Vi klarar inte av våra barn...

En väldigt bra sak med att ha barn som är extra krävande (oavsett anledning) är att man blir en mer ödmjuk person. Man lär sig att inte dömma så hårt och att man inte alltid kan ha sina egna erfarenheter som referensram för andra.

Hade båda mina barn varit som mitt andra - som andra kan tycka är aktiv och envis, men inom det normala - hade jag varit en förträfflig förälder och säkert haft fullt av synpunkter på hur andra borde göra. Men alla barn är inte så lätta att vara förälder till.

Att ha två krävande barn, som ts verkar ha, kan jag bara föreställa mig.

Nu pratade hon visserligen om att skaffa barn efter 40. Min mamma fick fibromyalgi vid 30 och artros vid 46 tex, svärmor också svåra ledbesvär vid 48, så så där purung är man kanske alltid när man kommer upp i den åldern. De mammor jag känner som fått barn 40+ har haft svårt att orka med, men självklart är det också individuellt!

För att återgå, så jobbigt det låter... Har själv en 4 åring som kan vara helvild, ibland funderar jag också på om han är helt "normal". Lillebror är också energisk men på ett annat, mer hanterligt sätt liksom. Svårt att förklara. Det går att resonera med honom (2,5 år) men när storebror "låser sig" eller går upp i varv är det helt omöjligt. Det vi gör är att välja våra strider, undvika sådant som triggar igång honom. Innan handlade vi aldrig med båda barnen, har börjat så smått nu och det fungerar lite bättre i alla fall men jag undviker det helst helt. Stimulans i lagom mängder, han funkar bäst när han kan koncentrera sig på något. Oavsett om det är ett spel, en lek eller tv:n. Jag är tveksam till om han har någon diagnos, men han är en väldigt känslosam person i allt han gör och det har han alltid varit.

Går de långa dagar på förskola/fritids? Jag har jobbat på förskola så jag tänker bara att det är en mycket stressig/intensiv miljö och att barnen kanske behöver hjälp med att varva ner ordentligt när de kommer hem? Istället för att aktiveras. Barn som går på högvarv hela dagen behöver kanske snarare lugn och ro.
Bara en tanke.    

    

Tack, du skrev det jag tänkte på.

Nej, det är inte lätt och numera delar jag sällan av mig av mina bekymmer med barnen med andra i fikarummet på jobbet etc. Alltför många "perfektar föräldrar" kommer med så tandlösa råd de anser vara den solklara lösningen att jag slår dövörat till för jag har hört dem förr och ja - även i början även testat dem. 
Jag har fått många bra råd här i denna tråd och inte minst styrka i att veta att vi inte är ensamma med barn som kräver mer än genomsnittet. Många bra infallsvinklar och jag avser tillämpa råd jag fått här och se om de kan hjälpa även oss.   

Hej!

Jag har också ett krävande och intelligent barn. Jag känner  så igen mig i era känslor. Man kan faktiskt få en känsla av att inte vilja ha sitt barn när man går på knäna fullständigt.

För oss vände det med hjälp från BUP och diagnos. Vilket gav oss en annan "föräldrainstruktionsbok" att följa. Vi slutade behandla honomn som ett helt vanligt barn (vilket uppenbarligen inte gick) och gjorde tvärtom. Till exempel genom att sluta "uppfostra" med konsekvenser, straff, hårda ord osv, och istället anpassa, argumentera och följa hans vilja och liv. Det blev inte en mer ouppfostrad unge av det, utan ett mycket lugnare och klokare barn som ju faktiskt hela tiden velat vara glad och lugn men inte kunnat på grund av för mycket krav omkring sig. 

En sak jag tänkte på för att ni ska få vila, det behöver ni och förmodligen även era barn, är att ni låter dem använda varsin surfplatta, dator etc då och då, kanske till och med mer än andra barn får. Det ger både vila och avskärmning som de behöver men kanske inte har möjlighet att få till själva. Det skulle även kunna ge dem mer stimulans, till exempel genom alla dessa språk- och matematikspel som finns. Där kan de gå längre, på ett roligare sätt, än vad lärarna kan hjälpa dem med!

Man kan även ha med surfplattor som hjälpmedel när man går bort, för det är verkligen ingen lätt match, varken för barnen eller för föräldrar, att ta sig iväg med krävande barn.  

Ser att flera skrivit att de haft liknande situation och att det visat sig att barnen haft Aspergers. Här är en till. 

På det du beskriver låter ni som sunda, engagerade föräldrar. Ni har till och med gått föräldrakurser men inget fungerar. Har ni funderat på om något av barnen eller båda kan ha ett funktionshinder som Aspergers eller ADHD?

Jag har inte läst alla inlägg och det är svårt att ge råd då man inte ser situationer där kaos hos er inträffar.

