Att bli familjehem för en nyfödd

Hej! Vi ska snart börja "inskola" ett barn/baby hos oss, vore kul om vi kunde hålla kontakten! I vårt fall gäller det ett barn som bott i jourhem sen födseln. LVU. Och mamman har frånsagt sig vårdnaden. Vi har en son sen tidigare. Vill ni andra starta en sluten tråd vi kan hänga å prata i ?

Blir också helt chockad över "Nej" s inlägg. Och även otroligt ledsen! Kan aldrig föreställa mig att du jobbar med detta, snarare får jag känslan av att du själv har barn som blivit placerade. Därav den aviga inställningen.

Och NEJ det är INTE alltid det bästa för barnet att få bo med sina biologiska föräldrar! Det har tom vår placerings föräldrar insett, de vet att de inte har förmågan att ta hand om sitt barn, varken fysiskt eller psykiskt. Trots att de innerst inne älskar honom. Vårt" barn som våra biobarn ser som sitt syskon - de har aldrig varit med om något annat då plac kom först till oss, innan våra biobarn. Han bodde alldeles för länge med sina föräldrar ( som han älskar och skulle göra allt för) det har testats alla möjliga olika insatser såsom hemhjälp osv. Men tycker du att det är rimligt att ett barn växer upp i en familj där det kommer ny personal flera gånger om dygnet, för att föräldrarna inte ser barnets behov och därför behöver stöd i hemmet. När de inte ens klarar av att ens ta hand om sig själva? "Vår" pojke började vara med oss på helger/som avlastning från 2,5 år och flyttade på heltid till oss vid 5 års ålder och fyller nu 15. Han har regelbunden kontakt med föräldrarna ( men allt för ofta blir han besviken då han planerat för att vara med dem, när de helt plötsligt kommer på andra tankar, kanske något som är mer spännande/roligt etc) då är det VI, familjehemsföräldrar som får stå där & plocka upp spillrorna från hans sårade själ! Aldrig att han någonsin skulle säga ett ont ord om dem, trots att jag vet hur arg & besviken han är på dem! Ibland kryper det ut en spontan kommentar som han snabbt ångrar att han sagt högt. De köper aldrig presenter när han fyller år eller uppmärksammar han på något annat vis, däremot har de väldigt mycket åsikter om vad VI borde köpa. De har pengar, men de väljer att lägga de pengarna på sig själva istället för på honom. När han är där är det istället DE som pratar illa om oss, vilket han sen kommer hem och är ledsen över. Han är helt slut efter att ha varit med dem en helg. Nu börjar han bli så stor att han själv börjat välja bort dem, då han inser att de inte har bättre förmåga än de har. Att de inte kan se HANS behov, före deras. Han kommer alltid att älska dem, men jag är stolt över honom att han själv kommit så långt i sin utveckling att han förstår att det inte är HAN som gjort/gör något fel. Och även att han inte kan förändra dem - de kommer alltid vara så här. Och han vet oxå att oavsett vad kommer vi finnas för honom här. Även när vårat "uppdrag" är slut, när han blivit myndig och flyttar till eget. Vi är hans familj - nu och för resten av livet! Så tråkigt att du inte har större insikt! Att de allra allra flesta inte gör detta för pengar. För det finns inga pengar i världen som kan ersätta det jobb och engagemang vi som familjehem lägger ner. När vårt uppdrag upphör kommer vi inte få ersättning för honom, men det kommer inte spela någon roll. Han kommer vara välkommen hem när som iallafall, och jag hoppas att HAN själv vill det. Vi kommer stötta honom ekonomiskt precis som vi kommer göra för våra biologiska barn, den dagen de flyttar hemifrån. Han är inskriven i vårt testamente som VÅRT barn - & det kan jag säga att det är definitivt inget vi behöver göra. Det gör vi för att han är uppvuxen i vår familj som VÅRT barn!

Förlåt TS för att jag kapade din tråd lite, blev bara så otroligt upprörd!

Hur har det gått? Har ni bestämt er?

Tänk så här; oavsett om barnet blir en uppväxtplacering eller inte så har ni gett barnet en bra start i livet! All närhet och omtanke ni ger, oavsett hur länge det består kommer vara av betydelse för barnet!

Önskar er all lycka!

Jag är en kvinna, mamma, fru till två barn som är födda 00 och 02. Pojken är 14 år och flickan är 12 år.  Jag är 43 år. Vi bor på landet i ett stort hus med våra djur. Vi bor i Kronobergs län som ligger i Småland. Vi söker seriösa, ärliga vänner, utåtrikta människor i vår ålder att kunna umgås med att hittar på olika saker med. Hoppas på svar! Man kan säga att våra barn är utfluga nu. Både gott och ont. Kan man säga att det är. Dom bor i en stödfamilj som man tycker mycker om. Jag har Autism, Asberger, utvecklingstörning m.m. Bra att man kan utnyttja Socialen på pengar m.m. Nu är jag och min man fira från allihopp och vi kan göra precis vad vi vill nu med våra egna liv. Bra va! Det är ju bra att Socialen kan tar hand om våra barn när man inte har någa vänner alls. Som inte vill har med oss att göra. Det är ju bra med skattepengar. Ni får ju ändå betala med skattepengar till Socialen. När man är kontaktlös. Vi ska utnyttja socialen till max.

