Sitter i en liknande (men absolut inte så allvarlig) sits. Långt inlägg, förlåt...
Har sedan 1 år tillbaka träffat en underbar man med två barn sedan tidigare. Han och hans exfru har sedan skilsmässan för 2,5 år sedan haft en mycket god relation, vv med killarna, inget tjafs osv. De har dessutom fortsatt vara en del av samma kompisgäng (tajt grupp som känt varandra i 15+ år), umngåtts gemensamt på fester, bor 500 m ifrån varandra osv.
Så kommer jag... och ställer "allt" på ända.... Nu har vi gått relativt långsamt fram, träffade barnen för ca ett halvår sedan, inget snack om att flytta ihop just nu osv. Men på en punkt har jag varit väldigt tydlig. Ska relationen mellan mig och min nya fungera, så måste jag och mina känslor också få plats. Barnens känslor kommer först, givetvis, men exets problem att hantera att jag träffar barnen och att jag umgås med deras gemensamma vänner, det upp till exet att hantera, så länge inte barnen far illa. Ingen blir lycklig av att jag ska göra våld på mig, mina känslor, "för barnens skull"....
Nu har jag turen och har träffat en man, som förstår att kompromisser måste göras lite åt båda håll om en relation ska fungera, så han har inga problem att sätta ner foten mot sitt ex på vissa delar. Tex som nu till påsk, har de en tradition i kompisgänget att träffas på långfredagen på middag. Kompisarna bjuder in oss samt exet + barn (hennes vecka). Då far hon i luften och tycker att jag inte har där att göra, det är en tradition i kompisgänget och i det ingår jag inte, barnen kommer fara illa om jag är där och hon också osv osv..... MEN, som någon skrev här tidigare, i Sverige har vi traditionen att parmiddagar, är just par middagar. Och nu är ju jag och J ett par, inte exet och J, så paret i detta fallet är ju vi. Självklart bjuder kompisarna oss båda, något annat är ju knepigt tycker jag, men så vill hon inte ha det. Vännerna hamnar i kläm och tycker det hela är rätt otrevligt, de ville ju bara bjuda på en trevlig middag...Och vi har ju träffats på middag många gånger förut, men då utan exet klart.
Lycklig som jag är, så har jag ju träffat en man som fattar att var sak har sin tid, och har man skilt sig så blir det en del konsekvenser av det som det är upp till de vuxna att hantera. Så han säger till sitt ex att "vi är skilda, jag är ihop med P, vi är ett par. Vi har en seriös relation, hon umgås med våra barn, hon är en viktig del av mitt liv. Vi kommer båda på middagen, hur du gör, är upp till dig. Vi tycker det är trevlig om du kommer"
Kan ju låta hårt, men samtidigt, som jag kan känna, om man skijler sig men väljer att stanna i samma umgänge med samma vänner, då får man väl lite smått räkna med att en dag kommer en ny respektive in i bilden? Hon har också träffat en ny, men de tar det ännu lugnare än vi.
Kan även tillägga att på fotbollsmatcher osv för grabbarna, är det rätt vanligt att vi alla är med, och hon är väldigt trevlig och det funkar bra, så hon och jag har ingen konflikt oss emellan.
Så, summa sumamrum till TS: Be din kille skaffa sig lite ryggrad, så att han tar diskussionen med sitt ex. Att du finns, att han vill att du ska finnas med i hans liv, att du träffar barnen, och att det är MYCKET vettigt att ni träffar barnen ihop, allesammans! Framförallt för att barnen inte ska börja nära en dröm om att "mamma & pappa ska bli ihop igen" - för det är det väldigt lätt att de gör. Och det är verkligen inte schysst mot barnen...
Kan han inte stå upp för dig, och framförallt för ER relation, att den är viktig och ska fortsätta, så blir det nog bara jobbigare och jobbigare för dig.....
