• Anonym (ger upp snart)

    Vi klarar inte av våra barn...

    Det är hemskt att erkänna hur det blivit och jag vet inte varför det blev så här. Vad som inte är bra är att barnen är totalt oregerliga. De gapar och skriker, springer runt och sprider grejer runt sig och lyssnar inte för fem öre. Ljudnivån är vidrig och det har börjar ringa i öronen på mig när jag har tyst och försöker sova (dvs när barnen sover). Är vi iväg någonstans; affär eller annat är det samma visa. Barnen röjer runt som torra skinn medan de mer eller mindre konstant skriker och visar ingen hänsyn till oss eller omgivningen.
    Vi har försökt bara pedagogiska, prata och resonera men de står inte still nog länge för att vi ska hinna ens avsluta en mening. Vi har försökt med konsekvensbestraffning men också det verkningslöst. Vi har gått kurs i konflikthantering i föräldraskapet men de metoderna hjälper föga. Aktiverade är de, har båda två några aktiviteter under veckan. Vi ger dem egentid med oss, läser sagor och är ute och cyklar etc med dem.
    Inget hjälper och tillvaron är konstant kaos hos oss. Jag skäms något så fruktansvärt för våra barn när vi är iväg någonstans och de lever rövare. Få andra barn kan mäta sig med våra :(
    Jag har kommit till vägs ände och orkar inte mer. Kan man få familjehem eller någon typ av omplacering? för tydligt är att vi fyra inte alls matchar varandra. Stunderna då jag faktiskt ogillar mina barn rejält blir allt fler. Jag har dock aldrig gjort dem illa, det finns inte på kartan att få till fysisk bestraffning mot dem.
    Hjälp en trött och frustrerad mamma som tappat greppet om barnen och inte ser någon ljusning :(

    Barnen är 4 och 7 år gamla.        

  • Svar på tråden Vi klarar inte av våra barn...
  • anelheltenkelt

    Hej TS
    De som säger att de aldrig funderat på att sätta in barnen på annons på Blocket under bortskänkes är nog inte riktigt ärliga Glad.....
    Nu är mina grabbar vuxna men jag kommer mycket väl ihåg frustrationen och det dåliga samvetet över att inte "räcka till", tröttheten när man gapade på varandra osv...

    Jag började skriva dagbok och rätt snart såg jag ett mönster. Vissa veckodagar som var jobbigare än andra( i vårt fall tisdag), tidpunkter under dygnet som inte funkade osv. När jag hittat mönstret var det enklare att försöka rätta till.
    Tisdagar såg jag alltid till att ha färdig mat i kylen som bara skulle värmas, en "bra" dag gjorde jag dubbel sats av ex köttgryta och stoppade i frysen. Lite morotsbitar el gurka fick de fixa själva och gnaga i sig i väntan på mat.
    Ville de inte det så funkade oftast att jag la 15 minuter när vi kom hem på att sätta igång dem med med någon lek; lego, bygga koja , någon film osv. Då sysselsatte de sig under tiden jag fixade käk.

    Veckohandla fick jag göra med barn när de var pigga, utan barn när de var trötta. Uppmuntran: nu är här mycket folk och det kan ta lång tid.Om du hjälper mig genom att gå bredvid mig och kanske hämta det jag ber om så går det snabbare och om det går riktigt bra så kan vi köpa en tidning, bok (eller något annat).

    Vet inte om detta hjälper något, men jag är övertygad om att det går bra för er, du är en mamma som bryr dig, det är det viktigaste! 

     

  • Aniiee

    TS, ett par har varit inne på det (Litet My, till exempel) men kanske bara för att förstärka deras tes/erfarenhet.

    Involvera barnen i vardagen och planeringen av den, så den blir mer förutsägbar. Även om man inte har någon diagnos så känns det ändå bättre, framför allt att vara med, att ha en röst. Det gjorde mig mindre frustrerad, jag var som jag var för att ingen lyssnade på mig. Det är så lätt att "köra över" barnen till vardags, även om man inte menar det. När jag var 7 så började jag och min mamma styra upp mitt liv tillsammans, ungefär så här:

    Vi gjorde ett veckoshema varje söndag på det som skulle hända nästa vecka, som när jag skulle gå till skolan, när jag skulle gå hem, om vi skulle åka någon stans, om jag ville göra något, till exempel åka till bibblan så satte vi av en tid till det. Vi skrev även matlista, jag fick bestämma en dags mat och så fick jag en liten handlingslista på de sakerna, mitt ansvar, och vi skrev in skolmaten.

