Styvförälderns roll?

Ok. Ja, fast nu har jag nog varit otydlig. 
Jag har inte köpt något helt paket, vad gäller alla traditioner osv. Nej, gud nej.
Vi har skapat våra egna, och vi är en stark och sammansvetsad familj. På vårt sätt.

Vad jag ville poängtera, var inte att man på något sätt skulle underkuva sig den "gamla familjens" synsätt rakt av.
Inte heller att det som dom har kommit fram till gemensamt ska vara det enda rätta i "ny" familj.

Jag ville bara belysa det faktum att det kan vara svårt och jobbigt att dimpa ner i en redan inarbetad familj, om man säger så.

Vi har idag två gemensamma barn, och vi har vårt liv. Våra synsätt och våra traditioner.

Men jag förstår att det är sådant som många bonusföräldrar kan ha det kämpigt med.

Jag är inte en förälder till min mans barn.

Jag är en vuxen i deras liv, och när det gäller "Du är inte min mamma"-snack, så har jag hört det i alla möjliga situationer. I situationer då jag inte ens har bestämt något.

Jag kan ha frågat dom vad dom önskar sig i födelsedagspresent. "Ingenting av dig, du är inte vår mamma" har varit ett svar många gånger.

Om jag har bett dom sänka volymen på TV:n, har det också låtit likadant.

Med min trådstart har jag inte på något sätt velat säga att en bonusfamilj ska vara på mitt sätt, eller på något annat bestämt sätt heller för den delen.

Alla familjer ser olika ut, alla vill olika.

Jag ville helt enkelt få fram min åsikt om hur det är barnen som är förlorare vid alla separationer.

Det är barnen som får finna sig i, och bara bli tvingade att acceptera och lära sig att leva i det livet som deras föräldrar ger dom.

Det gäller ju alla barn. Vare sig du växer upp i en välbärgad familj, en familj med alkoholiserade föräldrar eller en skilsmässofamilj.

Men nu handlar det just om skilsmässobarn.

Och i.o.m detta, så kanske vi vuxna kan ha förståelse över att våra bonusbarn beter sig på vissa, ibland mindre attraktiva, sätt.

Att det finns så många kvinnor, och män, som träffar en partner. 
Efter ett tag går det upp för dom att det finns barn inblandade, och dessa ska sen behöva stå ut med diverse ogillande och konkurrens från sin bonusförälder.

Jag uppfattar i allra högsta grad att du visst köpt allt med hull och hår? Alltså just accepterat det faktum att din man har barn sen innan.

Du verkar ha enormt förnuftiga åsikter, och just det att ni löser allt tillsammans, är i mina ögon ett praktexempel på en välfungerande "nybyggd" familj

Jag syftar mer på trådar som finns här inne, och även det man hör i dagliga livet, om hur folk verkligen avskyr sina bonusbarn och allt som har med dom att göra.
DET tycker jag är sorgligt.

Jag har inte tagit någon föräldraroll, jag är mamma till mina 2 döttrar. 

Men jag finns där alltid för min mans barn. På mitt egna lilla sätt ;)

 

Så klart har du ansvar för ditt eget liv. Det har vi alla. 

Men som vuxen har du också ansvar för hur du får barn att må. Speciellt barn , vars pappa (i detta fallet), man faktiskt inlett ett förhållande med.

Jag ansvarar för mig, och mitt liv. Jag ser till att vara lycklig.

Jag ansvarar också för hur mina bonusbarn mår med mig. Jag ansvarar för att jag inte får dom att må dåligt, för dom väljer inte mig. 

Jag väljer dock dom. Genom att välja att leva med deras far, så väljer jag även dom. För dom kommer att påverkas av mig, mina val och mitt sätt att  vara.

Det kommer man inte ifrån. 

 

Klockrent!

Fast jag reagerar på dessa meningar:
Jag är en vuxen i deras liv, och när det gäller "Du är inte min mamma"-snack, så har jag hört det i alla möjliga situationer. I situationer då jag inte ens har bestämt något.

Jag kan ha frågat dom vad dom önskar sig i födelsedagspresent. "Ingenting av dig, du är inte vår mamma" har varit ett svar många gånger.

Om jag har bett dom sänka volymen på TV:n, har det också låtit likadant.  

