Vi klarar inte av våra barn...

Tack för alla inlägg av förståelse, för stundom känner jag mig lite ensam i att känna dessa förbjudna tankar... Jag är inte ensam och det ger lite hopp och råd genom det ni skriver.
Särade från varandra fungerar barnen bättre. Jag har ett antal gånger engagerat äldsta barnet i matlagningen och det har varit positivt. Sedan, så kommer ju dessa dagar då man är helt slut efter jobbet och bara vill ha maten på bordet innan ungarna river stället och då har detta med att ha dem med i matlagningen hamnat i skymundan. Ska försöka lyckas med det lite oftare än vi hittills gjort. I grunden är det ju fina barn, men tillsammans i en del situationer blir de en kombination vi inte mäktar med och när det varit lite för många kaos-situationer så tryter orken. Kanske ska vi också lägga än mer krut på att eliminera dessa situationer som tydligen inte fungerar? 

Ja, jag tror du tänker rätt i att försöka undvika de tuffaste situationerna. Är själv ensam med en grabb som är långt tuffare att fostra än ett genomsnittligt barn. Att ta med honom på en affär var vedervärdigt!!! Skrik och gap, plågsamt för både han och mig. Var helt död efteråt. Bröt det genom att handla medan han var på dagis. Testade igen efter ett par månader. Gick sisådär. Backade och lät honom återigen vara på dagis de gånger jag handlade. Testade återigen ett par månader senare. Och vips så hade jag en jättetrevlig grabb med mig på affären! Det handlade om att han inte fixade det tidigare än så helt enkelt. Och då var det sanslöst skönt att slippa bråket under den perioden.

Nu säger jag inte att man ska undvika konflikter, men man måste välja sina strider. 

Jag är egentligen lite emot att kasta diagnoser runtomkring eftersom jag inte är utbildad överhuvudtaget i frågan. Men Ts, jag förstår dig!

Jag har en 7-åring som är helt otroligt intelligent och före många i samma ålder, men han är också helt sjövild i perioder. Hans lillebror är en riktig vilde han också (2-år) vilket speedar den äldre och han kan inte sätta stopp. Ibland kan jag drömma om att få ha vv. Tänk så skönt att få en hel vecka och bara få vara!!

För ett år sedan började den äldsta få extrema utbrott och slå sig själv och då tog jag själv kontakt med bup. Vi fick tid jättefort och många täta möten. De kommer nu starta en utredning på honom eftersom de misstänker någon form av autism, främst Aspergers. Nu är det inte säkert att han har det men ju mer jag läser om det känns det så skönt.

Jag lär mig mer och mer om hur min son fungerar och hur jag kan möta honom och även om det gör ont att tänka på vilken utmaning han kommer ha framför sig OM det är något, så kan vi få hjälp och verktyg att möta honom på hans egen nivå.

Mitt tips är att ringa bup. Det är bland det bästa jag gjort för min familj. Lycka till och hoppas verkligen det blir bättre!

Oj, är det mig du pratar om? Det barnet behöver mer stimulans, intellektuellt. Jag var precis så, så när jag började skolan höll tillvaron att krasha för mina föräldrar. Jag hade urtrist i skolan. Först när jag fick material för år 4 blev det bättre, fast inte helt bra. Då gick jag i ettan. Sen flyttade vi utomlands och då fick jag material 2-5 år över min egen klass i vissa ämnen.

Gräv fram en gammal mattebok om du lyckas, be om en i skolan om du kan, och ge ditt barn. Testa med 2 år över. Köp en (eller gå till biblan och läs en) lite lättare vetenskapstidning, kommer inte på någon annan än Illustrerad Vetenskap nu, och se om barnet kan vara särskillt intresserad av något särskillt, fysik, astronomi, eller något av alla andra ämnen, så kan ni spinna vidare på det. (Jag läste IllVet som 6åring)

När barnet  frågar en massa har ju du ett väldigt bra verktyg som inte fanns när jag var barn: Internet.  När du inte kan svara så var ärlig och säg; Jag vet inte, men vi kan se om vi hittar svar på nätet.  

Det låter ganska likt min pojke. Han är väldigt "ojämn" eftersom han är tidig verbalt och logiskt men omogen socialt och har dålig impulskontroll. Det gör att omgivningen (vi också) lätt ställer för höga krav på honom och tror att vissa saker som händer är mer beräknade än de i själva verket är.

En annan sak är att han inte riktigt bryr sig om hot eller mutor - ställer man honom inför ett ultimatum/hot kommer man troligen att få genomföra det. Det har varit extra svårt med skolan eftersom deras vanliga metoder inte fungerat (och de inte velat lyssna på oss). I en konfrontation går det inte heller att vinna över honom - man kommer till en gräns där nästa steg är att slå honom för han ger sig aldrig. Så att "sätta hårt mot hårt" går inte, man får vara vuxen nog att låta honom lugna sig eller göra på ett annat sätt. Det är inte så lätt alltid.

Framför allt är det svårt att få utomstående att förstå hur slitsamt det kan vara med extra krävande barn. Och att det kan finnas anledning till att man inte uppfostrar på ett sätt andra tycker att man borde. Det fungerar helt enkelt inte.

Precis så gör vi, men tyvärr är inte skolan så medgörlig.

Hemma kan vi "forska" på google i timmar då han vill ta reda på saker ordentligt. Farfar har gett honom en prenumeration på Illustrerad Vetenskap som han lusläser.

Innan sommaren när jag hämtade på fritids lekte han och två år äldre kompisen att de var Einstein och Curie och hade byggt ett forskningslabb ...

Nej, svensk skola verkar dålig på att ta vara på de som går utanför "normen", varesig de är svagbegåvade eller högbegåvade.

=) Underbart. Både att han får läsa IllVet och att han leker Einstein.  

Jag fick faktiskt tala med äldsta barnets klassfröken om materialet de använde. De hade bokstavsböcker där varje kapitel handlade om en viss bokstav. Lite trist om man som vårt barn redan behärskade att läsa ur morgontidningens rubriker. Först då fick vi materialet för äldre barn - de hade inte fattning nog att uppgradera vårt barns skolmaterial till något som gav lite utmaning.
Vårt yngre barn är det som beskrivs ovan till skrämmande likhet med tidig verbal förmåga men ingen effekt på hot/konsekvenser då "hårt mot hårt" inte fungerar. Enda gången vi lyckas är om vi kan avleda barnet genom att dra uppmärksamheten till ett sidospår - men det fungerar tyvärr inte alltid i skarpt läge så att säga.

Återigen, det är med tacksamhet jag läser här om liknande erfarenheter  och om råd från er som kommit en bit på vägen.    

Mensa.se 
särbegåvade barn 

Jag har inte läst alla inlägg, men jag får en uppfattning om att det kanske inte är erat förhållningssätt som det är fel på. Det kanske handlar om barnens förmåga. Kan det vara så att de har hamnat i ett ekorrhjul som de inte klarar av att bryta upp ifrån själva? Det behöver ju inte vara en diagnos alla gånger någon elller några inte beter sig som andra. Dom har kanske helt enkelt hamnat i ett beteende som dom inte vet eller kan ta sig ur. Kanske kan BUP hjälpa er? Det finns massor med olika terapimetoder för att bryta mönster.