Varför vill ni ha barn?

Nej, det är inte konstigt att föräldrar enbart pratar om sina barn. Men för omvärlden är dessa barn inte lika intressanta.... Det blir väldigt "mycket" liksom.

Angående detta att försvinna från sitt ursprungliga jag: jag har aldrig träffat någon som blivit "en annan" efter barn. Däremot många - inklusive mig själv - som fått ändrade prioriteringar. Man har en eller flera personer till att ta hänsyn till, och då gör man det!

Den här "sunka till sig"-biten är verkligen kluven för mig. Jag har inte gått ner mig i något vällingträsk, men jag har en helt annan acceptans för att jag själv inte ser så attans piffig ut jämnt, att hemmet inte alltid är tipptopp etc. Det är för mig en lättnad att inse att de allra flesta struntar fullkomligt i hur jag ser ut och vad jag gör.

Sexlivet nådde oanade höjde efter första barnet, än har vi inte kommit ikapp efter tvåan men det ska nog reda sig

Jag planerar att vara " vuxen" även som förälder men även tillåta mig att vara jävligt omogen emellanåt också... Det värsta med att vara gravid tycker jag är att ALLA helt plötsligt "vet" hur jag kommer att bli, hur jag kommer att känna inför det ena eller det andra... Herregud, alla är vi olika och tur är väl det!?

Du saknar kanske helt enkelt den genen som gör att man vill ha barn till varje pris...? För mig blev det liksom ett slags tvång - från en dag till en annan (njae, en månad till en annan kanske) så bara "visste" jag att det var dags att börja försöka... Som tur är gick det vägen, vissa får ju kämpa länge, men hursomhelst - min barnlängtan kom som ett brev på posten...

Men SJÄLVKLART vet var och en vad som är bäst för dem, alla blir inte föräldrar, vare sig det är självvalt eller inte! Stå på dig! Våga vägra barn!

Tror nog att man har utrymme att älska fler personer än bara en enda. Din sambo behöver ju inte älska dig mindre bara för att ni skaffar barn, tvärtom.

Jag och min sambo har blivit mer kära efter att vi fick ett gemensamt barn. Vi blev som nyförälskade på nytt och det var liksom himlastormande igen. Tror bland annat det beror på att man kommer varandra nära på ett sånt nytt sätt under förlossningen. Vår kärlek har defintivt djupnat. Självklart älskar min sina barn över allt men kärleken för min sambo är en annan typ av kärlek. Jag skulle gå genom eld för hans skull.

Efter första barnet (som föddes när jag var 20 år) så var min kropp precis likadan som innan, fast snyggare. Jag var smal, vältränad och hade snyggare bröst än innan. Nu senast ändrade sin kropp sig mer, men nu är jag 35 år och har ingen lust att springa och träna osv, men om jag hade gjort det så hade det nog inte varit nån skillnad nu heller. Det blir vad man gör det till.

Kan tillägga att vi har mer sex än förut. Och jag går fortfarande ut och träffar kompisar, vi åker på weekendresor och allt det där vi gjorde innan. Den stora skillnaden är att man måste planera mer.

Alla måste inte ha barn. En del tror att föräldraskap är enda sättet att vara lycklig. De har helfel. Jag ville inte innan, men med rätt kille, så.

Men ändå. Kärleken till min man och till mitt barn är helt väsensskilda. Barnet är beroende av mig, det är egentligen inte mannen, den kärleken är liksom mer frivillig.
Min man älskar jag för att han är som han är, min son älskar jag oavsett hur han är.
Men inte glömmer jag att vara kär i mannen bara för det.

Sexlivet blev fantastiskt under graviditeten, en plåga under amningen, men nu är det fantastiskt igen. Har inga bristningar och väger samma som innan. Känns mer som en förädling snarare än en försämring. Brösten är väl lite mjukare, men de blir hängiga förr eller senare hur man än gör. Är väl bara kniven som hjälper.

Jo, visst lever jag i föräldrabubblan. Det blir så, eftersom det kräver en så stor investering. Det är känslighet, ärlighet, tid, ork, styrka och massa, massa mod. En fet utmaning. Det känns som om volymen på livet har skruvats upp. Det jobbiga är jobbigare, men det roliga är väldigt mycket roligare. Men det är bara några år, sen kommer man igen. (Ändå har jag fått höra att jag "är precis som innan".)

Barn ska vara en tillgång, annars kan man ju avstå. Och trots att det är en så stor utmaning så är det fullt möjligt att fortsätta i stort sett som vanligt.

