orkar inte!

Jag håller med, men det är också viktigt att påpeka att TS ingenstans har skrivit att hon inte "vill ha" dem eller inte bryr sig om dem. Bara att det har blivit för mycket.

Det finns så många problem och så mycket "manipulation" inblandat i sådana här situationer. Bonusmammor utmålas ofta som häxor som inte bryr sig om barnen eller som vägrar anpassa sig. I vissa fall stämmer det, men tittar man närmare på situationen handlar det i själva verket OFTA om att bonusmamman tvingas ta ansvar som egentligen inte är hennes och tillslut tröttnar. Dvs bioföräldrarna utnyttjar (medvetet eller omedvetet) bonusmamman och använder barnen som "vapen" när hon säger ifrån. ("Du bryr dig inte om barnen" eller "du vägrar anpassa dig.")

Det är viktigt att aldrig glömma att det är bioföräldrarna som äger problemet. Om en bonusförälder beter sig illa te x, är det bioförälderns ansvar att stå upp för sina barn och sätta ner foten. Om bioföräldrarna inte får ihop livspusslet, är det deras ansvar att lösa det på något sätt. De kan inte lasta ansvaret på bonusföräldrar.

Många glömmer detta och det är då det blir problem.

Observera att jag inte menar att bonusföräldrar ska få bete sig hur som helst. Bonusföräldrar har självklart också ansvar för sitt beteende och sina livsval. Men när det gäller BARNENS väl och ve, är ansvaret bioföräldrarnas. Period.

Egentligen är ordet BONUSFÖRÄLDER missvisande, för det antyder att man har en föräldraroll eller föräldraansvar för barnet. "Pappas nya partner" eller "mammas nya kille" kanske är bättre att säga? Även om det blir lite långt...

"Bonusvuxen" är i så fall ett bättre ord. Bor man ihop och barnen är där ibland, finns man ju i barnens liv och hjälper säkert till ibland. Men man kan aldrig åläggas samma ansvar som bioföräldrarna.

Håller med dig i allt som du skrivit

En som varit bonusvuxen i 20 år

Sedan kan man VÄLJA att vara - eller kalla sig - bonusförälder, men det ska i så fall vara ett aktivt val. Att man automatiskt betraktas som bonusförälder så snart man börjar kila stadigt med någon som har (yngre) barn sedan tidigare, är problematiskt, om ordet tolkas som att man faktiskt blir någon slags extraförälder till barnet eller har en föräldraroll.

Hur många "jag vet inte om att jag är redo att bli bonusmamma"-trådar har man inte läst här? Som om hela konceptet är någon slags plikt och inte något man faktiskt väljer.

Normala vuxna har inga problem att umgås med andras barn, respektera barnen och även hjälpa till ibland. Att just "bonusförälder" ofta leder till problem, beror på att det då plötsligt tillkommer helt andra förväntningar, ibland t om krav. Inte av alla, men av många. Se bara på den här tråden och alla liknande trådar...

När man skaffar egna barn så gör man det för att man vill ha barnen och sen älskar man dem över det mesta.
När barnen kommer till en på köpet sas, då förutsätter man att föräldrarna ska ta hand om dem ev att man kan hjälpa till om det kniper. Men när det läggs ett föräldra ansvar och uppfostrings ansvar på en utomstående, då skiter det sig direkt eftersom grundkärleken inte finns där. Den "kärleken" eller gillandet man känner är avhängig av uppförande och personlighet.
Detta gäller även åt andra hållet.

Jag förstår faktiskt inte varför så få ger svar på tal när mannen kommer och anklagar dem för att inte bry sig om barnen. Varför inte bara svara, nej det gör jag inte och inte du heller tydligen eftersom du är så snabb att dumpa dem på mig för att själv bli av med dem.

Jag förstår heller inte hur man ens kan överväga att ha sina barn heltid, när man inte är där och tar hand om dem. 
Jag tycker det är bra att ts satt ner foten och sagt nej nu. Väljer han att göra slut pga det, så vet hon ju med 100% säkerhet varför han blev ihop med henne till att börja med och kommer att ha lättare för att glömma honom och gå vidare.

Håller med dig.

Hade jag varit dig ts hade jag lämnat detta stolpskott till man trots din graviditet. Hur har han MAGE att förvänta sig att du ska hämta och passa upp HANS barn och förvänta sig att de ska få bo hos er på heltid?! Hur står du ut? Jag hade inte gjort det en dag.

Håller med om detta!

Får jag spekulera lite?

Kan det vara så att barnen är stökigare när de kommer från mamma? Känner dom sej oroliga och otrygga där men trygga hos er så kommer nog "reaktionen" på otryggheten hos er= dom blir bråkiga och jobbiga.

Blir det bättre mot slutet av veckan hos er?

Skulle dom jämt vara hos er kanske dom mår bättre och blir lugnare, slipper ställa om sej hela tiden. Och det kanske blir bättre för er alla.

Hur som helst måste pappan engagera sej och gå in för att ge sin barn den tid dom behöver med honom. Och ge dej möjligheten att få vara ifred emellanåt. Du måste ha möjligheten att säga nej utan att det blir sura miner.