Nu har jag och min sambo tagit det första steget till att påbörja en utredning. Nästa månad ska vi till reproduktionscentrum på Akademiska i Uppsala för att lämna blodprover och få mer information. Skulle vara kul om fler som ska påbörja sin utredning och hoppas på ett plus 2014 ville följas åt!
Första mötet med BM är avklarat. Det var ganska standardiserat med info, blodprover och ifyllnad av blanketter. Vi fick veta att sambo ska lämna spermieprov inför kommande läkarbesök och att jag troligtvis ska göra ultraljud och en spolning. Jättetrevlig BM som fick oss att känna oss välkomna. Känner mig faktiskt lugnare efter besök! :) Hon tyckte vi var unga (är båda i början av 30-årsåldern) och sa att det var ett gott tecken att jag har normala menstruationer. Själv känner jag mig inte SÅ ung, då jag tänker att tiden går fort. Min högsta dröm har varit en stor familj, nu skulle jag bli så lycklig för en liten...
Nu ska vi vänta på en tid till läkare, troligtvis blir det nästa år i februari. Aaahhh, önskar att tiden kunde gå lite snabbare!
Hej!
Får jag också haka på här även om det verkar vara lite stiltje sånär som på Eijas sista inlägg.
Jag och min sambo har försökt bli gravida i snart ett år utan att det hänt något alls. Jag tog modet till mig, efter ett ytterligare ett negativt graviditetstest och ringde gyn idag och vi fick tid hos gynläkare redan nästa vecka. Det känns skönt att det första besöket gick snabbt att få inbokat. Kallas detta att börja utredning?
Härligt att ni tagit tag i det! Ibland tycker jag att ovissheten nästan är värst. Jag tror det är själva provtagningen och processen som man kan kalla för utredning. Vi har tagit blodprover och för oss innebär nästa steg ultraljud, spolning och spermieprov. Kanske läkaren ni får träffa bestämmer om ni ska utredas eller om de tycker att ni ska försöka själv en stund till? Verkar som om de går mycket på ålder och hur länge man har försökt. BM sa till oss att om vi hade varit 25 hade de kanske inte gått vidare med utredning direkt utan låtit oss testa själva längre.
Vi har lite speciella omständigheter som gör att vi nog är lite prioriterade, eftersom vi inte "ens" behöver vänta i 1 år innan vi kan få hjälp. Då hoppas jag de tar lite blodprover redan nästa vecka så vi kan påskynda lite.
Jag ser att ni försökt i två år, har ni fått någon annan hjälp, typ Pergotime eller liknande?
Nej, har inte sökt hjälp alls. Jag har haft perioder då andra grejer tagit överhand, som fått oss att tänka på annat. Så det är inte som att jag testat äl-stickor och tagit gravtest varje månad, men samtidigt har man ju ändå hoppats hela tiden...
Ok, tungt när man ändå tillslut märker att det gått så lång tid. Detta året har varit tufft för oss, vi har testat ägglossningstest och gravtest nästan varje månad. När jag varit i kontakt med läkare och barnmorskor har alla pratat om den psykologiska faktorn. Har du också stött på de kommentarerna?
Vi fick veta att det fanns en kurator om vi ville prata. De sa att alla har olika behov av att träffa kurator men att vi skulle veta att det fanns om vi ville. För mig är det så olika, ibland är tanken att bli gravid allt som upptar mitt huvud, sen kan jag ha ett mer avslappnat förhållande till det och tänka att det händer säkert snart... Just nu är jag inne i en period då det känns väldigt tungt, samtidigt skönt att komma någon vart och äntligen ha tagit tag i problemet. Just att ta det där första steget tyckte jag var jobbigt, att ringa upp, men när jag väl hade gjort det som har resten gått av bara farten.
Får jag fråga hur gamla ni är? Är det första graviditeten?