Jag är definitivt inte likadan som innan jag fick barn. Alla mina vanliga intressen har jag kvar, men det första året med ett barn är intensivt, jobbigt och tar mycket tid och tankekraft - situationen ändras ju hela tiden. Jag har fått fler intressen - tex mat, blöjor, sömn... Jag har haft tur och har flera kompisar som fått ban ungefär samtidigt så de har en viss förståelse, och gentemot kompisar utan barn har vi anpassat oss så att vi ibland delar på oss - den ene går ut och tar en öl eller en fika och den andre är barnvakt. Vi har kloka vänner som förstår att vi kommer igen snart. Sedan finns ju mammagrupper delvis för att man ska kunna träffa någon med barn i samma ålder som gillar att prata bajs, så slipper man nöta det med sina andra vänner!

Dramaonline skrev det mycket bra - volymen har skruvats upp (ibland bokstavligt talat )

Sexlivet - det är svårt att tajma in det så att båda vill samtidigt och inte är för trötta eller upptagna med annat - men det är helt ok.

Man måste som sagt inte skaffa barn för att bli lycklig (åtminstone tycker inte jag det!). Du tar en risk hur du än gör - försöka få barn och kanske ha en jobbig graviditet, bråka mer med din sambo och definitivt få ett livslångt ansvar och engagemang för en ny person, med allt gott och ont som barn för med sig, eller avstå barnafödande och riskera att du ångrar dig när det är för sent och att din sambo lämnar dig för någon att avla med.

Så länge som du gör ett genomtänkt val och inte låter andras förväntningar styra över dig så är jag övertygad om att du kommer att bli lycklig TS - med eller utan barn! Kroppen är i det här fallet sekundärt - lyssna på själen, den kommer du att släpa runt med hela livet, men kroppen kan förfalla av så många andra skäl än barn.

Ja, jag vet inte heller varför folk vill ha barn :) Jag har aldrig någonsin tyckt att bebisar är söta (varför? röda, skrynkliga och skrikiga ju) och har väldigt svårt att förstå tjusningen med en jollrande bebis och en mamma som försöker 'tolka vad bebisen pratar om' - eh? :)

Jag tycker om mina småkusiner som är runt 8-10 år gamla, men sen träffar jag dem också bara en 3 gånger per år högst, så jag vet ju inte riktigt hur jag skulle känna om jag var tvungen att träffa dem varje dag.

Jag får panik och tänker ÅNEJ när jag stiger på bussen och hela jäkla dagiset är där (utflykt nånstans) och jag andas in den BERÖMDA DAGISLUKTEN... allvarligt talat, jag får kväljningar av den lukten! Det luktar DAGIS helt enkelt, och småbarn. Jag tänker då på att försöka att andas in genom min halsduk så jag inte får fjorton olika sjukdomar av dagisbarnens utandningar.

Jag kan se framför mig hur min bebis skulle skrika, skrika, skrika och grina på nätterna - och hur ska jag som inte ens TYCKER OM bebisar eller barn att kunna stå ut? Jag tycker ju om att sova! Behöver mina 10 timmar liksom. Vad ska vi sen göra på dagtid, gå en tur med vagnen, torka spya och byta blöjor, höra på när bebisen jollrar om något obegripligt och aldrig får tappa bebisen ur sikte (när den börjat krypa och så, annars måste den väl vara fastklistrad på en dygnet runt).

Sen på kvällen när pappan förhoppningsvis kommer hem (kvinnan måste ju vara mammaledig ett tag efter grav, vilket är naturligt) från jobbet så är man helt slut och stinker bebisspya, hoppar in i duschen och stupar i säng - för vad annat kan man göra? I och för sig så kanske man kan kolla på Bingolotto då, som en riktig barnfamilj ;)

Vad hände med mitt liv, liksom? Jag vill ha tillbaka det! Men nej, de är försent. Då sitter man där med en bebis med spya på tröjan i sina nattofflor och undrar vart fan den fnissiga förfesten med väninnorna tog vägen, innan man ska ut och 'göra stan' ;) Förväntningarna är på topp, lite lullig efter vinet och uppklädd till tänderna - alternativt den romantiska middagen ute med sambon där bara vi 2 spelade någon roll, där vi matar varann med jordgubbar i punschgrädde och pratar om vår nästa crazy resa som antagligen kommer att gå till Amazonas med ridturer i djungeln på schemat.

Men nej vänta, man har ju barn - DET GÅR JU INTE! Istället förlikar man sig med att kunna sova 4 timmar i sträck utan att bli störd av bebisskrik (tacksamheten visar inga gränser!), och nästa resa går troligen mot Kanarieöarna, på Vings Blue Village hotell för barnfamiljer, tillsammans med 4039439938398943984967892829398238933893829 andra familjer med barn där, som kommer att bajsa i poolen.

Ursäkta att det blir lite långt, men det är bara så jag föreställer mig hur att skaffa barn är... :)

Koalan -

Håller med i vartenda ord. Helt perfekt sammanfattat av hur jag oxå tänker.

Trodde bara det var jag som känt "dagislukten".