Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?

Så har jag träffat en såndär som ser andar o kan känna me pinnar efter olika saker, som kryss osv. Han sa jag har nån som går bredvid mig till höger. Undra vem det är.

Min dotter har alltid haft en låtsaskompis som heter Amanda. Amanda bodde i ett övergivet hus intill vårt.
Hon berättade att Amandas föräldrar hade dött i en olycka och hon själv hade hamnat hos en annan familj men blivit svårt sjuk och dött. Då hade hon kommit tillbaka till huset hon bott i.
Amanda lekte tydligen med dottern. Ibland ville dottern gå till Amanda men hon fick inte gå in i huset utan vänta utanför isåfall.
Ibland stannade Amanda på middag hos oss. Dottern dukade en tallrik till henne också.
Från det att dottern lärde sig prata och fortfarande efter 8 år pratar hon ibland om Amanda.
Men Amanda är fortfarande 4 år..
En julafton (2010) när jag firade jul ensam med barnen så dukade jag fram mat och allt för 4 barn och en vuxen.
Upptäckte det när vi ätit klart och barnen lekte i tvrummet. Började undra vilket av barnen som inte ätit upp sin mat då jag faktiskt såg att alla åt. Då kommer dottern och säger "Det är Amandas tallrik, men hon äter inte så mycket".
Det är väl inte så underligt med låtsaskompisar, men det dottern berättat, om Amandas liv, hennes föräldrar, kläder och allt Amanda berättat om hur det var förr fick ju mig nyfiken.
Tog reda på fakta om huset.
Det visade sig att det var ett ungt par som bott där. Hade en dotter, Amanda som blev 4 år, och föräldrarna hade dött i en olycka. Dom hade drunknat. (Vi har en sjö i närheten).

Följer:)

När jag var liten, kanske 10 år, så ropade jag på mamma. "Det är en bebis i mitt rum!" Jag såg den så klart och tydligt. Jag var inte rädd men mamma var lite övernaturlig och jag tänkte att hon kanske också kunde se den.
Jodå hon såg. Då ringde telefonen. Min fasters baby hade precis somnat in. (hon var svårt sjuk).

Jag har sett mycket konstigt när jag var liten.
Min mamma var rätt konstig. Hon visste alltid vad jag och mina syskon tänkte. så man vågade knappt titta på henne ibland. Om min bror ljög för mamma lyckades han alltid klanta till det och stuka foten. Kunde vara att han hoppade hopprep och trampade snett, snubblade över nånting.. ja vad som helst.

I min och mannens förra lägenhet hade vi en lampa som tändes när man gick in i köket. Den tändes lite då och då under natten. Sen hade vi besticken i ett skåp som var trögt att öppna. Men ändå slängdes besticken ur skåpet på natten. En natt fick min man för sig att nån tittade på honom så han hoppade bakom mig och gömde sig.      

Häromkvällen nattade jag min tvååring och sexåring i vårt sovrum, den lilla pekar mot dörröppningen och frågar "va heter flickan". Den stora sätter sig snabbt upp "där är ingen, sluta peka!!"

Lilla märker att stora blir rädd och fortsätter såklart peka "jo XX, va heter hon!?" "Titta!!".

Till saken hör att vi tittat på Kalle Blomquist (eller bomfis) på kvällen, hon undrade hela tiden vad flickan hette i filmen. Så jag svarade henne "EvaLotta" "ja!! EvaLotta!!"

Alltså tror jag att när barn pekar och frågar nåt, så tänker de att de "pekar tillbaka på tiden innan" de pekar nog inte på någon speciell som de ser. Tror jag iaf.

Dessutom när barnen märker att de får den uppmärksamheten eller nyfikenheten av mamma/pappa/syskon när de pratar om nåt speciellt, så fortsätter de antagligen.