    Vi gjorde ett "månadsschema", jag fick en egen kalender att ha på väggen, sån där bildkalender. Vi köpte en blank som det inte står högtider och sånt i, så fick jag fylla i det själv. I oktober skrev jag "HÖSTLOV" med stora röda bokstäver över lovet. (Perfekt, en bokstav för varje dag =)) Vi skrev in om någon fyllde år och om det var någon annan rolig dag (då hade vi hemmasnickrade temadagar varje månad, men nu kan man ju alltid ta någon FN-dag, eller Svensk "inte högtid men vi firar ändå"-dag.

    Enkla saker. (om du känner för att testa att ge barnen varsin månadskalender som ni kan fylla i själva så rekomenderar jag en amerikansk 16 eller 18-månaderskalender. Där står inga högtider med.) 


    Yaoi is the opiate of the fangirls
  • Anonym (ffe)

    låter som du har det tufft och jag känner igen mig i det du skriver. min äldsta är på det viset och han har även extra stöd i förskolan i form av en extra pedagog.

    har läst tråden och tycker det kommit en del bra synpunkter och har egentligen inget att tillägga, men en liten sak som vi märkt har underlättat för oss är om vi förbereder vår son på vad som komma skall. dvs istället för att säga "nu går vi hem" så kan vi säga lite innan att "om fem minuter ska vi åka hem" eller liknande. genom att alltid förbereda honom undviker vi flera konflikter. 

  • Litet My
    Anonym (ger upp snart) skrev 2013-07-29 08:26:13 följande:
    Intressant förslag med ett schema tydligt för barnen. Vi har schema uppskrivet i kalendern, men kanske inte helt tydlig för barnen dock. En idé är ju att göra schemat tillsammans med barnen när vi vet lite om hur hösten kommer att se ut :)

    Det kan man absolut göra, vi gjorde några timmar med valbara aktiviteter (då hade vi bilder) där sonen själv fick planera vad han ville göra.

    Vad tror du om resten av upplägget? 
  • Anonym (Aktiviteter)
    Anonym (ger upp snart) skrev 2013-07-28 19:48:45 följande:

    De har vattenträning på badhus samt musik/rytmik. Alltför mycket har jag fått veta kan göra barnen överstimulerade och resultera i att de inte kan gå ner i varv och koppla av.
    Min tanke när jag läste detta var att barnen kanske trots allt är understimulerade. Kanske skulle de behöva få ett ställe där de får springa runt runt runt och gapa och skrika så mycket de orkar, typ en gång i veckan, tex en öde strand eller en riktigt lång promenad i skogen (utan skrik naturligtvis) så de blir fysiskt uttröttade och de ska handla om att röra sig mer än att behöva lyssna och ta direktiv. Möjligen att vattengympan gör en del, men nu menar jag springa, som när man har extremt mycket energi och enda sättet att bli av med detta är att få springa och klättra (tex strand, skog, grustag:)

    På badhus så får man visserligen vara högljudd men ofta blir man tillsagd om man är högljudd under en lektion eller i en grupp. Rytmiken kräver koncentration även om man ibland rör sig också, men sällan blir man av med överskottsenergi.

    Kanske det hade varit värt att prova någon annan sport, fotboll, ridning etc som kräver att man är fysiskt aktiv och i konstant rörelse. Idag så erbjuder inte föräldrar samma typ av "aktivering" som förr och barn kan ibland inte få utlopp för all den energi som samlas inom dem. Ibland kan man behöva få en stund då man inte måste lyssna på direktiv, utan bara vara.
  • Anonym (hm)
    Anonym (ger upp snart) skrev 2013-07-29 11:12:14 följande:
    Eir: just det här med att ställa en fråga när barnet inte egentligen har några alternativ har vi slutat med. Saker som ska ske blir istället "Nu ska vi gå hem" istället för just "ska vi gå hem?" eftersom det blir konflikt om man drar åt olika håll. Vi fick lära oss just detta via förskolans rutiner kring gränssättning :)

    Det går märkbart bättre i affären om vi tar ett barn var och nu som idag, testade ge dem en uppgift. Tydligt är att vi måste strukturera upp det mer, inte minst för yngsta barnet som lätt låser sig vid vissa situationer och inte kan hantera dem utan börja skrika/slåss osv.
    Vi har inte, vad jag vet, några diagnoser bland den närmaste släkten. Det finns dock en handfull individer med hög intelligens och som även hoppat över skolklasser pga. att nivån var för låg på åldersrelaterad nivå. Sedan är det kanske någon som egentligen har någon diagnos (kusinbarn) men som inte utretts och därför ej fått diagnos så att säga. Äldsta barnet har en dator som barnet använder till pedagogiska spel, typ Kalle Kunskap osv och som används när vi försöker bryta en hypad situation som uppstått. 

