtan efter barn men jag kan heller inte föreställa mig ett liv utan barn. Bebistiden är kanske inte den roligaste, men något man ju msåte gå igenom. Jag tycker det verkar roligare när de kommer upp i 5-6 års åldern och man kan resonera med dem (förhoppningsvis).

Jag reagerar dock på det här du skriver, jag citerar:
"
Sen på kvällen när pappan förhoppningsvis kommer hem (kvinnan måste ju vara mammaledig ett tag efter grav, vilket är naturligt) från jobbet så är man helt slut och stinker bebisspya, hoppar in i duschen och stupar i säng - för vad annat kan man göra? I och för sig så kanske man kan kolla på Bingolotto då, som en riktig barnfamilj ;)"

Förstår att du antagligen menar detta med glimten i ögat men bebistiden behöver inte alls bli så som du beslriver den. jag har många vänner och bekanta som delat föräldraledigheten rakt av i ett tidigt stadium och därmed delat ansvaret för bebisen från början. Livet med ett barn har därför blivit som vad man gjort det till.

Vill man vara den där som harvar hemma i sin mysbyxor med en unge under armen och som inte vill göra nånting så kanske man vill ha det så. Vill man däremot göra annat så gör man det. Jag tror helt enkelt livet med barn blir lite vad man gör det till. Och att man kommer stinka bebisspyor är ofrånkomligt, bebisar kräks ju

Varför man vill ha barn?

Så man har nån att slå när man är arg?

(Det var inte så värst roligt skämt, men jag vet faktiskt inte. Jag bara vill, men bara med min sambo, inte vilken karl som helst duger.)

Jag kan första hur du tänker TS eftersom jag själv varit väldigt tveksam, men jag haller med inlägget som papekar att du maste vara ärlig mot din sambo. Jag har alltid gillat barn "litegrann", ett i taget och under lugna omständigheter, typ sitta och rita med en av mina smakusiner, men varit allergisk mot "barnsnack", hela familjegrejen, att de flesta mammor inte verkat bry sig om nagot annat osv. Nu är jag gravid och är nästan säker pa att det inte kommer att bli sa för mig, jag är samma person med samma intressen, och far nu ytterligare ett intresse och som jag redan älskar och ska göra mitt bästa för att ta hand om utan att ändra pa mig själv som person. Sa i mitt fall sa har jag bara gett mig f-n pa att kämpa lite/mycket extra. Tycker att det är helt ok att lata bli att skaffa barn, men man kanske kan säga "nja" istället för helt "nej" om man inte är helt säker? Har en farbror som haft 2 stora kärlekar i sitt liv, som lämnat honom för att han inte ville skaffa barn, han är musiker och gillar rock´n roll liv, men han är 50 nu och angrar sig lite för han älskade verkligen de kvinnorna.

Glömde även tillägga att jag tror att det är en mognadsfråga. När och om man känner sig redo för barn så tar man allt vad det innebär. För några år sen resonerade jag exakt likadant. Numer känner jag att mitt liv ändå inte är så jävla kul och fullkomligt ( ) som jag velat tro. Jag partajar knappast varenda dag, och det händer inte så jäkla mycket spännande, mer än sådant jag tar mig för som träning och träffa vänner ibland, och hur ofta orkar man det när man jobbar 100 procent och har ett hem och hushåll tillsammans med någon annan?

Jag har inte fått en massa bristningar och hängbröst, och jag har snyggare figur än innan jag födde tom. Och jag har fött två barn.

Min fråga är: Hur kan man INTE vilja skaffa barn?????

Har inte läst alla svar men svara dig TS.

Min kärlek är min sambo OCH mitt barn. Att skaffa barn nu har jag alltid viljat om det passade. Och det har det. Att ha 2 så underbara personer i mitt liv är helt underbart. Och visst kommer man lite i andra hand men på ett helt annat sätt. Vår son är vår första prioritet hans behov går före våra. Inga problem vi hinner med varran också.
Visst förändras kroppen för många men det är inte alla som det syns på. Det har aldrig spelat nån roll för mig. Att jag inga bröst har kvar efter amning är inte viktigt, hudbristningarna tyckte jag var hemska men nu är de blekta och jag bryr mig inte om dom. Man kan ta hand om sig och se bra ut trots att man skaffar barn. Sen kan du ju operera dig om du känner för det i framtiden.

Att du inte vill ha barn är helt ok. Alla vill inte det. Men jagm såte säga att du missar det mest underbara i världen

Jag vill bara poängtera att livet slutar inte för att man får barn... Man får andra värderingar och tycker inte det är lika viktigt med uteliv och killar längre.
Jag var precis som koalan innan jag blev gravid. Min dotter var inte planerad, och vi övervägde abort in i det sista. Och jag är SÅ j-a glad att jag till sist vägrade aborten. Hon är min ängel, som fick mig in på ett bättre liv. Jag kan inte säga det bättre än så.
Självklart saknar jag ibland den där tiden man var helt fri och kunde dra ut med kompisarna precis när man ville, kunde dansa på en av högtalarna på innekrogen - och känna sig skitsnygg. Men nu är det som jag lyfts från allt det där. Jag trodde jag var lycklig då, men då visste jag inte vad sann lycka var...