Min bonus skulle aldrig komma på tanken att inte vilja göra som jag ber henne om mig för "jag är inte hennes mamma". Att vara så ohyfsad som att inte vilja ha mina gåvor för att jag inte är hennes mamma - ja jösses, hon hade inte fått en pinal på flera år om hon svarade så nedlåtande... Hon vet att mina regler gäller i vår familj lika mycket som pappas oavsett vems mamma jag är. Det är inget av våra barn som skulle spela ut oss för att  vi inte är deras biologiska föräldrar, inte mina tonårssöner gentemot min man, deras bonuspappa, heller. De har mer respekt för oss än så.

Dåligt uppförande är inget som ska bortförklaras med att barnen är skilsmässobarn. Det är inte per se synd om skilsmässobarn. Man gör dem en otjänst genom att ha den inställningen, anser jag.

Det känns inte som om ni är en stor harmonisk familj, om jag tolkar vad du skriver. Utan som om i allafall barnen känner att ni är en delad familj. Jag tycker snarare det känns som om ni har ganska lång väg kvar att gå till att hitta harmoniska och väl fungerande roller gentemot varandra. Men jag hoppas ni hittar dem, på det sätt som passar er familj. 

Med respekt, ja. Som vilken människa som helst, men mer än det är det inte. Behöver dom något i vardagen, så är det inte jag som gäller utan dom får be en förälder.
Laga mat till dem gjorde jag inte när dom var här, antingen fick deras pappa sköta det, annars dom själva. 

När det gäller barn så hänger det på den vuxne. Men när det gäller tonåringar eller vuxna, då är det uteslutande dom själva som bestämmer hur dom vill bli bemötta. 

Självklart så älskar man inte alla sidor hos partnern, vissa står man ut med för att det bra överväger.
Likadant med barn, eller svärföräldrar osv. Man tycker inte per automatik om dem bara för att de är släkt med partnern, de får allt bjuda till lite själva också.
Sen vissa klickar man aldrig med, där får man utgå ifrån hur ofta man träffas och hur mycket man behöver ha med varann att göra i vardagen. 

Håller helt med.

Ofta när man läser på familjeliv om vad styvförälderns roll är så är det att ställa upp ovillkorligen men inte ställa några krav tillbaka på barnet.

Om man ser vad biomammor oftast tycker här så ska man älska barnet, annars kan man dra och som sagt ställa upp till 100% men aldrig få ställa krav eller sätta gränser.

Själv anser jag att jag visste vad som kom med min man. Hans barn är när dom är här våra. Han sätter regler och ställer krav när han är hemma men när han inte är det så är det mina regler som följes. Gillar man inte det är man fri att åka till sin mamma. Jag älskar barnen, men det betyder inte att jag inte tycker dom är jobbiga ibland. Precis som jag kan tycka att min egen son är jobbig ibland.
Barnen har inte valt att deras föräldrar ska separera eller att deras pappa ska skaffa någon annan kvinna. Barnen kommer alltid först och kan man inte acceptera det som kvinna så är det bara att sluta träffa såna män, eller vara särbos. 

Barnen kommer först för deras pappa men inte för mig.

Om man vill att alla vuxna som bor ihop ska sätta barnens bästa först gör man bäst i att hålla ihop med barnets andra förälder. För för föräldrar är det självklart att sätta barnen först på ett annat vis än det är för många styvföräldrar.

Jag har inget ansvar mot barnen för att deras föräldrar har separerat. Däremot har pappan det och skulle han anse att barnen far illa av att han inte är ihop med en kvinna som älskar dem och tar hand om dem får han separera.

Hur gör man när bonusbarnet är elak, otrevlig och inte går att umgås med? Min bästa kompis man har en 13-årig son som säger att han hoppas att hon dör. Älskar inte hon sin man då för att hon inte gillar hans barn som beter sig illa? Och inte kan hon hjälpa till heller för hon har inga som helst rättigheter att ta tag i saken då de inte bor med barnet ens. Barnet kan inte ens komma på helgen längre och hon kan bara se på. Barnet mår ju inte bra men föräldrarna verkar inte fatta, särskilt inte mamman som barnet bor hos, att de måstr kontakta BUP. Barnet kan inte rå för att han är så där men min kompis tycker ju såklart att han bara är en odåga för ingenting duger, det bara bråkas och han lyssnar inte öht.