En allmän fundering jag har när det gäller barnuppfostran att många föräldrar är otydliga med sina barn.. I all välmening.. men effekten i det långa loppet är att barn "skiter" i vad föräldrar säger för de har sagt har ingen betydelse och föräldrarna lyssnar inte på barnen heller.. Föräldrar pratar med sina barn i frågemeningar som egentligen inte är frågor...
  Här är några förenklade exempel..

* Hämta på förskolan/fritids: Förälder säger: Ska vi gå hem nu?? Dvs barnet får välja.. men egentligen inte.. Konflikt uppstår...   Föräldern menade Nu ska vi gå hem? 

* I affären.. Vad ska vi äta till middag?  Dvs barnet får välja vad som helst.. Konflikt uppstår... Men egentligen tänkte förälderns på fisk eller korv...      

* I klädaffären.. Titta de här byxorna är väl snygga.. dom vill du väl ha...?.. Nej barnet vill inte.. föräldern köper i alla fall..  

Jag hör så ofta i olika sammanhang.. föräldrar fråga sina barn.. men det är ingen fråga..    Det här är grova exempel som jag hört.. finns många fler..  Men kontentan är bl a att barnet upplever att deras åsikt räknas inte.. och inte heller förälderns.  Det blir otydligt och ingen konsekvens.. Kaos uppstår i det långa loppet..

Men jag vet inte om det är det här som kanske förekommer i er familj.. Bara en fundering och undran.. 

Ett boktips.. om gränssättning. Är Bengt Grandelius barnpsykolog.. Har skrivit boken "Att sätta gränser".. han är tänkvärd i flera perspektiv. har hört hans föreläsningar också..

http://www.provlas.se/att-satta-granser/

   
        

Jag känner igen känslan du har, jag har själv en tjej på 3år som är hyperaktiv, styrs av impulser klarar inte av förmycket stimuli och har svårt att hålla koncentrationen.
Nu när hon har vart hemma i sommar har det ibland vart en mardröm, hon lyssnar inte, skriker å senast igår "sprang" hon ifrån mej ( hon fick en impuls) så jag fick "jaga" hon över 3 kvarter när hon slutligen va på g att springa över en större bilväg fick jag panik som tur av stannade hon när jag skrek.

Hon har ingen diagnos men är under utredning, försöker att få en resurs till hon på dagis och eftersom vi inte har nån möjlighet till avlastning har vi nu fått hjälp från soc och står på väntelistan på en familj.
Jag har själv nyss fått en Adhd diagnos och fler i min familj har det.

Jag hoppas verkligen att ni kan få hjälp, jag mådde piss å kände mej som världens sämsta mamma när jag bestämde mej för å söka hjälp via soc.
Men idags läget är det de bästa man kan göra.
Det är bevis på att man ä en bra mamma.

Man måste orka vara mamma oxå.

Sänder en stor styrkekram till dej

Eir: just det här med att ställa en fråga när barnet inte egentligen har några alternativ har vi slutat med. Saker som ska ske blir istället "Nu ska vi gå hem" istället för just "ska vi gå hem?" eftersom det blir konflikt om man drar åt olika håll. Vi fick lära oss just detta via förskolans rutiner kring gränssättning :)

Det går märkbart bättre i affären om vi tar ett barn var och nu som idag, testade ge dem en uppgift. Tydligt är att vi måste strukturera upp det mer, inte minst för yngsta barnet som lätt låser sig vid vissa situationer och inte kan hantera dem utan börja skrika/slåss osv.
Vi har inte, vad jag vet, några diagnoser bland den närmaste släkten. Det finns dock en handfull individer med hög intelligens och som även hoppat över skolklasser pga. att nivån var för låg på åldersrelaterad nivå. Sedan är det kanske någon som egentligen har någon diagnos (kusinbarn) men som inte utretts och därför ej fått diagnos så att säga. Äldsta barnet har en dator som barnet använder till pedagogiska spel, typ Kalle Kunskap osv och som används när vi försöker bryta en hypad situation som uppstått. 

Jag är ingen perfekt mamma det vet jag, men mitt mål är ändå att vi ska få en fungerande vardag. Våra barn är som de är och fina på sina egna sätt och inte vill jag byta ut dem. Trådstarten skrevs i frustration efter en überjävlig dag som bara varit kaos. Efter en god natts sömn och givande läsning här så känns det bättre iaf :)  

Alla ni goa rara mammor....
Varför har ni så stora krav på er själva? 
Mina barn är nu vuxna men jag hör när jag pratar med småbarnsmammor att de lever med en konstant jämförelse med andra "perfekta" mammor och familjer.

Önskar av hela mitt hjärta att ni alla litar på ert inre, hittar er egen väg och struntar i hur alla andra gör, ser på er eller att ni skulle på något sätt vara sämre. 

(och sluta tro på alla lyckliga, fantastiska statusuppdateringar på Insta och Fejjan)