Planerat kejsarsnitt

Tror det är olika över hela landet tyvärr, ingen verkar ha samma upplevelse. Jag var på samtal i torsdags med överläkaren och jag var påläst och hade skrivit ner flera sidor varför jag vill ha snitt denna gången. Han frågade dock aldrig varför utan det var kändes som han redan visst och  hade läst i mina journaler varför jag känner så. Fick aldrig ngn chans att  upp det jag skrivit utan han gick på ganska mycket fr början att ett snitt inte var ngn bra utväg utan ist ville han att jag får en igångsättning under kontrollerade former. Eftersom jag fött tre barn innan vaginalt så vet det är och vad jag är rädd och orolig för.

Det beror på att jag fick ett katastrofalt bemötande förra förl med en barnmorska som inte undersökte varken mig el barnet i magen, visade ingen lustgas mm utan bara gav oss ett rum och hänvisade sen till att ngn annan kommer om ngn tim och tittar till dig. Då har jag ändå värkar konstant helet tiden, vattenavgång hemma och en snabb förlossning i bagaget, 1,5 tim på förl. Trots detta valde hon att inte undersöka mm utan bara gå. 

Då följer 40 min med stark dödsångest, oro och förtvivlan över vad vi gör där. Hade nog känt mig tryggare hemma och sluppit denna förnedring. Vet att en närvarande barnmorska som störttar och hela tiden berättar vad som sker mm är det viktigaste av allt. Då fixar man det oftast hur jotbbigt det än är. Har känt mig helt trygg vid de andra två förl tack vare så fina barnmorskor. 

Denna förl slutar iaf med att efter ca 40 min behöver jag krysta. MIn man ringer på dem men upplever att ingen kommer. Då får han lämna mig där och springa efter dem. De kommer in 3 st och ber mig vänta osv för de vill ha på handskar mm. 1 min senare föds vår dotter och jag har varit helt ensam förutom min man utan ngr som helst undersökningar. 

Detta har satt sig i huvudet och även om jag vet att kroppen fixar en förl så gör inte huvudet det. Dessa känslor som jag upplevde där under den tim spelas upp i huvudet hela tiden. 

Har sagt sen dag ett att jag aldrig mer gör om det. Finns nerskrivet i mina mvc journaler hur jag gråter vid var besök osv. Min bm skickade inte remiss förrän i v 25 för det är praxis. Ngn vecka senare ringer auroran och vi pratar långe, Hon bekräftar att det bemötande jag fick förra gången går emot alla grundkunskaper som de har ang hur man tar emot en kvinna på förl. Fick komma till henne 2 veckor senare för att fortsätta prata. Hon malde på om hur bra det är om man kan föda och att snitt är bra när det behövs men inte ngt som man ska göra om det inte är alls nödvändigt. Att de kan ge mig en förlplan osv. 

Ju mer vi pratar ju jobbigare blir det och tillslut så säger hon att jag har bokat dig till överläkaren och du ska få komma till honom. Fick vänta ytterligare 3 v och hoppet levde väl under tiden. 

Som sagt så var han inte jättesmidig utan malde också han på hur bra mina tidigare förl varit osv. Men allt som står i deras journaler är ju bara medicinskt. Inget berättar hur jag har mått under tiden. Förra gången består av 3 punkter, inskrivning, fullt öppen, föder en dotter. Ser ju jättebra ut på pappret men inget berättar att det var den hemskaste tim i mitt liv. Aldrig måt så dåligt varken innan el efter. 

Läkarbesöket slutade iaf med att han bokade in mig på förlosnningssafari nästa vecka. Precis som jag inte varit där innan. Han vill att jag går runt med aurora och känner och tittar på allt. Känns som jag måste följa med i deras katt & råttalek. 

Mår sämre för var dag och i söndags fick jag nog. Ringde förl och fick tag på en bra bm. Hon lät mig prata och gråta och sa att så här ska det inte vara. Det finns ingen som mår som du över en vaginal förl som ska behöva föda. Jag skriver ner allt vi pratar om och hur du känner, att de just nu håller på att köra över dig och tvinga dig till ngt som känns otänkbart. All denna press och ifrågasättande har förvandlat fr en glad mamma till ett vrak som känns att jag väntar på min dödsdom. 

Hon menade att hon vågade lova mig att det kommer bli ett snitt men att det tyvärr ofta är så här. Att man måste igenom en massa samtal, steg och ifrågasättning så man tillslut inte vet vad som var rätt el fel fr början. 

