Vi som avbrutit 2013

åhh stort grattis!! blev helt tårögd när jag läste <3 Kram!!

Ska få obduktionssvar imorgon. Är så sjukt nervös. Tänk om det visar att det nte var något större fel på vår son, och att vi avbrutit i onödan. Är så sjukt rädd för det. Det är väl inte så troligt, de var ganska tydliga med hur dåligt det såg ut, men kunde inte ge någon specifik diagnos innan. Men rädslan nu är så sjukt stor, ven om det ska bli skönt att få veta också. Om det nu går att säga något, det vet man ju inte heller.

Hur har det gått, räkans?

Vi fick inga fler svar. Det de såg innan avbrytandet bekräftades i princip. De vet att han var missbildad, däremot finns det någon underliggande sjukdom eller syndrom, och det kan de inte säga något om. De ska utreda vidare, kolla genetik och så, men det är inte säkert att det ger mer.

Fortfarande jobbigt att inte veta, men slapp iaf skräcken att de sa att han var rätt frisk.

Räkans: Förstår att ovissheten är svår, men skönt ändå att ni fick bekräftat att ni tagit rätt beslut.
Verkar som att jag och min man haft tur i sammanhanget, när jag läser andras berättelser. Vi fick snabba besked (5-6 veckor efter avbrytandet) och för mig kändes det som en viktig del för att komma vidare i sorgearbetet.

Jo, måste kännas skönt att i alla fall veta vad som var fel, även om det förstås är för jävligt att något ska behöva vara fel över huvudtaget. Vi fick hyfsat snabbt svar på obduktionen, runt 7-8 veckor, men tack vare att jag låg på. Men nu känns det som om det kan dröja med nästa steg, i semestertider och så. Hade varit skönt att åtminstone få veta ifall det finns upprepningsrisk, eller om det bara är slumpen.

Och det här med rätt, det är ju så svårt att säga. Så sjukt att man helt plötsligt får bestämma över liv och död. På något sätt var det ju rätt beslut för oss, det hade i bästa fall blivit ett fruktansvärt smärtsamt liv, fullt av operationer, som man inte vet hur bra de skulle hjälpa. Men ändå, vem är man egentligen att säga att det inte är ett liv som är värt att leva...

Räkans: så sant. Att leka Gud är verkligen ingenting man gör med lätt hjärta...

Jag hade också så svårt för att vi just lekte Gud, vad hade vi förr rätt att bestämma att hennes liv inte skulle fortsätta. Jag visste från början inte ens om vi hade rätt att sörja när vi hade "valt bort" henne. Samtidigt visste jag att vi tog beslutet för hennes skull även om vi också vägde in vad vi orkade och hur mycket hennes storasyster skulle behöva vara med om.

Jag är nu gravid i v15 och har gbs som jag har fått antibiotika för en gång. Nu verkar det vara tillbaka då uvi och sammandragningar är symptom. I söndags hade jag feber, blödde lite (förmodligen från uvi) och hade sammandragningar. Jag hade även haft lite ont och tungt neråt. 1177 ville att vi skulle åka in. Med gbs kan vattnet gå för tidigt och barnet kan dö i magen även om detta är ovanligt. På UL såg jag och min man först inga hjärtslag och när jag frågade läkaren sa han att jag skulle kolla själv och gick sedan och pratade i telefon om något helt annat medan jag låg kvar och grät. Sedan fortsatte han och nu kunde vi se hjärtat slå. Vi klagade sedan på läkaren till en sköterska.

Sedan sa han åt oss att gå hem och att han ändå inte kunde göra någonting. Jag krigade mig till att han i alla fall skulle göra en odling. Vi fick egentligen inga svar av honom och nu kan jag inte låta bli att vara rädd för att behöva begrava ett till barn. Men jag ska ringa till MVC om en timma och höra vad hon tycker. Jag vet samtidigt att det kanske inte alls är någon fara.

Jag hade inte alls tänkt lämpa över allt detta på er men tankarna snurrar så mycket kring detta just nu

Vi måste ha haft tur, för vår lilla Alva kunde diagnosticeras med det snabba fostervattenprovet. Vi fick alltså svaret dagen efter avbrytandet, innan vi gick hem, tre dagar efter ultraljudet. Det var en lättnad att veta att det var slumpen redan då. Tror att vi hade varit än mer rädda för att försöka igen annars.
Nu sitter jag ändå här och oroar mig i slutet av denna graviditet. Har ca 6 veckor kvar men oroar mig varje dag, både för sjukdomar, plötslig spädbarnsdöd och att plutten inte mår bra i min kropp. Alla förberedelser vi gör, varje steg vi kommer närmare, gör att oron ökar ett litet snäpp. Tänk om vi inte kommer hem med en plutt den här gången heller? Alvas sjukdom satte verkligen sina spår... Väntar på tid hos föräldra-barnhälsan och hoppas att kontakten där kan hjälpa mig att lindra oron.

På mig gjordes inget fostervattenprov. Det var försent när de upptäckte att problemen var såpass allvarliga i v. 22. Och inget tydde väl egentligen på kromosomfel. Antar att det är en av de saker de ska kolla nu, efter obduktionen, eftersom de har sagt att vi ska kallas till genetiker.

Min lilla groda: Självklart får man sörja. Vi har ju förlorat ett barn, även om vi var tvungna att ta det svåra beslutet själva. Och den största anledningen, iaf för oss, var ju för att barnet skulle få slippa lida. Lycka till med den nuvarande graviditeten, och hoppas allt går bra. Hoppas du fick bättre stöd och besked från MVC. Tyvärr är ju inte alla i vården bra.