Vi som avbrutit 2013

 

Jag hade väldigt länge stenkoll på hur många veckor jag skulle haft kvar till bf och hur lång tid det hade gått sedan första ultraljudet och när vi var in för att avbryta. Allt det inträffade samma veckodag och jag var alltid som mest ledsen den veckodagen. Jag tror, nu i efterhand, att jag hade någon slags behov av kontroll och räknade ner till när graviditeten skulle ha varit avslutad. Jag såg bf som ett definitivt avslut på den graviditeten även om jag redan visste att den var avslutad. Jag testade postivit innan bf för förra graviditeten passerades och jag är enormt tacksam för det. Jag hade släppt den förra graviditeten redan innan jag testade postivit och att jag var gravid igen hjälpte när bf-dagen kom. Hade jag inte varit gravid igen då hade jag försökt planera in något roligt på bf-dagen för att skingra tankarna. Någon dag efter bf skulle varit var vi till minneslunden. Det kändes viktigt och vi har åkt dit tillsammans när någon av oss velat det.

I mars skulle jag ha haft ett besök till barnmorskan och det tog lång tid innan jag faktiskt klarade av att avboka den tiden, avbokade den en vecka innan. Som tur är kunde jag avboka den utan att prata med någon. Jag planerade in något roligt att göra den dagen för att få annat att tänka på. Det hjälpte mig.

 

Det har varierat från att inte fråga alls till att fråga (ibland, har det känts som, för) ofta. Många har pratat med maken om hur det är med mig istället för att fråga mig direkt. Jag har också känt mig besviken ibland men valde att inte lägga någon energi på det. Jag tror att en sån här sak är ganska ofattbar och vissa vet inte vad de ska säga eller är rädda för reaktionen. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva gå igenom det här och ibland har det känts overkligt att det ens har hänt. Jag visste att det har hänt men tror att jag försökte skydda mig själv på ett sätt. Det hjälpte mycket att ha en plats att gå till och nu med mer perspektiv på det som har hänt kan jag även ta med mig att jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv.

Min syster sa ibland att hon inte visste vad hon skulle svara men jag sa då att hon inte behövde svara. Det hjälpte ändå att bara kunna få ur sig vissa saker, ibland var det skönt också att inte få någon peppande kommentar tillbaka. Att bara få vara. Jag upplevde att vissa i min omgivning ansåg att det kunde vara bra att försöka komma tillbaka till vardagen ganska fort igen men jag lyssnade inte på dem då jag upplevde att de inte förstod det som jag gick igenom. Jag lyssnade på mig själv och pratade mycket med kuratorn om mina tankar.

Du har ytterst normala tankar med tanke på omständigheterna. Vissa tankar jag tänkte vågade jag inte prata med familj och vänner om då de kändes så morbida men var normala för någon i min situation. Hoppas du får en bra lördag!
Kram!

Jag tror också att det kan vara en blandning mellan att inte kunna sätta sig in i situationen och hur fruktansvärt det faktiskt är och att de inte vet hur de ska tackla det vi har varit med om. Många hörde av sig och en del ville även kunna göra något fysiskt för oss som att vara barnvakt till vår flicka så att vi kunde få lite tid till att bara sörja eller laga mat åt oss. Andra som står oss nära och till och med är familjemedlemmar hörde knappt av sig eller inte alls. En vän till mig hörde av sig efter ett par månader och när jag pratade lite om det som hänt sa han att man måste gå vidare.

För mig har det känts bra att människor omkring oss har prata med oss och inte bara låtsats som om ingenting har hänt. För hela vår värld har förändrats, vi har fått en liten flicka även om vi aldrig fick hålla om henne i livet.

Vi har gjort någonting mysigt på våra bf, ofta har det varit att vara ute i naturen. Vandra, göra en eld och njuta av tystnaden. Det är vad som har känts bra för oss. Vi har ju haft ganska många bf då detta är vår sjunde graviditet men vi har även privilegiet att få fira en underbar unges födelsedag varje vinter och en födelse till att se fram emot.

Hej!

Blev rekomenderad denna tråd av en bekant!

Jag och mannen fick göra ett avrytande i fredags efter att man på tisdagen upptäckt ett dött foster sedan en vecka tillbaka! I tisdags när vi fick de hemska nyheterna trode jag att jag va 17+4 men fostret hade dött 16+4!

Känner mig tom!

Väntar på svar då vi valde att undersöka moderkakan men inte bäbis!

Ska bli skönt att veta om det var en pojk eller tjej!

Känner mig ändå lyckligt lottad som har två u underbara tjejer sen innan!

Välkommen till tråden! Beklagar sorgen och skickar massa värme och styrka.

Valde ni att inte se eran ängel efter födseln? Hoppas undersökningen kan ge er svar och ta er ett steg närmre ett avslut.

