Min sambos ex..

Jag funderar lite kring detta. När en relation tar slut så för det ju med sig att någon kan träffa en ny partner. Eller båda och någon är ju oftast före den andra hur nya relationen fortskrider. Som den som blivit lämnad eller den som fortfarande är singel är det ju såklart lätt och naturligt att känna sig sårad och ensam. Men jag tycker inte att det är okej att visa det eller söka tröst hos exet! Det måste ju finnas bättre kanaler tänker jag att komma tillrätta med de känslorna. Och så funderar på det här att smussla för nån husfrids skull. Om man lurar sitt ex att tro att man inte träffar någon annan så skjuter man ju upp alltihopa? Om man umgås med sin nya med barnen men släpper av den för att inte exet ska veta att den finns med i samma utsträckning så leder det ju bara till att barnen känner sig obekväma och illojala?! Det kan väl ingen tycka är okej? Jag tycker att man ska stå upp för att man gått vidare och jag tycker att man även ska acceptera att ett förhållande är över och bearbeta det utan blanda in bekantskapskretsen och tvinga dem ta ställning. Vad har man för rätt till det?

Och hur är husfriden med TS just nu?

Jag tycker faktiskt man ska driva varje liten fråga om sådana här saker. Aldrig att jag skulle låta någons ex diktera var jag får eller inte får befinna mig på allmänna platser! Som ny partner till min nuvarande man så hade jag aldrig accepterat att bli avsläppt och sedan bli upphämtad pånytt p.g.a. hans ex. Som ny partner är det viktigt att ta hänsyn till barnen, för de är barn, men exen är ju vuxna människor för guds skull! En ny partner har inget att göra på utvecklingssamtal, föräldramöten, bvc besök, läkarbesök o.s.v. Det är enbart bioföräldrarnas sak. Men att kunna sitta i bilen vid hämtning/lämning, delta på födelsedagskalas, kolla på barnets match, vara hemma i sitt eget hem om mamman ska hämta/lämna där och dylika grejer är självklara i min värld och hade min man varit en sån mes att han hade bett mig stiga ur bilen så hade det varit sista gången han sett mig. En ny kan inte kräva ett personligt samarbete med partnerns ex, men han/hon måste få finnas till och ska inte behöva gömma sig i vardagliga situationer! Kan inte exet hantera det så är det dennes problem. Enda undantaget tycker jag är om man träffats bakom ryggen på exet och var orsaken till uppbrottet. Då har ju exet en personlig orsak till att inte gilla bonusföräldern och det ser jag som en annan sak än att ens ex har hittat en ny en tid efter separationen.

Jättebra inlägg

Jo jag håller med dig att det är skillnad på att ta hänsyn till barnen och till ett ex.

Men jag är nog färgad av vår situation. Min sambos ex är... minst sagt jobbig. Hon reagerar väldigt starkt på saker som jag aldrig skulle komma på tanken att reagera på (och jag är ändå en känslig person). Och oavsett om reaktionen kommer pga något tokigt som jag gjort eller något helt normalt som jag gjort (men som jag kunde förutse att hon skulle reagera på) så går hennes ilska/upprördhet ut över barnen. Barnen har efter sådana händelser fått höra många saker framför allt om sin pappa och vad han gör/inte gör från exet. Även om mig och vårt hem och området vi bor i och... ja hon har många synpunkter på oss och vårt liv.

Därför försöker jag tänka mig för. Ska jag göra det här den här gången fast vi tror/vet att hon kommer att bli upprörd. Eller ska jag låta bli. Och även pga ren självbevarelsedrift. Varken sambon eller jag orkar med konstant krig.

Och vi träffades inte bakom ryggen, hon var redan omgift när min sambo och jag inledde vår relation... men hon har ändå reagerat väldigt starkt. Jag förstår inte riktigt varför, men så är det.

Dock samarbetar jag och sambon väl kring detta nästan jämt :) och brukar kunna diskutera oss fram till hur vi ska hantera olika situationer. Ex födelsedagsfirande sker separat numera, vi firar med barnen när de är hos oss och hon firar med barnen när de är hos henne. Jag sitter kvar i bilen om jag är med vid lämningar istället för att gå med in och stå och krama barnen i deras hall. Och skulle hon någon gång få för sig att lämna barnen i vårt hem så går jag självklart inte hemifrån. Däremot erkänner jag att sambon skulle få öppna dörren för henne i sånt fall.

Men i princip håller jag med dig. Det är stor skillnad på att anpassa sig för barnens skull och för exets skull.

Jag förstår att det är jobbigt för man vill ju verklgen inte att barnet ska hamna i kläm. Men jag tycker också det är intressant att ex som delar barn är ens partner ska behandlas annorlunda än andra i omgivningen. Personligen har jag ringt mamman när hon en gång gick över gränsen för hur jag låter någon behandla/bestämma över mig. Att hon är bonusens mamma är inget att gömma sig bakom och tro att min man skulle fungera som någonslags "dämpare" mellan oss. Jag vill absolut det bästa för barnet men jag kan inte ta ansvar för hur mamman beter sig. Låter hon det gå ut över bonusen så är det hon som gör fel och det får stå för henne. Att spela med och anpassa sig på ett sätt man aldrig skulle anpassa sig för någon annan skulle jag aldrig orka med. Kanske därför jag inte känner igen mig i dessa jobbiga biomammatrådar ur den synvinkeln. Jag ser inte biomamman som mer "speciell" än någon annan och visar henne inte mer (eller mindre!) respekt än vem som helst.

Hej igen :) ja det är jobbigt. Och jag vet inte om vi gör rätt eller inte som agerar annorlunda ibland just för att inte reta upp henne. Och samtidigt går det ju inte :) vi retar ju upp henne bara genom att existera... hon har förklarat för sina barn att vi inte är en familj, till exempel. Jag och min sambo och mina + hans barn som bor tillsammans varannan vecka är inte en familj enligt henne. Däremot är hon och min sambo och deras två barn en kärnfamilj anser hon. Trots att de skildes för 6+ år sedan, han har ny sambo (jag) och hon är omgift.
Hon och jag tänker så olika så att det är omöjligt för mig att inte reta upp henne.