MAN KAN JU FÖDDA BARN TILL SOCIALEN SÅ DOM KAN PLACETA UT BARN DOM SOM INTE KAN FÅR NÅGRA.
UTNYTTJA SOCIALEN PÅ PENGAR!
DOM VINNER ÄNDÅ I SLUTÄNDA!

Det är väl fullkomligt SJÄLVKLART att det är ni som får multum för att ta hand om barnet ska köpa det barnet behöver?!

Ni är inte hans familj och kommer aldrig bli det hoppas jag - ni är typiskt sådana vidriga familjehem som motverkar pojkens hemflytt..

Han skulle varit hemma i sin trygghet med sina föräldrar om det inte vore för er.

Blir fruktansvärt upprörd när jag läser sånt här, hur kan det få gå till såhär?!

Jag blir fruktansvärt förbannad när jag läser att du anser att barn ska leva i misär, och att du tycker att det räcker med att de anpassar sig till ett sådant liv. Visst fan hade han kunnat bo hemma, och ha en förjävlig uppväxt. Men nu har han en trygg familj, som ställer upp på honom, som kommer att fortsätta ställa upp på honom, och som älskar honom, livet ut.

Du får vara hur förbannad du vill, men barnens mående är så jävla mycket viktigare än föräldrarnas önskemål och behov vilken dag som helst.

Jag antar att du själv har barn i familjehem och inte riktigt kan se det enorma arbete som de utför.

Har jag öht någonstans skrivit att jag inte betalar för honom?? Det jag skrev var att föräldrarna ALDRIG vill lyfta ett finger för honom. Hur skulle det då vara om han skulle bo hos dem tror du? När de bara vill betala för sina egna behov? Och dessutom, vi får INTE multum för att ha honom.. Däremot, när vårt "uppdrag" är slut och vi inte längre får pengar för honom har vi ingen SKYLDIGHET att hjälpa honom varken ekonomiskt eller med något annat! Men vet du, det kommer vi göra iallafall!

Och vet du, det kommer hans biologiska föräldrar ALDRIG att göra! Precis som min mans föräldrar som är lindrigt utvecklingsstörda, som heller aldrig sett min mans behov som barn eller ens vuxen. Där var det folk som reagerade under hans uppväxt, men ingen gjorde något. Man bara pratade bakom ryggen på dem. Idag som vuxen vill inte min man ha kontakt med sina föräldrar - och han önskar att han skulle ha sluppit växa upp med dem - att han skulle ha haft en normal familj att känna trygghet hos.

Vi har alla våra egna erfarenheter, och du verkar helt tydligt ha helt andra erfarenheter än dem som de allra flesta familjehem har. Dela gärna med dig av dem så att vi andra kan försöka förstå dig, istället för att skriva en massa oförskämdheter..

Och en till sak, även utan pengar skulle jag ta emot honom i min familj, men pengarna gör det för det första möjligt att ge honom "lite extra & mer" än de flesta andra barn. Dessutom känner jag att "lönedelen" är för allt jobb jag tvingas till för att ha kontakt med bioföräldrar, som är mer intresserad av att vara min vän än att höra vad pojken gjort/kommer att göra.

Jag tycker att du (nej) verkar ha en dålig förmåga att sätta dig in i att det faktiskt finns människor med stora brister i sin förmåga att ta hand om barn, egna eller inte.

Vårt barn har tex som 4:åring blivit lämnad själv ute vid en väldigt lastbilstrafikerad Europaväg, för att föräldrarna glömt en sak och sprang därifrån. De har även vid flera tillfällen gjort sådana grava idiotiska bedömningar att det varit en livsfara för pojken. Och det handlar ju inte om de älskar honom eller inte, det handlar ju om att de inte har förmågan att se faran eller hur de ska reagera. Däremot kan väldigt "små" saker istället bli till stora händelser, som tex att han har hosta - då kan de bli väldigt rädd & upprörd & tillslut har det hela växt till att pojken antagligen har cancer - vilket de även sagt till pojken som i sin tur självklart blir livrädd och får panik varje gång han får hosta.. Det är psykisk misshandel! Och istället för det, får både de som föräldrar en lugnare tillvaro och pojken får en tryggare uppväxt när han istället bor hos oss. Och när de sen har umgänge kan de ( förhoppningsvis) ha en stund när de alla orkar med varandra för några timmar/en helg.

Märker dock att de allra flesta som inte är insatta i första hand tänker på pengarna - inte på behovet som barnet har. Det tycker jag säger mycket om vilken förmåga den människan har.. Bara en liten reflektion..

Så bara för att barnet är familjehemsplacerat så behöver föräldrarna inte köpa ens en födelsedagspresent?