Känner med dig TigerEmmlis. Stora kramar!

Har precis börjat jobba igen efter sjukskrivning och semester. Och det går verkligen inte bra. Kände mig verkligen bättre i slutet av semestern. Men sedan jag började jobba så känns allt skit igen. Jag bara gråter, vilket jag inte gjort så mycket den sista tiden. Och så jobbigt att hantera alla kolleger. Vad de än gör så blir det ju fel. Är de snälla och bryr sig, så blir jag ledsen, och det blir obekvämt (oftast iaf). Och säger de inget blir jag ledsen för det. Det blir liksom som om inget hänt. Vill bara skrika att jag faktiskt har fått en liten son, och han är död. Men det kan man ju inte göra. Har gått ner på halvtid, tror jag behöver trappa upp lite långsammare. Men nu måste jag ju skaffa läkarintyg för att kunna fortsätta så. Känns jättejobbigt och osäkert. Orkar liksom inte vara stark och ta tag i det just nu, men har ju inget val. Är så orolig att de inte ska hålla med mig om att jag behöver deltidssjukskrivning ett tag nu.

Många kramar till dig TigerEmmlis!

räkans, jag känner med dig. Jag tyckte det var en jätteprocess att ringa läkaren om förlängd sjukskrivning och sen att ringa om deltidssjukskrivning. Läkaren var dock en pärla och ifrågasatte aldrig mina känslor när jag berättade som det var. Angående jobbet så tycker jag i efterhand att det var jobbigt att alla visste vad som hänt. Några frågade och jag tyckte det var så skönt att få prata om det som hänt även om jag blev ledsen mitt i ibland. Många hade en blick av medlidande när de såg mig men sa inget och det kändes värre än de som pratade med mig. Det hade kanske varit bättre om alla inte visste utan att de som undrade istället kunde fråga vad som hade hänt. Jag märkte väldigt väl när jag pratade med någon hur mycket de ville veta och berättade inte mer än vad jag kände att de ville höra.

Hoppas du kan få lite styrka att ringa! Stora kramar!

Har fått sjukskrivning en vecka till nu iaf, på halvtid. Känns skönt, men jobbigt att jag måste ha ny läkarkontakt sen. Har pratat med olika läkare hela tiden, och nu ska jag till vårdcentralen nästa gång, istället för kvinnokliniken. Har bara varit på min VC ett par gånger med "enkla" problem, alltid haft olika läkare, och aldrig varit särskilt nöjd. Så det känns sådär. Men hoppas på att få ännu en ny läkare, som skulle kunna bli bättre.

Hoppar in här.Hoppas det är okej.

Vi kämpade i 2 år innan vi blev gravida men redan vid första ultraljud började varnings klockorna ringa.Vi blev tillbaka flyttade nästan 2,5 veckor och hem skickade utan att få görs Kub.När vi fick komma tillbaka för att göra kub så fick vi dåliga värden 1:4 och barnet hade en svullnad runt kroppen och en bred nackspalt på 7,7mm. Väntan på att få göra fostervattensprovet var extremt jobbigt och ju mer man läste ju mer växte oron.Men något fostervattensprov hann vi aldrig göra. Läkaren som skulle göra provet upptäckte på ultraljudet att hon somnat in.Det visade sig sedan att hon hade Trisomi 18.Har det så fruktansvärt jobbigt med att träffa folk just nu.Undviker folk man känner för att man inte orkar prata om det.Rädd att börja gråta på stan bara för att någon frågar hur lång tid man har kvar.Är så himla känslig just nu att jag undviker gravida och bebisar..

 Hela semestern blev förstörd av all oro och ångest.Första ultraljudet inträffade på min första semesterdag.Skulle ha börjat jobba i måndags men sjukskrev mig.Är tänkt att jag ska börja jobba på onsdag men jag vet inte om jag orkar ännu.Träffade en kurator som tycket att jag skulle ta det i min egen takt och börja prata om det när jag känner att jag orkar.Ska träffa Läkaren på måndag och prata om allt som hänt och svaren vi fick.Jag hoppas verkligen att jag får vara sjukskriven att tag till för jag orkar verkligen inte träffa mina kollegor och vårdtagare ännu.jag har ju knappt träffat min familj och mina vänner ännu för att det fortfarande känns för nära inpå.Vi gjorde avrytandet den 13/8.Ska träffa mina föräldrar och syskon i morgon för första gången sedan det hände och det känns jätte jobbigt.Är rädd för att bryta i hop.Läkaren pratade om att hon ville att jag skulle få behålla min semester och att hon ville sjukskriva mig för de veckor som varit sen vi fick beskedet.

Hur länge var ni sjukskrivna efter avbrytandet?