Vem har rätt?

Jag läser slarvigt. Det är tydligen pappans nya flickvän som är TS.  Men skit samma. Ni borde förstå båda två att man inte bara tar ett barn som man bara haft en extremt begränsad kontakt med.

Hur ofta träffas barnet och pappan idag? Hur nära kontakt har de vardagligen (skypar mm)? vad vill barnet? Har barnet sovit borta utan mamma förut? Bor ni i olika länder? (Med tanke på att det bara är möjligt att träffas var tredje månad)

Det går inte att säga vad som är rätt utan att veta mer om omständigheterna kring barnet.

Om jag hade en fyraåring som skulle sova över hos en person hen inte kände såväl och som bodde i ett annat land skulle jag följa med och bo på vandrarhem eller liknande så att jag fanns tillgänglig vid behov. Har den varianten diskuterats?

Nu har de inte setts på ett par månader då det tog helt slut med mamman, men innan dess träffades de en gång i månaden. Inte var tredje månad som jag ser att en del skrivit. 

Ibland var pappan där ett par veckor, ibland kunde det dröja ett par-tre månader mellan att de sågs. Men i genomsnitt ungefär en helg i månaden. 

Nej, han är för liten för att man ska kunna prata i telefon med. Det blir ett par-tre meningar någon gång men sen springer han i väg. Vi använder inte skype.

Vi bor alla i Sverige, men det är som ni vet långa avstånd även här. Barnet vill inte åka till pappan men vi misstänker att mamman påverkar honom.

Men herregud mamman har rätt. Ett barn som inte ens känner sin pappa ska då heller inte vara hos honom förens han känner sig trygg med honom. Och att involvera yttligare en person till för barnet skulle vara en aning förvirrande. Bättre att barnet får lära känna honom hemma hos sin mamma i en atmosfär som barnet känner sig trygg i. Funkar det så kan man börja diskutera varannan helg osv.

Vad jobbar pappan med?

Finns det möjlighet för honom att flytta så han bor nära sitt barn så vore väl det det allra bästa! På så sätt kan han "verkligen ta sitt ansvar" som du skriver i ts att han vill göra!