Att bli familjehem för en nyfödd

Du vet verkligen inte vad du pratar om. Barnen behöver trygghet och kärlek i allra första hand. Sedan känner jg inget familjehem som lever på det. De har vanliga jobb precis som alla andra.

Jag förfasas när jag läser ditt inlägg, det är så fullt av okunskap att jag nästan blir förvånad. Kan jag dra slutsatsen att du själv har barn som är placerade i familjehem?

Jag arbetar själv på socialtjänsten, inte med barn och familjehem, utan med unga vuxna. Många av dessa har varit placerade i familjehem. Jag har hört otaliga historier från dessa vuxna om just deras familjehemsplaceringar. Ibland har familjehemmet brustit, vilket har påverkat den unge negativt. Det har dock i dessa fall rört sig om att personerna ifråga ex kände sig ignorerade, oälskade och icke önskvärda i familjehemmet. Knappast några klagomål om att de har fått för mycket kärlek. Jag har även hört förvånansvärt många positiva erfarenheter om familjehem, att de unga har upplevt familjehemmet som en extremt viktig tillflykt från misären hos bio-familjen.

Det finns mycket fördomar om att barn omhändertas till höger och vänster utan egentliga orsaker. Så är det inte. Det ska extremt mycket till för att tvångsvård ska inträda. Lösningar i hemmamiljön prioriterass såpass länge att barnen tyvärr kan hinna fara riktigt illa innan de lyfts ut från föräldrarnas vård. Jag kan inte gå in i detalj, men den typ av vanvård jag har sett kan ligga bakom omhändertagande. Man tror inte att den typen av vanvård faktiskt finns i vårt land. Fruktansvärt. Alla typer av problem kan inte lösas i hemmiljön. Speciellt inte om föräldrarna ifråga inte har förmågan att förstå/vägrar skaffa sig insikt om att det faktiskt föreligger ett stort problem.

Mina erfarenheter gällande detta är enbart yrkesmässiga, jag tror efter att ha läst ditt inlägg att jag har bra mycket mer kunskap gällande detta än vad du har!

Kul dock att du fortfarande lever  i en villfarelse och att du är oförstört naiv, du skulle bli chockad om du fick se sanningen!

Jag skulle ha accepterat placeringen, både socialtjänsten och ni verkar ju tycka att du och din man skulle passa bra just för detta barn. Och fina jourfamiljer/familjehem behövs verkligen!! MEN jag tänker också som någon skrev, att det kanske vore lämpligare för er att adoptera?

Hej. Vi blev familjehem åt en nyfödd. Hämtade honom på bb redan. Han kommer aldrig kunna bo med sina föräldrar av diverse anledningar. Så han är vår lilla bebis, barnens syskon. Inget konstigt!

Nu blir jag mycket nyfiken, vilken yrkeskategori befinner du dig i? Dina reflektioner, tankar/funderingar känns inte vidare typiska för någon av de professioner jag dagligen samverkar med, eller för den delen tillhör själv.

Är man 46/48 år är det inte särskilt enkelt att adoptera. Redan när man är 43 är det oftast kört. De barn man kan adoptera som äldre, det är oftast bara barn med svåra funktionshinder. 

Hur menar du att det skulle vara dåligt för barnet att bli älskat och omhäntertaget av en kärleksfull familj så länge som möjligt? 

Om du upplever att barnen tar skada i de två familjehemmen i ditt närområde så anmäl detta till Socialtjänsten! Viktigt för barnen att de tas om hand på rätt sätt. Men tillbaks till ämnet, även om din uppfattning är att familjehem överlag är giriga -tycker inte du att det vore bra för de placerade barnen om de blir älskade i sina familjehem? Oavsett om de kommer återvända till sina bioföräldrar eller ej?

Socialen har verkligen gjort allt dom kan för att just vi ska ha det här barnet. Anledningen: De vet att barnet kommer få det jätte bra hos oss, ett roligt aktivt liv med massor av kärlek och just för att de vet att vi även skulle ha bra kontakt med den biologiska mamman för att vi har empati och förståelse för hennes situation.
Det känns som att du är väldigt okunnig om vad ett barn behöver. Ett barn som får kärlek och inte särbehandlas har lättare att knyta an till övriga personer och att ha långa relationer. Med andra ord, om barnet ska tillbaka till mamman senare i livet så har vi gett barnet goda förutsättningar för att det skulle fungera. Barn som inte får kärlek och känner sig utanför och undanskuffad får stora problem genom livet. Det skulle jag aldrig någonsin utsätta ett barn för om jag så visste att det skulle stanna hos oss i en vecka. Det är väl verkligen misshandel! Naturligtvis är målet att barnet ska tillbaka till föräldrarna. Om jag inte visste det skulle jag aldrig ha skrivit den här tråden. Men tycker du verkligen på fullaste allvar att om det innebär fysiskt ioch psykiskt lidande för barnet att leva med de biologiska föräldrarna och när det inte finns något som helst tecken på att det någonsin kommer att ändras för det här barnet, ska vi då låta barnet leva hos oss helt kärlekslöst hela livet och skada barnet ännu mer?
Sen har du nog väldigt dåliga erfarenheter och förutfattade meningar: Vi är tvärt om vad du tror VÄLDIGT positiva till att barnet har kontakt med sin bio-mamma under övervakade former och vi skulle aldrig någonsin få för oss att prata illa om de biologiska föräldrarna, tvärtom faktiskt. Vi hoppas att kunna ha en bra relation till föräldrarna.
Du verkar vara en av dom som bara tänker på föräldrars rätt till ett barn istället för barnets rätt till ett rikt liv fullt av kärlek och omtanke. 
Innan du uttalar dig mer så kan jag tipsa dig om hur många böcker som helst som handlar om ämnet och vad barn mår bäst av.
Jag har i motsats till dig mött personer som aldrig blev fosterhemsplacerade och som hade önskat det av hela sitt hjärta så att dom hade fått den barndom dom aldrig fick.