Vi klarar inte av våra barn...

Jag vet ju inte alls om det stämmer på något av era barn men viljestark/käftar emot/skolbegåvad gör att jag tänker på min snart sjuåring som är särbegåvad. Han har varit helt oregerlig i perioder och utreddes för att förskolan misstänkte ADHD - men han har bara väldigt hög IQ och tänker inte riktigt som andra. Och så blir sjövild när han är understimulerad. Googla "särbegåvad" så får du bra info, bla på mensas hemsida.

Efter utredningen (som inte är nödvändig i sig då det inte är ngn diagnos) har det blivit mycket bättre eftersom vi kunnat ge honom rätt sorts stimulans och hittat bättre sätt att möta honom.

Det är skitjobbig att ha extra krävande barn - oavsett vad det beror på. Be om individuell föräldrahandledning om kommunen kan erbjuda det. Det var väldigt bra för oss. Lite som parterapi med fokus på barnen och konkreta råd anpassade för just oss och våra barn.

Alexi: barnen säger inte så mycket alls fastän vi försökt förklara så pedagogiskt vi kan. Det blir mest axelryckningar och en bortvänd blick som reaktion och ingen skillnad i beteendet.

augustisten: du kanske har en poäng där med ett stort behov av stimulans. Äldsta barnet lärde sig färger etc vid knappt 2,5 år. Vid fyra skrev barnet samtliga familjemedlemmars namn och vid 5 kunde barnet läsa. Enligt personal på skolan är språkutvecklingen gällande skrift etc på nivå av ett barn i åk 2 samt att det matematiska tänkandet också är tidigt utvecklat. Hemma råder 20 frågor om allt möjligt från detta barn och på en nivå att jag inte alltid finner bra svar att servera.  Jag har inte fäst desto mer tanke kring det, men kanske behöver barnet än mer stimulans än vi i dagsläget erbjuder. Vi vill ha hjälp, för självklart vill vi ha någorlunda harmoni i vår familj. Till veckan ska jag ringa och höra mig för kring vad för stöttning vi kan få gällande barnen.  

Vad gäller att engagera sig - det gör vi, och det mer än många andra föräldrapar gör. Då vi ändå var rätt "gamla" när vi blev föräldrar finns inget behov för festande och resande utan barnen då vi redan hunnit med de delarna innan barnen kom.
Vardagsliv och utflykter med barnen räcker gott. Tid för oss själva får vi genom vårt intresse för att träna där vi ger varandra frihet att komma ifrån och den andre är hemma med barnen. Barnvakt som sagt någon gång då och då i några timmar för att få tid ensamma tillsammans.
Vad för möjligheter det finns för föräldrar här i vår stad vet jag inte men jag ska kolla upp det. 

Jag har svårt att tro att ni får någon hjälp till avlastning från kommunens sida så ni får försöka avlasta varandra så mycket ni orkar. Hur beter sig barnen om ni lejer en barnvakt? Om ni kunde hitta någon som ni litar på så ni kan gå ut för er själva ett par timmar varannan vecka? Däremellan får ni som sagt lösa av varandra.

Jag tror mycket på fysiska aktiviteter och på att vara tydlig med att t.ex. kl 19 är det lugn och ro, klockan 20 är det natt osv.

Kan någon av er ge sig ut på cykeltur varje kväll med ett av barnen medan den andre är kvar hemma med det andra barnet och läser/tränar intellektuella förmågor? Och så byter ni varannan kväll?

Kan den ene stanna hemma med barnen och den andre åker och handlar nu när det är tufft att ha barnen med på affären? 

Vad gör ni när barnen t.ex. börjar skrika och tjafsa i affären?

Jag har en dotter som fyllde 2 i april. Hon kan räkna till 10. Kan alla färger. Kan veckodagarna. Och hon är envis som en skär gris och tidigare så skrek hon tills hon fick som hon ville. Hon lyssnade inte i affärer, sprang iväg från mig osv. Det var jättejobbigt. Alla andras barn kunde vara stilla i 5 minuter och lyssna, men inte min unge.