    Jag är ingen perfekt mamma det vet jag, men mitt mål är ändå att vi ska få en fungerande vardag. Våra barn är som de är och fina på sina egna sätt och inte vill jag byta ut dem. Trådstarten skrevs i frustration efter en überjävlig dag som bara varit kaos. Efter en god natts sömn och givande läsning här så känns det bättre iaf :)  
    förstår att du är frustrerad, verkligen, ibland vill man ju sälja barnen en sådan där överjävlig dag.. ;)
    vi har 3 barn, en 4årig pojke, en 3årig pojke och en 6½mån flicka.
    äldsta barnet har STORT behov av stimulans.. han är högt och lågt,överallt och ingenstans på en och samma gång..  det är OFTA maktkamper pojkarna emellan, och det är riktigt jäkligt.
    Äldsta pojken gör så att vårt hem ser ut som ett bombnedslag VARJE dag, det är inte roligt.... :/
    Han klämmer ur varenda krämtub/flaska han får tag i, även schampo och balsam för flera hundra har han hällt ut rätt ner i avloppet.. imorse hade han fått tag i strösocker och bitsocker, gjort en "soppa" på detta ihop med vatten och hällt ut över hela golvet på övervåningen...
    för ett tag sedan fick han tag i lackfärg, öppnat burken med en gaffel och hällt ut över våra vinterkläder!!!! och golvet.. kletat på väggar osv......
    Man står ju maktlös?! Ska man behöva bo i en bunker utan saker liksom??

    Vår 3åring är betydligt lugnare men hakar gärna på sin storebror.. men han gillar mer att ta det lugnt, läsa en bok med någon av oss föräldrar osv. Vår 4åring har ALLTID varit såhär, enda sedan han tog sig fram själv i gåstolen.... (vid 5mån ålder..!)

    Men dina barn tror jag kan behöva mera mental stimulans, något som gör att de känner sig utmanade, på ett positivt sätt. Rådgör med deras lärare/pedagoger med tips och råd.
    Min syster är tack och lov lärare från förskolan och upp till mellanstadiet, så hon ger mig ofta tips och råd vilket är skönt!!

    Vår äldsta går "att styra" med konsekvenshandlingar, där man får hota med en sak, räkna till 3 och sedan utförs konsekvensen om han inte lyssnat på oss. (vilket har inneburit att sitta i vagnen eller i trappan då tills han har lugnat sig, kan säga förlåt och städa undan efter sig eller vad han nu har gjort som varit dumt)....

    Detta med föräldraskap är ju inte alltid en dans på rosor dessvärre.. 
    Men om man har en positiv inställning så tror jag det blir lättare, och inte utsätter sig för situationer som man vet kan bli jobbiga, som ni nu gör att bara åka till affären ensamma eller med endast ETT barn.
    Vi åker jättesällan med allihop, just för att det blir kaos- de sticker åt varsitt håll t.ex.. börjar bråka, skrika och gasta.. (oftast mest när min man är med, de lyssnar bättre på mig!) 
  • Anonym (son med AS)
    Mumin80 skrev 2013-07-28 19:47:33 följande:
    Om barnen är så jobbiga att ni på allvar funderar på fosterhem eller liknande, så är det inte normalt. Då är ni antingen riktigt usla föräldrar, eller så kanske ni borde fundera på att prata med bup om utredning för ev neuropsykiatriska funktionshinder som adhd. Och eftersom det låter som att ni är engagerade föräldrar, så borde ni kanske fundera på utredning. 

    Alla barn trotsar i perioder, men det finns också nivåer utöver det normala. Och helt ärligt, på "normala" barn funkar faktiskt "normala" uppfostringsmetoder. När man provat allt, och det ändå inte hjälper, och problemen är varaktiga,  snarare än övergående eller periodiska, då är det nåt som är fel. 

    Några tips:

    I synnerhet barn med svårigheter kan "skärpa sig" i andra miljöer, och sen "kollapsa" med föräldrarna som dom är trygga med. Därför syns inte svårigheterna alltid utåt. I synnerhet när dom är så pass unga så kan dom kanske fortfarande klara skolan/dagis, men det är väldigt ansträngande och dom blir väldigt trötta och extrajobbiga hemma. 

