Hej på er! Tänkte höra om någon har lite koll på det här... När jag är i vecka 26 kommer vi att flytta till en annan kommun. Får jag gå kvar på min nuvarande MVC då? Om det är fritt att välja oavsett kommun, hur hade ni gjort? Stannat kvar eller bytt? Det är inga långa avstånd, så det är inte ett problem på det viset.
Någon som bestämt hur ni ska göra innan/inför förlossningen, med jobb? Har ni planerat hur länge ni ska jobba? Så länge det inte handlar om sjukskrivning alltså. Tar ni ut FP först, eller kanske semester? Jag funderar på semester. Ska säga upp mig efter ledigheten, så har inget behov av att spara den. Svårt dock att veta vad som blir bäst, är ju första barnet...
Idag var vi på RUL och fick veta att bebis såg ut att ha något inåtvriden fotled (ev. på båda fötterna). Jag började förstås grina och oroa mig. Det är ju dock inget allvarligt, men inte riktigt det besked man väntat sig. På onsdag ska vi i alla fall till specialist på Huddinge sjukhus, känns bra att få mer info och antagligen bli lugnare.
Känner sån oro och sorg just nu, trots att det kanske är obefogat. Eftersom vår bebis kommer att födas med snedvridna fötter fick vi gå på extra UL hos en specialist. En gubbe som var så kall, okänslig, otydlig och bara gjorde mig ledsen. Han kastade frågan om fvp på oss, men kunde inte ge oss svar på om det egentligen var relevant eller inte, bara att "vissa kollegor tycker det alltid ska göras vid missbildningar, men det tycker inte jag" typ. Under själva ultraljudet höll han på länge och bebisen ville inte samarbeta. Jag fick prova att gå och kissa för att underlätta lite, men det slutade ändå med att vi fick en ny tid om 3 veckor eftersom han inte kunde se hjärtats in och utflödestrakt som han ville. Pga fosterläge och att det kan vara svårt att se så" tidigt" i graviditeten. Ändå hade barnmorskan på vårt vanliiga RUL sett det 2 dagar innan och skrivit "utan anmärkning". Nu har jag slutat glädja mig åt denna graviditet. Spelar bara utåt. Jag orkar inte oroa mig mer :(. Jag vet att det "säkert inte är något", men att som läkaren sa, bara vara 99% säker på att det är ok, får mig att gå sönder. Förstår inte hur jag ska kunna vänta i 3 veckor på att få veta om barnets hjärta verkligen är som det ska. Sambon är inget direkt stöd eftersom han inte alls delar min oro.
För att han ville att bebisen skulle växa lite mer också. Han sa att om vi hade blivit ditskickade några veckor senare hade det varit bättre. Tror inte min BM kan påverka, men ska nog ringa henne bara för att få prata om min oro i alla fall.