Men jag har ändrat taktik. Jag talar till hennes förnuft. Hon behöver inte gå och lägga sig, utan hon får tala om för MIG när hon vill göra det och då blir hon trött vid den tiden som jag ändå hade velat lägga henne. Hon bhöver inte äta maten eller gå på pottan om hon inte vill, men hon gör det av egen fri vilja. Gör hon det så blir hon rikligt belönad med klistermärken och andra saker hon gillar. Jag håller dock hårt på vissa saker och det är att man inte ska skada sig själv, andra eller egendom och gör hon det så blir det konsekvenser.

Om din 7-åring är begåvad (men utan något annat handikapp) så kan du ju alltid testa med att låta honom bestämma själv. Låt honom bestämma att han ska sköta sig och var noga med att belöna rikligt. Vi har alltid sett till att fokusera på vad vår dotter gör rätt i stället för att fokusera på vad hon gör fel och det funkar.

Men det kan ju också vara så att han har någon form av dolt handikapp som du inte ser, och då kanske han inte KAN sköta sig. Ni kanske borde ta kontakt med BUP och prata med dem också?

Redan nu har vi börjat undvika att ta med bägge barnen till affären, det blir bara kaos av allt då de triggar varandra till max. En förälder och ett barn fungerar dock bättre. I regel åker en av oss och handlar och den andre är hemma med barnen då det blir lugnast så. Är vi i affären och kaoset startar så försöker vi först resonera med dem men då det sällan har effekt slutar det ofta med att en fraktar barnen till bilen och väntar där tills den andra handlar klart och betalar.
Som tidigare nämnt har vi barnvakt men då det inte är släkten som stället upp så är det mot betalning vilket av förklarliga skäl innebär att vi inte kan nyttja den servicen varje vecka men åtminstone 2 ggr/månad. Barnvakten, som är densamma sedan några år upplever också detta kaosartade beteende från barnens sida och har det periodvis tufft med dem.
Vi hittar på saker med barnen så de delas upp mellan oss, men inte dagligen dock men kanske ett par gånger per vecka.   

Min son var helt hopplös och absolut ingenting hjälpte när han var igång. Precis som du kände jag att jag inte klarade av att uppfostra honom och jag och min man planerade till och med att bli särbos för att vi skulle få vila varannan vecka. För några månader sedan fick vi veta att han har Asperger. Diagnosen har ökat vår förståelse för honom och dämpat våra skuldkänslor. Ta med barnen till bup och be om en utredning. Lycka till.

Låter skitjobbigt, och tvärt om mot all präktighet som kan förekomma här, så förstår jag fullt ut dina "förbjudna tankar" om att vilja lämna bort dem. 
Men själv hade jag börjat med följande:
- tänk igenom de jobbigaste situationerna:
- om tex affären är jobbig, sluta handla med båda barnen samtidigt - ta ett i taget. Låt 7-åringen skriva listan, plocka ner varor och gå till kassan och betala. Om han/hon sköter allt bra, så ge någon form av belöning. Hemma kan 7-åringen vara med och planera maten, vara med och laga mat, duka etc. Aktivera på ett positivt sätt som tvingar ungen att tänka och vara närvarande. Jag upplever att uttråkade barn bråkar.

Man kan eg göra samma med 3-4åringar, men inte samtidigt. Det verkar som om de potentierar varandra i sitt negativa beteende. 

Men jag förstår fullt att du känner dig förtvivlad 

Usch TS, jag känner verkligen med er. Men jag tycker mycket av det du berättar stämmer välldigt bra in på hur min storasysters 2 var i ungefär samma ålder, och där var det Asperger vs Damp som var "boven" i dramat. Nu vet jag inte om det är så i ert fall, men det FINNS en gräns för vad som kan göras inom rimlighetens gränser, innan FÖRÄLDRAR bränner ut sig på dessa barn. Och det är deffenitivt INTE bra. BUP låter som ni skulle behöva börja med.. också hoppas jag att dom lyckas hjälpa er den vägen. Ni låter verkligen trötta =/