Vem har rätt?

Beror på hur man räknar, men han gjorde defenitivt slut med mamman för ett par månader sen. 

Ja, vi bor ihop men pappan förfogar över två lägenheter och mamman krävde att de skulle vara i lägenheten jag inte bor i. 

Men om en domstol tilldömer pappan umgänge så kan väl ingen hindra mig från att träffa barnet? Det måste väl vara upp till pappan? Förresten kan han väl knappast hjälpa att mamman och barnet bor så långt ifrån honom.

Så flickvännen har också barn som hon träffar en helg i kvartalet?
Eller förstår hon inte skillnaden?

Jag gissar (hoppas) att flickvännens barn redan känner henne och känner sig trygga med henne, kanske rentav bor med henne varannan helg eller ännu oftare? I så fall är det STOR skillnad. Om flickvännens barn redan känner henne och känner sig trygga med henne så är det lättare för dem att träffa en ny partner.

Om pappans avsikt är att träffa barnet en gång i kvartalet och på semestern så skulle jag råda pappan att tills vidare fortsätta sköta umgänget hemma hos mamman. Jag tror det är svårt för honom att arbeta upp kontakten och tryggheten med en fyraåring med så långa perioder mellan träffarna.

Om rätten fattar beslut om umgängestider har pappan rätt att själv bestämma var och hur umgänget ska utövas. Det har han i och för sig även utan sådant beslut, på sina umgängestider, men det är svårare att hävda eftersom det inte finns något i formalia fastställt umgänge i dag.

Jag gissar att pappan kommer behöva ett umgängesavtal (som godkänts av soc) eller en dom för att få ordning på umgänget.

O du är alltså mamma själv och du förstår inte alls varför ett barn behöver tid på sig att vänja sig? 
Sluta lägg dig i. 

Varför är det så viktigt för dig att träffa barnet? Ge barnet och pappan en chans att lära känna varandra först, SEN kan du lära känna barnet.

Och om det inte framgått tillräckligt tydligt så är svaret på din fråga i TS att mamman har rätt.

Dvs förhållandet är pinfärskt, ni har redan involverat dina barn i det och flyttat ihop, och nu planerar ni att leka familj med pappans fyraåring som han hittills har träffat mycket oregelbundet och aldrig övernattat ensam med (utan barnets mamma).

Och barnets mamma protesterar och vill att pappan och barnet jobbar upp sin kontakt först innan du involveras.

Jaa du... vem har rätt??

Lätt att sitta på höga hästar och kasta kommentarer kors och tvärs.........tror inte för en sekund att TS har för avsikt att "leka familj" utan har en uppriktig ambition att bilda en ny familj med mannen hon träffat. 

...till TS så tycker jag nog också som de flesta här att du bör låta pappan ta umgänge med sin son först en tid själv. Det är viktigt för att först och främst är det han som ska vara sonens viktigaste vuxna i er familj. Det är pappan som är den som har huvudansvaret för sin son och det är JÄTTEVIKTIGT att han har en egen och ordentlig relation med sin son.
Risken blir annars att han överlåter umgänget till dig och det är INTE bra...........för vare sig dig, honom eller framförallt hans son.

Jag brukar inte använda uttrycket "leka familj" när man bildar bonusfamiljer.
Men i det här fallet tycker jag att det passar.
Om man som TS inte vill gå med på att mannen först ser till att han och barnet har en egen trygg relation utan tycker det är självklart att man ska vara med från början. Då anser jag att man inte ser till verkligheten och till barnets bästa utan just vill "leka familj".

Samma sak om relationen till barnets mamma tog slut för ca två månader sedan. Då är det väldigt sällan barnets bästa som man har för ögonen om man ifrågasätter varför pappan först ska träffa barnet ensam innan den nya är med.

Och jag instämmer helt i det du skriver att det är jätteviktigt att pappan först och främst får en egen och ordentlig relation med sitt barn.

Om avståndet är så långt att pappan inte kan åka mer än en gång i kvartalet så får man anta att det är REJÄLT LÅNGT. Då blir det väl än viktigare att barnet känner sig helt tryggt innan h*n följer med dit eftersom det inte finns någon möjlighet att åka tillbaka till mamman.

Jag träffar en av mina kompisar, Johanna, ungefär en gång i månaden (tillsammans med min son som är 3.5år). Skulle jag skicka sonen med Johanna att sova över hos henne en vecka så skulle han skrika och gråta efter mig när natten väl kommer för så väl känner de inte varann trots att de setts en gång i månaden. 

Jag antar nu att TS faktiskt är pappan (eftersom jag såg i en kommentar att TS talade om pappan som "mig"). Jag tror inte du förstår efter fyra års frånvaro att ett barn är ingenting man bara tar med sig och sen lever man familjeliv. När natten kommer och du står med ett barn som gråter efter mamma och inte kan sova och har ont i magen så inser du kanske att verkligheten funkar på ett annat sätt än du trodde. Skulle du själv vilja bli medtagen hem till en person du knappt känner + en annan person du aldrig träffat och sova där och få veta att du är tvungen att stanna? Lyssna på mamman som känner barnet, och ha tillit till att hon vet bättre än du vad som är bäst ur barnets perspektiv. Bygg en stabil relation först, och låt det ta den tid det tar. Det är du faktiskt skyldig barnet efter fyra år av bristande ansvarstagande.