    Som förälder är det lätt att tolka rastlöshet och "väggklättring" som understimulering, och öka mängden aktiviteter och sysselsättning. Men rastlösheten kan också vara ett tecken på att barnen är överstimulerade, och det dom egentligen behöver är lugn och ro och hjälp att varva ner. Så ett tips att testa kan vara att minska mängden aktiviteter,  bara stanna hemma ett tag, inte besöka bekanta, och försöka hålla dagarna lugna och förutsägbara. Bra aktiviteter kan  vara rita, pyssla, läsa, surfplatta, dataspel, tv, eller bara lite lugn utomhuslek utan andra barn. 

    En bra bok att läsa är "Explosiva barn" av Ross Greene.  
    Min äldste son har Asberger syndrom, han fick diagnosen för fyra år sedan då han var tolv år. Precis som TS beskriver "bet" inte vanlig fostran på honom, det var som om det inte gick in i honom.

    Vi försökte allt, egentid med oss, aktiviteter, konsekvenser och morötter men inget hjälpte. För att göra en lång historia kort blev det en utredning som visade AS. Det var en välsignelse! Vi fick hjälp av BUP och habiliteringen. Vi fick information, utbildning och stödsamtal.

    Vår stora kille fick en samtalskontakt på habiliteringen och lillebror fick även han en kontakt, det är jobbigt att ha ett syskon som är annorlunda...

    Allt detta har lett till att vi förstår vår son bättre. Vi har fått verktyg att använda i vår fostran. Vi vet hans styrkor och begränsningar och kan därför hantera vardagen på ett smidigt sätt.

    Numera har vi sällan några konflikter (annat än vanlig syskonkärlek), inga utbrott, inga ångestanfall. Vi lever ett lugnt och stilla liv.

    Vad gäller det inlägg jag citerat är det precis så hos oss. Vår son behöver mycket lugn och ro. Blir det för mycket intryck blir det jobbigt för honom. Vi väljer numera våra aktiviteter med omsorg. Även umgänge med släkt och vänner ransoneras till viss del.

    Det kan tyckas som att vi lever ett tråkigt liv men det är egentligen tvärtom. Vi har ett lugn och en trygghet som vi alla mår bra av och våra rutiner ger barnen en fast punkt att utforska världen ifrån.

    Vår stora pojke mår nu riktigt bra och i måndags började han på sitt första sommarjobb!   
  • Anonym (ger upp snart)
    Litet My skrev 2013-07-29 15:31:21 följande:

    Det kan man absolut göra, vi gjorde några timmar med valbara aktiviteter (då hade vi bilder) där sonen själv fick planera vad han ville göra.

    Vad tror du om resten av upplägget? 

    Mycket var tänkvärda punkter.
    Just det här med att se över veckan och "energiåtgång" per situation var vettig - då kan vi ju med lite översikt kanske sprida ut det så inte allt hamnar på bara några dagar utan mer jämnt.
    Vi har försökt handla med vardera barnet och det större barnet klarar detta mycket bra. Yngsta barnet klarar som mest en butik, sedan börjar strulet, så där gäller det att ha få ärenden om det ska få ett positivt avslut.
    Tid för tv-spel, dator, tv har vi nu en stund på morgonen och sedan en stund på kvällen för att varva ner från fysiska aktiviteter typ studsmattehoppande/cyklande och annat röj.
    Belöningssystem fungerar nog på äldsta barnet då denne nu tydligt ser samband orsak-konsekvens och vinning av olika beteenden. Yngsta barnet är kanske för ungt för detta, för när vi hittills provat det så har vi inte hittat någon belöning som triggat till ändrat beteende utan är barnet skrikigt/gapigt/slåss finns inte mycket som hjälper tyvärr.
    Nu har vi varit på en kortare resa och då ser man så tydligt beteendeförändringarna som kommer av avbrott i rutinerna. Det är mera gap/skrik och tjafs mellan barnen och med det mindre glada föräldrar.. När andra barn i folkmassor letar efter sina anhöriga, irrade vår yngsta runt rätt planlöst och reagerade inte trots tilltal/beröring förrän efter ett bra tag. När barnet satt ner så hette det mest att h*n ville hem för att allt var läskigt... Mitt hjärta blödde för vår yngsta som ju är så go men allt lite egen av sig :(      
Svar på tråden Vi klarar inte av våra barn...