Är nu i v 33 och har fött alla barnen 1-2 v för tidigt. Nu väntar ytterligare en vecka i ovisshet innan jag får komma igen. Då ska min man följa med och intyga hur dåligt jag mår av detta. Han börjar bli orolig och säger att han aldrig sett mig så ledsen och nere. 

Förhoppningsvis får jag mitt snitt snart men då har det varit 8 mån av oro och ångest. Bara ngn vecka på sig sen att börja längta och se fram mot barnet. Inte klokt att det är så här i Sverige år 2014, känns inte alls modernt. Så att det är en lätt resa kan jag tyvärr inte säga även om de flesta som står på sig brukar beviljas till slut.

Anonym väntande: Oj ryser när jag läser din historia och jag håller tummarna för ditt snitt, som jag tror kommer bli av! Jag hoppas du får de beviljat nästa träff så du får njuta sista tiden som gravid!

Uppdatering: Jag var idag hos BM och hade laddat modet för att äntligen våga ta upp detta ämne, när vi sitter och pratar hur jag mår så säger jag rakt ut att jag lider av förlossningsrädsla, att jag inte sagt något pga att jag hoppats att rädslan ska lätta under graviditeten och ju närmare vi kommer förlossningen, däremot blir de tvärtom och jag vill inte föda, jag klarar det inte, jag vill snittas. Talar om att jag läst på och jag förstår både nackdelar och fördelar med båda typerna osv.

Jag blir chockad över hennes svar, hon var så lugn o snäll, förklarade att det är vanligt att man är rädd men att de ofta går över nångång i mitten för de allra flesta, men sen finns de de som känner som mig. Hon sa även att hon önskade att jag talade om detta tidigare men förstår att jag inte vågat. Hon skickade genast en remiss dit jag ska föda om min förlossningsrädsla och min önskan om snitt. Hon sa också att samtalet är till för att se OM vi kan lösa min rädsla på ett annat sätt, om man kan planera något ihop som känns bättre, men om jag inte är nöjd eller fortfarande känner rädsla så kommer ingen tvinga mig till att föda vaginalt, att hon under alla dessa år som BM aldrig varit med om att någon av hennes patienter inte fått ett snitt beviljat om de verkligen velat ha det.

Så jag ska försöka slappna av till de hör av sig angående remissen, försöka tänka positivt och vara bestämd. Att våga vägra bli trampad på, jag är ofta för snäll och ger med mig.....

Mailade även dit jag ska föda igår och får se vad de svarar angående detta =)

Anonym(hjälp) Gud vad bra att du vågade!!! Ingenting är omöjligt!!jag tänker som så att jag ska slåss med näbbar och klor för mitt ks,har jag inte gjort det kommer jag omma ihjäl mig...är också snäll och oproblematisk av mig,anpassningsbar

pratade med min barnmorska idag och fick tid för att prata med Mvc läkaren som sedan remitterar vidare om jag har tur

Det som stör mig är att tom barnmorskan säger att man ska ha tur, för att få kejsarsnitt beviljat...sjukvård ska ju luta på naturvetenskap inte på slumpen :)

Men så olika det är.

Läkaren jag träffade inför mitt första snitt ville ge mig igångsättning istället för snitt - jag vägrade. Fick till svar att är det verkligen snitt du vill ha kommer du få det. Fick beräta lite varifrån min förlossningsrädsla kom, men kände aldrig att jag blev ifrågasatt.

Inför snitt 2 nu så sa läkaren bara att " du beviljades snitt sist pga förlossningsrädsla ser jag. Det är ju inte så troligt att den skulle ha försvunnit nu så det blir inga problem med snitt.. jag bokar en tid åt dig nu "

Så upplevelserna är verkligen olika tyvärr :(

Tråkigt när det skiljer så mycket beroende på vart man går och vem man får träffa!

Jag vet inte vart min rädsla bottnar i, har aldrig fött ett barn men har alltid sett det som en mardröm att föda vaginalt.

Saga09

Verkligen tur!!

Samtidigt ger den en lite hopp,får jag nej från Mvc läkare är loppet inte kört utan jag kanske träffar en människa

Som ser MIG och inte vad jag kostar

Vart lite luddigt detdär,jag menade att jag byter helt till ny Mvc och hoppas på bättre tur.