Vem har rätt?

Hur länge man "ska" vänta är ju svårt att säga.. Jag kan tycka att föräldern och "den nya" ska ha träffats så pass lång stund att de hunnit känna efter att de verkligen vill satsa på sitt förhållande. Sen tycker jag det spelar roll hur länge barnens föräldrar varit isär, har de nyligen separerat tycker jag att man bör ta hänsyn till det och låta barnen bearbeta separationen innan de ska smälta att föräldrarna skaffar nya partners. Jag och min sambo väntade ca 1/2 år och började sen träffas med barnen enbart ibland, kanske 1 eller 2 ggr/vecka för att sedan trappa upp det i relation till hur barnen reagerade. Jag förstod inte om pappan vill ha barnet en eller två helger i månaden men i vilket fall som helst är det så pass sällan att det inte borde vara några som helst problem att "hålla barnet utanför" ett tag framöver.

Det är klart han kan. Om han bryr sig om sitt barn. Det är hans lägenhet och den nya får väl gå hem till sig medan far och barn är där. När barnet är trygg med pappan och de fått in sina rutiner kan den nya försiktigt introduceras

Om man ska se detta utifrån barnets bästa, så har mamman rätt taktik. Jag och min sons pappa har gjort precis likadant. Vi har gjort det på sonens villkor. Pappan har varit den som packat väskan och "flyttat" varannan helg. Nu håller vi så smått på att skola in sonen hos hans pappa, och då följer jag med dit för att det inte ska bli en alltför stor omställning. Vi räknar med att sonen ska börja vara hos sin pappa utan mig, innan sommaren är slut. För oss funkar detta. Både jag och pappan dejtar nya och dessa nya får bara finna sig i att det är så här vi bestämt att vi vill göra och det kommer inte vara för evigt. Stå ut eller gå ut - enkelt!

Det gör detsamma hur man går tillväga. Barnet måste känna sig trygg med pappa och ty sig till honom i första hand. Det kan bli svårt om man introducerar flickvännen samtidigt som barnet ska lära sig vara själv med pappa. Tänk om barnet tyr sig till flickvännen och inte pappan i första hand. Då har man misslyckats med anknytningen till rätt person. Därav borde pappan först skapa en trygg kontakt med barnet och barnet måste även kunna sova över hos pappa själv innan flickvännen introduceras. Hur lång tider tar kan man aldrig veta men en fyra åring kan man resonera med. Man måste också alltid vara medveten om att blir barnet otröstligt ska barnet ändå vara så trygg med pappa att man inte ska behöva åka hem till mamma mitt i natten.

Av ren nyfikenhet undrar jag då hur pappan tänker sig att umgänget ska se ut? En gång i kvartalet, varannan jul och ett par semesterveckor?

Undrar liksom Tow2Mater om detta. Om pappan inte kan vara i barnets hemstad mer än en gång i kvartalet, beror det på att pappan har något annat att göra på helgerna som han inte kan avvara (jobb) eller vill avvara (hobby) för att träffa barnet, alternativt att det är för långt resmässigt (vilket ju måste vara oerhört långt om man inte kan göra resan mer än en gång var tredje månad)? I båda fallen är det ju rimligt att fråga sig hur ett större umgänge ska se ut.

Pappan vill "verkligen ta ansvar". Detta definieras i TS som att ha barnet "vissa semesterveckor och varannan jul". Sen när är det att verkligen ta ansvar? Har man varit frånvarande i fyra år så bör man nog inse att barnet uppfattar en knappast som förälder och anpassa sig till det, ge barnet den tid han/hon behöver och bortse från sina egna plötsligt påkomma behov av veckovis umgänge. Nya flammans rädsla att bli dumpad är inte barnets problem och barnet ska inte behöva få sina behov åsidosatta för att hålla ihop vad som verkar vara ett redan från början ganska knakande förhållande. 

Med samhällets norm klarar ett barn från 1 års ålder att vara på förskola heltid - med främmande barn och människor. 

Här handlar det om en 4-åring som har umgåtts med pappan. Pappan är ingen främling. Finns ingen anledning att tvinga dem umgås "övervakat" hemma hos mamman. Barnet och pappan behöver få skapa sina egna band och rutiner. Ett krav om umgänge hos modern skulle inte hålla om det framlades i rättegång vid umgängestvist. Modern skulle riskera att framstå som överdrivet kontrollerande och ev att hon försöker sabotera barnets och faderns umgänge. Däremot skulle sannolikt en domare se till så att umgänget trappas upp och att barnet gradvis får vänja sig vid umgänge med pappan - allt beroende på hur mycket eller lite barnet umgåtts med pappan historiskt. 

Håller förövrigt med "Nöjd mans" inlägg om att det vore klokt om pappan etablerar en egen relation med barnet innan nya kvinnan kommer med i umgängesbilden.

Om pappan och mamman blir ett par igen så beror det inte på att mamman var hemsk och la in en stöt. Om dom blir tillsammans så beror det ju på att pappan älskar henne och inte känner så mycket för sin flickvän längre. Så flickvännens oro är ju ganska onödig, om hon inte tror att pappan hellre skulle välja mamman om han bara fick träffa henne oftare.

Det här kanske kan vara en bra lösning för er också ts? Att mamman följer med barnet hem till pappan den första tiden? På så sätt kanske det blir lättare för barnet att installera sig hos sin pappa?

Men flickvännen bör hållas utanför detta under den första tiden, det är väl ganska självklart?!

Ja, precis så. Vi håller nya partners utanför tillsvidare. Som tur är så har både min nya och pappans nya, egna barn sedan innan. Så de har stor förståelse för vårt vis att göra det på. De förstår ju helt och fullt att vi sätter vår son i främste rummet. Precis som de sätter sina respektive barn i främsta rummet. Alla är väl införstådda med allt - vi har tillit, kärlek och tålamod. Med det kommer man långt. :)