Så tråkigt Malin81a och jag måste erkänna att jag faktiskt läst lite i en tråd där du skrivit men aldrig skrivit själv, jag är gravid i v22.
Min man sa också att han tyckte att det var bra att det upptäcktes så att vi kunde avbryta, vår flicka föddes i v21, men han sörjde också väldigt djupt och ingen av oss var riktigt beredd på hur stor sorgen skulle vara när hon föddes. Och då hade vi ändå kämpat i år. Så sorgen kanske hinner ikapp din man till slut.
Vi har en femåring som var tvungen att gå igenom detta tillsammans med oss och det har inte varit lätt. Vi frågade om hjälp av kuratorn och senare också av sjukhuskyrkan som kom till salen efter att lillflickan fötts. De hade bara goda erfarenheter av att syskonen fått träffa den lilla så vår femåring fick träffa henne på den avskedsandakt vi höll tre dagar efter födseln. Och så har vi pratat jättemycket, svarat på alla frågor och för henne var det väldigt viktigt att få bekräftelse på att hon nu var storasyster. Det har även kommit extra många tankar på döden och hon har stundtals varit rädd för att förlora oss också. Det är inte lätta diskussioner att ta men jag tror att man tjänar på att inte undvika dem.
Vi har vänner som tyvärr varit med om att barnet dött i magen som upptäcktes vid RUL och kvinnan i den familjen kom hem till oss några dagar innan förlossningen så vi fick fråga allt vi ville veta. Det var otroligt mycket värt. Kanske vi kan hjälpa dig på samma sätt.
Vi blev inlagda en måndag och då fick man ta tabletterna med några timmars mellanrum och skulle vara sängliggande ett tag efter varje tablett så att de stannade kvar. Men annars var det bättre att vara uppe och röra sig för att påskynda. Man får inte äta eller dricka ifall det skulle bli operation men jag vet inte hur vanligt det är att det blir så. Efter kanske 3-4 timmar satte värkarna igång och jag tyckte att det gjorde ganska ont, barnet är ju så mycket mindre än vid en fullgången graviditet men för mig fanns ingen ork eller vilja att kämpa och det gjorde stor skillnad. Men till skillnad mot en vanlig förlossning så får man så mycket morfin man vill ha.
Efter kanske fyra timmar trodde alla, inklusive jag själv, att hon skulle födas och personalen gjorde sig redo. Men jag vet inte om det var jag som stoppade upp allt för jag kunde bara tänka att jag inte klarade av att förlora henne ännu. Och då slutade allt. Trots mer medicin kom inga fler värkar och istället föddes hon i stillhet morgonen efter. Vår flicka levde inte när hon kom ut men så var det ju nästan ett dygn sedan förlossningen satte igång.
Efter att de mätt och vägt henne fick vi in henne till oss och så fick vi ha henne så länge vi ville. Hon var 25 cm lång och vägde 250 g, mindre än hon borde på grund av sin sjukdom trisomi 18. Efter sex timmar kände vi att vi var tvungna att lämna henne för att över huvud taget orka göra det.
Vi hade som sagt en avskedsandakt på sjukhuset tre dagar senare med delar av våra familjer. Hon kremerades och när kälen gått ur jorden begravde vi henne på kyrkogården tillsammans med våra familjer. Vi bor nära kyrkogården och det känns väldigt fint att kunna gå dit. Vår flicka har varit med och bestämt vad som ska finnas på graven, hon ville att lillasyster skulle ha smultron och en liten staty av en sovande kanin.
Vår nya graviditet räknas från en månad efter att lillflickan föddes.
Det är bara att fråga om det är något mer du undrar över.
Jag måste nog be om att få ett utdrag ur min journal och läsa det läkarna skrivit om och om igen. Vill att detta ska vara över.